Hakuna Matata
Jag har tänkt lite på frihet senaste tiden.
Efter ett filosofiarbete om valfrihet och ett samhällsarbete om självförverkligande är det inte utan att huvudet snurrar. Och jag har fått sätta ord på så mycket. Slutsats: jag vill vara friare.
Den där klådan i bakhuvudet varje morgon, självföraktet som lyser igenom i varje skolarbete, jag förstår dem bättre nu. Jag vill vara friare. Jag vill inte gå i skolan; jag kan inte välja det innerligt som Kierkegaard vill längre, jag kan inte välja att göra det jag gör där jag gör det med dem jag gör det med, jag väljer inte det här längre. Jag känner mig inte fri. Jag känner mig fucking låst i mina självpåtagna mentala kedjor men det är så det är. 16 dagar kvar. Jag håller mig själv fången 16 dagar till. Sen får det räcka. Sen aldrig mer.
Så jag gör det jag kan, väljer det jag kan. Väljer att dra på mig fetaste smilet när familjevänner kommer på besök och äter middag, väljer att vara gladaste jävla värdinnan i stan. Väljer att hänga på Karin på en random fest när allt jag vill är att mögla på mitt rum. Väljer att sitta på en främlings altan och upptäcka nya människor. För det är något som har slagit mig nyligen: saker händer inte om man inte bidrar till dem själv. Min vän Karin är en av de mest sociala människorna på planeten, och oavsett hur fantastiskt otrolig hon är så är det lätt att känna sig blyg och försynt i hennes närhet. Om man inte tar kommandot själv. Skiter i den sociala rädslan och hoppar, tar de oundvikliga kallsuparna och vågar vara kaxig.
Eller så är det bara min i kanterna naggade stolthet som löper amok. Kanske är man bara så fri som man gör sig. Oavsett vilket så är det 16 dagar kvar. 16 dagar. Fuck.
Dagens lilla glädje-grej: att fånigt flinande för mig själv hamra på tangentbordet och skriva om hur svenska staten använder Plopp för att bibehålla kapitalismen.
Sweet dreams <3
Mosaik
I min retorikkurs var det en gång en snubbe som berättade en historia. Jag har inte lyckats glömma den berättelsen än, och ibland dyker den upp i huvudet och det slår mig varje gång hur fin och sann den är.
Det var en gång en ung man som bodde i en stad. Mannen skröt om vilket rent, slätt och vackert hjärta han hade, och folket i staden tittade på det och höll med, han har det vackraste hjärtat i världen, sa de. Men så kom en gammal man och visade sitt hjärta. Jag har det vackraste hjärtat i världen, sa han, och folket i staden skrattade åt honom, för hans hjärta var urgröpt och hoplappat på flera ställen och inte alls lika slätt och vackert som den unge mannens. Men så förklarade den gamle mannen att groparna var delar av hans hjärta som han gett till de som han älskade, och att de hoplappade bitarna var delar som han fått av de som älskade honom i gengäld. Och folket i staden blev plötsligt tysta och generade, och den unge mannen blev så rörd att han tog en bit av sitt hjärta och gav det till gamlingen, som också gav honom en bit av sitt hjärta.
Det slår mig varje gång, hur klockren den här historien är. Visst är jag en liten fjolla, men det är såhär jag älskar människor. Jag ger dem delar av mig själv och det gör ont, men att fylla hålet med en del av någon annan gör mig så mycket helare. När jag dör vill jag vara en mosaik av all världens hjärtan.
Craze Och Gött Häng
Förvirringen när bussen stannar utanför hostelet på Erzsébet Krt. är total. Till höger ligger ett massivt lyxhotell där, får vi veta några dagar senare, Bruce Willis har bunkrat upp för närvarande. På andra sidan gatan ligger, well, en Szex Shop där glittriga underkläder hängs ut i skyltfönster under en blinkande neonskylt. Chauffören nickar, ja, gå in dit. Någon tar ridderligt täten, går tvekande in i portgången följd av trettio svettiga klassvänner, och finner sig plötsligt stående i ett gammalt vackert trapphus som på fjärde och högsta våningen åtföljs av en chockerande fräsch entré till världen bästa hostel, som vi under de närmsta dagarna kallar vårt hem. Standarden sätts, ribban höjs: Budapest är inte vad det verkar.
Ah fuck. Budapest ja.
Hostelet är helt enkelt för bra. "Personalen" - the house bitches - och Hawaii - och Raoul-Felix - är så goa att det är skrattretande. Första kvällen kör vi pub crawl, vi hittar innegårdar med en uppsjö av olika barer och går ut hårt med mojitos och vodka redbulls, jag hänger med en tandläkare från Manchester som bor på samma hostel och jag dansar med mina galna vänner.
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play.
Dagen efter, femtonbäddarsrummet luktar unket, vi snackar strunt med bakishesa röster och sitter på den runda lilla balkongen med solglasögon och tuggar halvhjärtat på en macka. Det är runt tjugofem grader och vi blir höga på värmen. Någon går på lokalsinne och ren tur och vi är ett gäng som tar oss till Parliament med alla dess psykedeliska tinnar och torn, hamnar på en bro över Donau, jag pepprar bilder i blåsten och är så pinsamt nöjd med att ha hela världen i sökaren. Så sitter vi plötsligt i en hysteriskt grön park och någon tar fram en miniatyrflaska champagne, jag fotar, någon slumrar till i skuggan, jag snurrar runt barfota i gräset med en klänning som fladdrar om benen. Det blir kväll och jag finner mig själv stående på ett karaokedansgolv sjungandes Lady Gaga för full hals med en kanadensare och engelsman som jag kommer att hänga med två kvällar i rad. Engelskan stör mig inte överhuvudtaget, vi snackar om allt möjligt i flera timmar. Jag märker att jag tycker om mig själv när jag pratar engelska, det klickar. Det kommer att förvåna mig senare att det gör så oerhört ont i själen när de åker dagen innan oss.
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play.
Jag och Hedda tillbringar ett par timmar med att med ömma fötter knata runt på hårt trafikerade fula gator och leta mat. Vi hamnar på Donken, trötta, utmattade, för en gångs skulle hungriga, vi tar en tur på H&M, sen går vi hem och hänger på balkongen igen. Ett par timmar senare står vi på ett båtdäck på Donau och halsar champagne, jag står återigen med mina engelska vänner, de kommer på ordvitsar och jag håller mig i relingen och skrattar, båten skriker på miljonerdecibelsnivå varje gång vi åker under en bro.
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play. Sista morgonen och vi är så slitna, vi går runt och skrattar i vår sunkighet, det spelar ingen roll hur många duschar vi tar. Men det är okej. Så vi ställer oss på våra misshandlade fötter med blåsor och skavsår och går till Castle Hill, sitter i gräset och äter kakor och går på en liten marknad, åker kollektivtrafik och är förvirrade. Vi hamnar på en restaurang där en gammal servitör ger oss boxningshandskar och posar för bilder. Och det blir kväll igen, sista kvällen, och det är liksom vemodigt men ändå party. Jag tänker lägga mig tidigt men träffar återigen så gött häng att jag somnar fyra-halv fem ändå, och vaknar fyra timmar senare, och helvete här ska packas. Väntar på bussen, snackar med en amerikansk äldre kvinna, en kompis får åka sjukhustransport för hennes fot är infekterad. Vi hamnar på planet och slocknar till ljudet av Alexi Murdoch. Mamma hämtar från flyget. Kommer hem. Det är kallt som fan, jag känner mig febrig. Plugget känns så avlägset och jag har ändå inga hjärnceller kvar. Känslan är: :-/
Och nu misstänker jag att jag börjar få luftvägskatarr. På återseende, vänner.
Update
Dear fucking God.
Budapest. Herrejävlar. Var börjar man.
Man börjar med hostelet som är fyllt till bristningsgränsen med de skönaste lirarna världen har att erbjuda, från Brasilien till Kanada till Australien till Birmingham, UK. Man fortsätter med billiga cocktails, halvtropisk värme och dans i parker och på gator och dansgolv, pausar i ett fjortonbäddarsrum och fyra timmars sömn, slutar med insikten om att du aldrig vill åka härifrån. Det här är fan-fucking-tastiskt.
Pepp Och För Mycket Caps
GUD.
Har svårt att sluta skriva i CapsLock. Vill ni veta varför? JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN JAG - ÄR - FUCKING - KLAR - MED - PROJEKT - RAPPORTEN FATTAR NI VAD DET BETYDER? Det betyder att jag är klar med hela projektarbetsskiten. Det betyder att det inte finns nåt mer jag kan göra nu, betyget ligger i min handledares torra spruckna händer, JAG KAN ANDAS IGEN!
Så jag sitter här, svettig och adrenalinkickad och hög på höjdskillnaden för jag har äntligen landat. Ögonen kliar hysteriskt och huvudet känns som ett insektsbett, och jag som inte var allergisk mot pollen.
Det har bara varit en sån där dag, antar jag. När saker helt enkelt... faller på plats. Rapporten är klar, allergimedicinen kirrad. Har skuttat runt i shorts och varit speedad. Legat på Karins vardagsrumsgolv, svettats och planerat tågluff. Svämmat över av ren och oförfalskad pepp. Flippat på studentplanering och fått svindel av tidsbrist. Skrivit mental packlista och dansat i stolen till Urban Cone.
Ja, packlista ja. Vart jag ska? BUDA-FUCKING-PEST! Med min klass. I fyra dagar. Ja-adå. Det är okej. Jag packar och peppar och pladdrar. Dör inombords men har aldrig levt så jävla mycket.
Sorry. Men.
JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN!
Vänner, vi hörs om några dagar. Kanske.
Oas
Jag vaknade imorse och gick till skolan. Kanske.
Nu drunknar jag i en massa fleecekofta som farmor sydde för tjugofem år sen och det känns som jag alltid varit här. På landet. Min oas. Så fort jag fått av mig mina oknutna skor och fått på mig farmors monsterkofta så slutar resten av världen existera. Någon sätter på försiktig musik. En båt lägger långsamt ut från hamnen. Lampor tänds, element undersöks med koncentrerat rynkade ögonbryn. Mamma och pappa häller upp en drink. Fårskinnstofflor åker fram ur kassar, mat packas in i kylen. Och jag bara andas. Tar en sväng ut på altanen, tittar på båtar, håller armarna om mig själv för fan vad kyligt det är, går in, sniffar lite i luften, ajemen, det luktar landet, andetagen kräver ingen ansträngning här, det känns helt naturligt. Laptopen trängs med mässingsljusstakar från en annan generation, och det är precis som det ska. Så lägger jag ömtåliga stämmor på spröda sånger och det vibrerar sådär på rätt sätt i bröstet, det krampar inte och går inte sönder som det brukar, utan det genljuder av det perfekta lugnet härute.
Jag vaknade imorse och gick till skolan. Men det gör inget. Det är glömt nu.
Dagens lilla glädje-grej: att våldgästa LM och hänga med Karin och hennes fina mysko klass på deras lunchrast.
Sweet dreams <3
Meta
Har gått runt sista tiden och pratat vitt och brett om att jag börjar bli galen. Kanske dags att förklara mig. Men jag kan bara inte. För om jag tror att jag börjar bli galen så är det ju ändå ett tecken på att jag fortfarande är vid sunt förnuft men kanske så bara tror jag det och är egentligen helt väck för det är uppenbarligen en del som tyder på det men eftersom jag kan tänka såhär så kanske jag ändå är förnuftig eller så bara inbillar jag mig eller ni förstår problematiken? Metagalen.
Det som talar mest för att jag börjar tappa förståndet är att jag inte tror på nånting längre. Existerar jag? Nej. Existerar du? Nej. Existerar världen? Nej. Så jag sitter egentligen inte här med blött hår och en ledsen tekopp. Jag skriver inte det här. För jag finns inte. Men för enkelhetens skull, för att det här ska gå att läsa, så antar vi att jag finns. Vem vet. Kanske gör jag det.
Jag fastnar med blicken på fönstret och sitter så i fem minuter. Får en chock när jag märker att jag sitter där. Får panik när vi inte har nån mjölk hemma. Blir yr, glömmer av mig mitt i en mening. Ligger på golvet och låtsas att världen är uppochner, lyckas övertyga mig själv. Flippar ur när jag sätter mig upp. Och bakom allt ett tvivel som inte ens Descartes kan mäta sig med: är det bara hittepå? Inbillar jag mig allting? Är jag så jävla galen att jag inbillar mig att jag är galen?
Det blir en tidig kväll.
Om Varför Vi Är Gudar
Idag ställde jag klockan på halv åtta och gick och tittade på mormoner. Vänta.
Församlingen ligger i Utby. En kompis kompis pappa i sin minivan full med kompis och kompis kompis och kompis kompis kompis och kompis kompis syster girade förbi busshållplatsen där jag och Miranda stod som fallna från skyarna, och vilt hälsande åt alla håll och kanter svängde vi in framför ett funkishus uppe på en liten kulle. En gammal man hälsade oss välkomna över kanten på sina glasögon och alla hade kostym. Jag skrapade i marken med mina bruna slitna boots, försökte le för att matcha deras ljusa ögon. För det var något jag la märke till - det fanns nåt i allas blickar. Märkte det redan i bilen på väg dit. Det fanns nåt öppet, väldigt ljust, på gränsen till, jag vet inte, naivitet, i ögonen hos alla jag mötte. Jag gillade det.
De valde en ny biskop idag. Vi satt med under tre timmar, lyssnade, observerade, jag hyperventilerade tyst för att förhindra min mage från att kurra. Det var inte så hejdlöst religiöst, egentligen. Väldigt demokratiskt. Lite världsligt. Förutom spridda amen och tack till Herren, några psalmer. Jag vet inte. Jag har vuxit upp i ett ateistiskt, möjligtvis agnostiskt hem, har aldrig gått till kyrkan frivilligt. Haft nån oförklarlig aversion mot den. Diskuterat teologi och religion på ett rent akademiskt, teoretiskt plan. Ändå finns det nånting i mig som så gärna vill tro. Idag blev det så tydligt. Jag kunde liksom känna hur nånting drog i mig, knuffade mig, nån sorts törst efter nånting att överlämna mig till, en hunger efter nånting mer. Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera bilden av deras gud, det tar emot, känns fel, men jag blev så rörd av deras blinda tillförsikt, deras orubbliga tro, okonstlade vänlighet. Det snuddade vid nånting. Jag vill också ha så ljusa ögon. Men jag vet inte vad jag ska tro.
Jag har tänkt en del på tro. Inte just religion, kanske, men tro, vad den betyder för människor. Min tanke är under utveckling. På planeringsstadiet, liksom. Men jag undrar om våra gudar inte bara är perspektiv. Verktyg. Om vi ser oss själva utifrån, om vi föreställer oss allt vi tycker är rätt och riktigt, kombinerat med vår självkännedom och sunda förnuft, och ser på oss själva ur ett sådant perspektiv - som sett från en gud - då tror jag vi ser möjliga lösningar till problem, ser brister och möjligheter hos oss själva. Och då besvarar vi våra böner. Kort sagt är vi våra egna gudar.
Hey. Du är en gud kompis. Fatta vad fett.
Mjeh
Jamen glad påsk på er.
Sitter på landet och kämpar mot en envis huvudvärk. Troligen är det nån sorts antispänningshuvudvärk; avspänningshuvudvärk, kanske. Har de senaste nätterna sovit längre, och djupare, än på flera månader, och bara störts av långfrukostar, småkusiners upptåg och stillsamt trädgårdsarbete. Har, trots återkommande mardrömmar om zombies, fått slappna av. Koppla bort. Ladda batterier och rensa hårddisken.
Jag tror jag kanske hade en tanke med det här, från början. Men jag är så sömngroggy och, verkar det som, pollenallergisk, att huvudet hotar att lägga ner totalt. Så vi nöjer oss här. Hoppas allt är väl med er. Adjö.
Dans, Panik Och Glädje
Det borras här utanför.
Morgonen och förmiddagen har förflutit under en ljudmatta av ett konstant mullrande. Bono kan inte överrösta hur mycket han än skriker. Jag dricker cola och försöker behålla förståndet. Det är svårt.
Här var det fest i helgen. Pappa drog hit ett trettiotal polare utklädda till tarts and vickars, precis som i Bridget Jones, och festade natten igenom. Det var mycket underhållande. Jag, Hannah och Alice hittade ett par förkläden från 30-talet i vit spets som vi drog på oss, och sen var vi kökspersonal, bartenders och vimmelfotografer hela kvällen. Pappa var påve som buggade med allt som rörde sig. Det gjorde mig lite lycklig. Hängde med mina morbröder och kände mig hemma.
Dagen efter, när vi städat undan det värsta och vaknat till en aning, försökte jag plugga. Plockade fram minidatorn som jag brukar ha i skolan, sjönk ner i en soffa och öppnade samhällsuppgiften som ska in i veckan. Och dokumentet var tomt. Jag svalde. Darrade lite på handen, stängde, öppnade dokumentet igen, det var tomt, jag började mumla saker för mig själv, stängde av datorn, satte på den, öppnade dokumentet, det var tomt, jag började skrika, mamma dök upp, jag stängde dokument, öppnade dokument, mamma blev förvirrad, jag skrek mer, pappa dök upp, jag kastade datorn till andra änden av soffan, sparkade på den, vrålade fula ord, sparkade mer på datorn, händerna Parkinsonsskakade, någonting gick åt helvete mycket sönder i mig och jag bara grät och sen lugnade jag mig men vågade inte röra mig för det kändes som om jag skulle gå i bitar om jag släppte mina knän så jag satt där i soffan och skakade och snorade och tappade förståndet.
Jag blir alltmer ambivalent. Jag måste ta studenten snart, jävligt snart, inte bara vill, alltså - måste. Men ju närmare det kommer, desto mer ambivalent blir jag. För det börjar bli på riktigt. Och jag vet inte om jag kommer kunna hantera det. Sen går jag eftertänksamt, plågsamt, smärtsamt långsamt igenom alla vänner jag vet att jag kommer förlora när jag drar, och plötsligt vet jag inte vad som gör mest ont - att stanna kvar här, eller att åka härifrån. Det skrämmer mig. Och samtidigt är jag så pinsamt tacksam över att jag har så mycket att förlora. Så tack. För alla vänner jag vet att jag kommer förlora. Tack för att ni gör så jävla ont.
Dagens lilla glädje-grej: att banga engelska och franska, och ta långfrukost i sällskap med tafflig morgontv.
Sweet dreams <3
Marianergravendjup Och McCurry
Tåget. Just det ja. Sista utposten. Shit. Hur var det nu.
Jag fattade inte riktigt innan, när folk sa att vissa saker är för såattsäga heliga för att prata om. Jag tror jag fattar nu. Det är lite Steve McCurry över det - jag kan inte förklara vad som hände. Kan inte beskriva känslan. Det är på nåt sätt så djupt, primitivt, en helt annan substans i ryggmärgen, och jag varken kan eller vill berätta allt.
Det gjorde ont. Mycket. Jävligt fucking ont. Jag trodde jag hade gråtit klart över det här; nejdå. Inte på långa vägar. Trodde jag hade kommit över det, i alla fall lite grand. Nejdå. Inte på långa vägar. Och samtidigt. En lågmäld, djup och liksom dämpad tröstande glädje.
Jag träffar inte släkten på pappas sida särskilt ofta. Rätt sällan. En sådär vart tionde år. Vissa av dem var det första gången jag träffade på begravningen. Upptäckte tre nya kusiner, alla i trettio-fyrtioårsåldern, spridda över hela landet; träffade en farbror jag inte sett sen jag var ett par månader gammal. Till exempel. Hela dagen var ADHD på crack. Men det var så mycket jag. Jag kände igen mig i i princip alla jag träffade. Inte så mycket i utseendet nödvändigtvis - även om det stundtals var kusligt - utan mest i en gemensam världsåskådning, ett sätt att se på livet, vissa beteenden, sociala koder. Det var min släkt. Okej, okej, det låter störtlöjligt, men: det berörde mig verkligen. På Marianergravendjup. Det var som att komma hem. Som om någonting slog an en ton på ett instrument jag inte visste fanns. Ackompanjerad av dämpad norrländska och en ständigt närvarande bild av farfar. Det var stort.
Och nu är vi hemma. Att komma tillbaka till Göteborg är lite som söndagsångest på metanivå. Jag våndas och mår lite fysiskt illa och det känns som om jag har en liten vätte som sitter på mitt bröst och stjäl allt syre och tanken på allt plugg jag borde göra gör mig svimfärdig och fan - och sen är det inte riktigt lika farligt på måndag morgon. Tonen ringer fortfarande lågmält från Marianergravendjupet och fyller ut tystnaden när jag försöker prata franska. Det... funkar.
Det känns trösterikt, men snälla vänner, släkt och familj: ge fan i att trilla av pinn. Om inte för er egen skull så i alla fall för min. Jag vägrar gå igenom det här igen. Det var skithäftigt att (åter)upptäcka min släkt, men jag går inte med på priset. Accepterar inte villkoren. Visst är döden en naturlig del av livet, men jag tänker fan kämpa emot så länge jag bara kan. Ingenting är värt det. Jag vill ju att vi ska leva.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta och fnissa hysteriskt åt, tja, ingenting, egentligen, med mina franskakompanjoner och vältra oss i vår gemensamma otillräcklighet.
Sweet dreams <3
Check In @ Tåg
På tåg.
Det är kompakt och ogenomträngligt svart utanför fönstren, det gungar lite åt sidorna men vi vet inte hur mycket, vi har inget att gå efter. Sitter med taskig internetuppkoppling och lite lätt åksjuk, tvingar i mig Salt och Blandat. Pappa vill inte ha armstödet nedfällt, det vill jag, det blir lite knasigt allting, vi åker förbi några hus. Konduktören är en lite bitter Anders Borg, komplett med hästsvans och örhänge, fast med milsvid göteborgska. Vi stannar till, det står Gävle på en skylt. Klockan är halv elva och jag trippar som fan på cola och godis. Nästan tillräckligt för att glömma av vart jag ska, men nej, där kom det igen - begravning i Sundsvall, nej, det går inte att glömma. Bono skriker. Vi rullar vidare norrut. Nån som har tips på hur man håller humöret uppe?
The Rest Is Silence
Jag skulle kunna berätta att det rullar på.
Skulle kunna berätta om den gamla gubben på spårvagnen idag som var så skröplig att han inte kunde ta sig uppför trappstegen, om hur han påminde mig om farfar, om killen i skinnjacka och snälla ögon som hjälpte honom både på och av, om hur hela vagnen satt på kanterna av sätena, beredda att flyga upp och hjälpa till, om hur patetiskt varm och hoppfull det gjorde mig.
Skulle kunna berätta om alla vitvinsglas jag druckit under helgen, alla dåliga foton jag tagit, alla människor som gjort mig glad.
Skulle kunna berätta om hur jag försovit mig, gjort bort mig, om hur jag har skitit i allt jag borde göra, om hur jag fick förslaget att sjukskriva mig, om hur jag sket i det också.
Skulle kunna berätta om en jävla massa saker, men de är inte intressanta. Jag har inget att berätta eftersom jag inte gör något. Det är okej, antar jag, men det är tröttsamt.
Dagens lilla glädje-grej: att på promenad med vän stöta på kvarterets finaste katt och sitta och kela ett par minuter.
Sweet dreams <3
Sweet dreams <3
Bang-Bang Och Förlåt
Har haft ännu en kärlekshistoria med en bok.
The Bang Bang Club, sann historia nedskriven av två sydafrikanska krigsfotografer som täckte apartheids fall. Enkel bok. Mycket enkel. Brutal, stundtals. Kanske inte superbt välskriven. Men just därför. Så jävla äkta.
Huvudet ekar av den där sjungande sydafrikanska dialekten, jaa bru, howsit, fokk Inkatha. Bilderna har bränts in på näthinnan. Får hela kroppen att pirra.
Och det är ju precis det här jag vill göra. Jag vill vara med om the bang-bang. Jag vill fota det. Jag måste. Hur sjukt och ljuvligt destruktivt det än låter.
Går omkring i nån sorts envis tystnad, tankspridd och ilsken. Fast mellan självvald isolering och brutalt bekräftelsebehov och vill mucka gräl med allt som rör sig. Allt som krävs är ett ögonblick av sviktande självkontroll, sen vet jag att jag kommer tappa greppet, brisera, krackelera, detonera. Jag är så arg. Så kväljande kvävande förbannad. Öronen brusar och händerna Parkinsonsskakar. Igen. Jag har inget att vara arg på så jag är arg på allt. Jag tror det är därför jag exilar mig. Jag vet att jag kommer göra nåt dumt snart så jag försöker skydda er genom att dra mig undan. Jag vet att det är destruktivt och det är därför det känns så bra. Jag vet att det är normalt.
Det är inte meningen att såra er men jag vet att jag kommer göra det. Så förlåt. För alla sms jag inte kommer svara på, för alla gånger jag inte kommer skratta åt era skämt, för alla gånger jag bara kommer vilja stanna hemma, för alla dörrar jag kommer smälla i och alla stela kramar ni kommer få. Bara ni förstår att det här inte egentligen är jag. För jag tappar inte kontrollen. Det här är inte jag.
FYI
Jag insåg för ett litet tag sen vad jag egentligen har den här bloggen till. Det är mycket enkelt. Jag skriver saker här för att jag vill berätta vem jag är. För att visa hur jag tänker, förklara hur jag fungerar, ge en liten rundtur i mig själv. Så att du som läser, vem du än må vara, ska förstå mig lite bättre. Jag vet inte varför, men det känns viktigt.
Så jag antar att det är lika bra att berätta det här också: min farfar dog häromnatten. Han somnade in helt lugnt, såvitt jag förstår utan någon större uppståndelse. Pappa åkte upp till Sundsvall dagen innan, och ringde på måndagsmorgonen, precis innan min första lektion. Jag visste antagligen redan när jag såg numret på skärmen. Men jag ursäktade mig från mina vänner, gick lite avsides, svarade med en spänd röst jag inte riktigt kände igen, och pappa berättade, farfar dog inatt, sa han, och det lät så sjukt, tyckte jag, så brutalt, han dog inatt, och orden ringde främmande i öronen, jag upprepade dem tyst för mig själv, fick en chock när jag kände en blöt duns på låret, det var en tår, två tårar, tusen tårar.
På film brukar folk alltid sjunka ner med ryggen mot en vägg och se kritvita och chockade ut. Så var det inte för mig. Jag lutade mig i och för sig pyttelite mot en bordskant, men sen bara grät jag. Stående. Ensam i ett litet rum på skolan. Hulkade rent våldsamt. Så torkade jag mig under ögonen. Och flydde till bussen hem.
Pappas ord tjuter fortfarande i huvudet, försvinner aldrig helt. Lite som en morbid sorts tinnitus. Jag mumlar dem för mig själv när jag sitter på bussen, vid datorn, sysslolös, kraftlös vid teven, smakar på orden, och de smälter samman med tornadon av alla små fragment av tankar och känslor som vrålar i huvudet. Det känns som att ha feber. Ingenting är verkligt och världen lutar brant.
Jag vill inte prata om det. Så jag skriver det här. Så att ni ska veta, vilka ni än må vara. Så att ni ska förstå när jag svarar "okej" när ni frågar hur det är, när jag sitter tyst när ni pratar. Det är inte meningen att vara dryg eller dramatisk. Jag behöver bara smälta det här. Jag är inte mig själv. Jag ville bara att ni skulle veta det.
