Om Rent Kaos

Det kommer en bok på posten. Ett litet paket, en liten pocketbok som luktar nytryckt och som jag samma kväll sätter mig med i ett hörn och börjar läsa.
 
Jag vet att jag är känslig för sånt här. Jag vet det redan innan jag öppnar boken, att jag får ta det försiktigt, läsa lugnt och långsamt. Det är min välmenande mor som har skickat boken. Den handlar om hypsersensitivitet och om hur man kan lära sig att leva med det. Så jag öppnar boken, bläddrar lite, läser lugnt och långsamt, men märker snart hur varje ord börjar haka i mig och slita och dra i saker och ting. Fem minuter in i boken rullar små tårar regelbundet nerför kinderna, tio minuter in sitter jag och storlipar och hulkar som ett barn.
 
Hela nästa dag sover jag och nästa kväll läser jag ut boken. Samma sak. Två-tre timmars kaskadgråtande och smink över rödplufsiga kinder och jag har ingen - som helst - aning - om varför. Jag vet verkligen inte varför jag inte kan sluta gråta. Det är arabiska våren i min skalle och bara allmänt kaos i hjärtat och själen och allt är uppochner och utochin och allt bara tar en massa plats samtidigt och det brusar i öronen och ögonen svider och mina läppar smakar salt och till slut, till slut däckar jag hopkurad till en boll under täcket. Och vaknar av att min pojkvän knackar på dörren.
 
Han pussar mig på kinden, föser vänligt men bestämt in mig i sovrummet igen, bäddar ner mig och går sedan och lagar frukost ute i köket. Han sätter sig bredvid mig i sängen, klappar mig på mina rödgråtna kinder och till slut börjar jag hackigt, osammanhängande och förvirrat försöka förklara. Och det här är nytt för mig. När allt är bra har jag inga problem att prata om såna här saker, det är liksom i imperfekt, men när det är sämre drar jag mig undan. Vänder mig bort, blir tyst, ler bara svalt och säger att allt är okej. För jag menar, vem fan kan orka med en trasighet som är såhär djup? Vem orkar lyssna, vem skulle fatta även om de lyssnade? Det är så mycket enklare och tryggare att bara stänga andra ute. Men han låter mig inte. Jag tittar inte riktigt på honom, torkar snabbt bort tårarna så fort de väller upp i ögonen, försöker förgäves vara stark när jag verkligen inte är det. Jag berättar om hur patetiskt fel jag alltid känt mig, hur arg och sårad jag är över att ha missat så mycket, hur rädd jag är för att jag inte fattar vad som pågår i min skalle, hur rädd jag är att han precis som alla andra ska börja vända sig bort, tycka att jag överreagerar, känner för mycket och för fel. Men han bara sitter där, håller om mig, när jag väl möter hans blick är den lugnare än jag nånsin sett den. Jag ska ingenstans, säger han tyst och ler lite. Och jag skriver inte det här för att skryta om vilken fantastisk pojkvän jag har (men det har jag i och för sig), utan för att skryta om mig själv. Jag vet att ni är många som inte kommer kunna relatera till eller förstå det här. Det är okej. Med all tillbörlig respekt: jag skriver inte det här för er. Jag skriver det här för er andra, ni som förstår i alla fall lite grann, ni som också är livrädda för att låta någon se baksidan av era vanligtvis så välpolerade fasader. Jag skriver det här för att visa att vi inte alltid behöver vara så rädda. Det finns de som inte får svindel och freakar ur när de ser ditt djup, utan som kan hålla om dig när du behöver det och vågar be om det. De är de där guldklimparna som vi först trodde var kattguld; fina, men totalt oanvändbara. Så investerar vi lite tid och förtrösan och utan att vi vet hur det gick till har vi snubblat över något helt ovärdeligt.
 
Lättnaden som hunnit infinna sig när han till slut går är också helt ny för mig. Det är verkligen okej, eller asså, jag är det. Jag kommer gråta lite till, dödsryckningar av bleknande känslostormar, men jag kommer känna mig så mycket lugnare. Precis innan han går får han mig att börja skratta åt nånting, jag kan möta hans blick, jag skäms inte så mycket längre eftersom det faktiskt är okej. Och det är det jag vill att du ska veta och ta åt dig utan skuggan av ett tvivel: det är okej. Du är okej. Jag vet att det här låter lame, särskilt för alla er andra. Men vi tänker inte på de andra just nu. Vi är okej. Bättre än okej.
 
 

Om Nuet

Vi halvligger på hans säng och pratar mellan skrattsalvorna, han leker med mina fingrar. Vi är nog allt tillsammans va? säger han med ett snett leende. Jag rycker på axlarna och kysser baksidan av hans hand, ja, säger jag, i praktiken är vi nog det. Lite senare går han till jobbet, vi snakkes, kjæresten min, säger han tyst och kysser mig. Några timmar senare vaknar jag, lirkar mig loss ur hans armar, drar på mig kläderna och går ut i den småduggiga förmiddagen. Och börjar kriga för att hålla mig kvar i nuet.
 
Jag sätter mig ensam på en uteservering på Torget med en tekopp och Of Monsters And Men i hörlurarna och låter tankarna rumla runt bäst de vill, jag vet att de kommer göra det ändå så jag låter dem göra det under kontrollerade former. Den allt suddigare bilden av killen från i höstas flyter regelbundet upp till ytan i mitt medvetande och hans besvikna blick följer allt jag gör. Jag försöker trycka ner honom igen - du är inte här, morrar jag åt honom, du stack iväg, remember? Och han säger ingenting, bara fortsätter titta på mig. Jag har knappt tänkt på honom på så länge förrän nu. Jag sätter mig med armarna i kors och upprepar det som ett mantra för mig själv: han är inte här, han är inte här, han är inte här. Men vet du vem som är här? Den fantastiska killen vars värme fortfarande håller på att svalna från mina läppar. Han är här och han är nu och det är allt som finns. Men varför är det så svårt att stanna där? Mina tankar slinter hela tiden, deras ansikten flyter in i varandra och jag sliter för att dra isär dem. Här och nu, upprepar jag för mig själv, här och nu.
 
En relationsförfrågan lyser i rött när jag fiskar fram telefonen och slökollar facebook. Hjärtat slår ett extra slag, tänk om killen från i höstas ser det? Jag knäcker nacken, släpper ner axlarna, mumlar Fuck It och accepterar. Ja, vi är i ett förhållande. Vi är här och nu. Skit i allt annat. Allt annat betyder ingenting. Just Nu gör han mig barnsligt lycklig och Just Nu vill jag inte tänka på varken framtid eller dåtid. Just Nu vill jag bara vara med honom så det tänker jag vara. Och Just Nu räcker det.
 
 

Om Vad Jag Vill Kalla Lycka

Det är en sån där vårdag som händer nån gång vartannat år. En försiktigt värmande sol lyser ner från en fläckfri blå himmel och Bergen vaknar till liv. Ulriken som alltid vakar på avstånd över stan är pudrad med snö på toppen som en bakelse, Bergensarna går runt iförda tunna jackor och med hastigt inköpta solglasögon och jag sitter vid Bryggen med en smootie och min Fuck It-bok. Och har dåligt samvete. Du vet redan vartåt det här lutar, eller hur?
 
Ja, jag har dåligt samvete för att jag är så lycklig nuförtiden. Ja, jag vet att det är absurt. Ja, jag försöker tänka Fuck It och det är därför jag fortfarande kan njuta av det. Det är bara det att jag inte förstår. Hur kan jag plötsligt vara så lycklig? Efter att ha tillbringat största delen av livet i mindre emotionell misär, vad hände? Är det nåt som inte stämmer här - håller jag på att bli lurad, för att strax bli tillbakaknuffad till verkligheten? Och om inte - vilket nästan är värre att tänka på - varför har jag inte fått känna det här innan? Var har den här lyckan varit hela mitt liv? Om jag plötsligt förtjänar den nu, har jag inte gjort det innan? Vem har i så fall tagit den ifrån mig? Ilskan som lurar bakom frågorna är skitläskig. Så mycket jag har gått miste om. Så mycket jag har... blivit bestulen på.
 
Vågar jag säga det? Att bli bestulen på något indikerar ju att det finns någon som bär skulden. Och det tjänar väl inte egentligen nånting till att tänka såhär, antar jag. Jag har ju blivit den jag är på grund av vad jag gått igenom och ärligt talat - jag är rätt awesome. Plus att jag får ha det såhär just nu.
 
Men samtidigt. Jag måste få vara arg.
 
Kunde inte familj och vänner älskat mig bättre? Kunde inte världen ha förstått mig mer? Kunde jag inte fått den hjälp jag behöver tidigare? Hur kunde folk inte se? Ja, jag är arg. Jag har varit olycklig för att jag inte kunnat hantera den jag är i världen som den ser ut och ingen hjälpte mig med det heller. Det krävdes tjugo år av mer eller mindre konstant ledsamhet och några års resande innan jag i Norge av alla ställen springer på en kille i en 7-elevenbutik som ser förbi det alla andra alltid har sett och får mig att förstå att jag inte är så trasig som både jag och alla andra försökt få mig att tro, bara annorlunda. Att jag är okej. Att jag förtjänar att bli älskad. Att jag är rätt fantastisk. Att jag kan vara i en romantisk relation utan att ta död på mig själv i processen. Jag är ju det med honom och det gör mig bara bättre, det ger mig så mycket utan att ta nånting ifrån mig.
 
Hur hanterar man att vara såhär lycklig? Vart gör man av sig själv? Hur ska jag kunna se alla olyckliga människor i ögonen, när jag sitter på så mycket rikedom som jag inte kan dela med mig av? Jag är bara så lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig. Jag har så mycket kärlek i mig. Det är helt absurt. Jag är så jävla lycklig.
 
Det betyder inte att jag inte är trött på Bergen, att jag inte fortfarande vill resa och är rastlös in i själen, att jag inte fortfarande brottas med alla mina personliga smådjävlar. Allt det är fortfarande sant. Det bara gör mig ingenting just nu. Bara för att jag är orättvist lycklig betyder det inte att mitt liv är perfekt, det betyder bara att jag kan hantera bristerna i det på ett bra sätt. Jag är bara lycklig. Jag är ledsen för det. Jag vet att det gör ont att se på. Det är inte meningen, jag kan bara inte hjälpa det. Om jag kunde skulle jag som en god socialist dela ut så mycket jag kan till de som behöver det mest. Men jag vet inte hur man gör. Och tro mig, det är inte på grund av nåt sorts malplacerat, skadeglatt tycka-synd-om-tjafs - nej, jag bara vet hur det är att inte ha det såhär. Jag vet hur det är att ha det sämre. Inte sämst - tack och lov - men sämre. Och jag vill inte att nån ska behöva vara med om det. Så jag sitter där och njuter och har dåligt samvete på Bryggen, för att jag inte kan dela med mig av min plötsliga lycka. Förlåt.
 
 

Om Fuck It Och Kärlek

Okej. Kan vi ta en liten stund och släppa våra reservationer och fördomar och snacka om kärlek? Bara lite. Jag lovar. Det går snabbt.
 
Sedan jag upptäckte att jag är hypersensitiv så har jag börjat läsa på en massa och det visar sig att det jag verkligen behöver jobba med är min attachment style. Det är däri själva problemet ligger, det största, i alla fall. Och jag har diskuterat det här länge, väl och noga med samma vän som introducerade mig till hypersensivitet. Samma vän som det började med att jag dejtade ett par veckor, sen la vi ner det, det kändes inte rätt enades vi om. Så vi var vänner. Sen blev vi bra vänner. Sen blev vi lite mer än vänner. Sen börjar en massa äckliga, rosaskimrande känslor sticka upp sina fula trynen och med dem de oundvikliga rädslorna.
 
Vi är tydliga och öppna med det här, båda två, för vi är exakt likadana. Vi erkänner att hela den här grejen är skitläskig, men att vi tar det jävligt slow för vi förstår vad den andra går igenom. Och jag vet inte vad skillnaden är mot tidigare, vad ska man säga, romantiska intressen, men hittills har vi lyckats hålla oss på en riktigt bra nivå. Kanske är det jag som har förändrats, kanske är det han som är annorlunda. Jag vet inte. Det jag vet är att jag blir hög som ett hus på endorfiner när vi är tillsammans. Jag vill aldrig att han/jag ska gå, men jag klamrar mig inte rent desperat fast vid honom och bryter ihop av rädsla över att förlora honom (ja, ja det har hänt. Vid ett flertal tillfällen. I know). Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom, men han är inte det enda och viktigaste i världen, jag kan prioritera annat, även om det stundtals tar emot. Jag ser fram emot att träffa honom men jag är inte rädd för att gå ifrån honom. Det låter så… lite. För de flesta är det här antagligen normalt, eller hur? Men för mig är det ganska enormt. Så mycket lugnare jag blir. Så mycket lyckligare.
 
Kanske är det min Fuck It-bok som börjar verka - allting är inte så jävla viktigt. När jag börjar balla ur och ser mina rädslor komma marscherande i stridsformation bara ler jag brett mot dem och säger Fuck It. Ja, jag ser er, jag vet att ni är där, ni är jättesöta. Men ni är illusioner hela bunten. Ni kan inte göra mig nåt. Fuck It och Fuck You tills helvetet fryser över. Det krävs ju lite jobb, såklart. Helt enkelt är det inte. Det krävs övning och en sjuhelvetes beslutsamhet, men det går förvånansvärt bra. Och för första gången förstår jag faktiskt vad alla författare, poeter och gurus snackar om när de säger att kärlek gör oss bättre. Jag är gladare, lugnare, mer positiv, jag kan ge mer av mig själv till andra, istället för att bli som jag blir när jag låter den andra personen bli mitt allt: ängslig, stressad, okontaktbar för jag tillbringar all min lediga tid med honom (och tänker på/obsessar över honom resten av tiden).
 
Kan vi ta en liten stund och snacka om kärlek? För jag är inte helt säker på att jag har fattat vad det kan vara innan. Som jag har sagt och beklagat mig över så många gånger tidigare så har jag alltid haft nåt sorts skruvat ägandebehov och behov av en omöjlig garanti, vilket har gjort kärlek till nåt desperat - för all del passionerat och djupt - men i slutänden ganska obehagligt. Var har den här andra sortens kärlek varit hela mitt liv? Inte för att jag behärskar den helt; gud nej. Men jag vet om dess existens och jag lyckas oftare och oftare. Och det är en sån jävla uppenbarelse för mig. Jag måste omvärdera hela begreppet kärlek. Det kan vara såhär. Jag kan vara såhär.
 
 

Om Fel

Det är svårt att veta hur jag ska börja.
 
Nyligen snackade jag med en nära vän och beklagade mig som vanligt över att jag är så jävla känslig, att jag känner allt så fucking djupt, att det är omöjligt att ha en relation med mig. Och min vän kliade sig lite på hakan och sa casually "men du kanske är hypersensitiv då, som jag". Jag vände mig mot honom med höjda ögonbryn. "Huh?" sa jag intelligent. Och så började han förklara. Sen gick jag direkt hem och började googla. Gjorde ett par tester. Köpte en bok. Och nånting slår an på en sträng nere i de djupaste, mörkaste, bäst dolda delarna av mig.
 
Jag är inte ensam.
 
Det är inget fel på mig.
 
15-20% av alla människor är hypersensitiva. Det finns i djurriket också och allt det här är vetenskapligt bevisat. Vi har tydligen ett nervsystem som är programmerat att uppleva saker starkare och reflektera djupare över dem. Det finns visst lite teorier om hur det kommer sig men det bryr jag mig inte så mycket om i nuläget. Plötsligt ser jag hela min barndom och hela min livssituation i ett helt nytt ljus. Det är inget fel på mig. Alla gånger jag satt på helspänn med kallsvettiga händer och pulsen i 220 när mina föräldrar tjafsade, alla gånger jag önskade högt eller tyst för mig själv att alla bara skulle vara glada, hur förjävligt jag mår av negativ kritik, hur känslig jag är för koffein, alla gånger jag satt hemma och läste när mina vänner lekte, hur orimligt starkt jag påverkas i relationer. Det är inget fel på mig. Fattar du. Fattar du? Vilken jävla uppenbarelse.
 
Dessutom. Dessutom. Så tas ofta ett till drag upp i samband med hypersensitivitet - sensation seeking. Och fan om jag inte har en däng av det också. Alla gånger jag blivit rastlös, uttråkad, letat efter nåt nytt, velat har nåt mer. Och samtidigt letat efter trygghet och lugn. Konflikten i mig. Det är inget fel på mig. Jag är, rent biologiskt, både och - trygghetsnarkoman och spänningssökare.
 
Jag bläddrar igenom böcker och scrollar nerför hemsidor med darrande fingrar, inte sällan tårögd och aldrig utan att balansera på gränsen mellan skrämd och lyrisk. Skrämd för hur fan kan fullständiga främlingar skriva så oerhört träffsäkert om mina allra mest privata tankar och känslor och lyrisk för... det är inget fel på mig. Det finns fler som jag.
 
Alla gånger jag hatat mig själv för min känslighet, min överkänslighet, som mer än några få kallat det. Sagt att jag övertolkar. Överanalyserar. Är överdramatisk. Överreagerar. I mina öron ringer det fortfarande sant, men nu vet jag att det fan inte är det. Det är inget fel på mig. Eller resten av de 20% som också är hypersensitiva.
 
Det är svårt att veta hur jag ska sluta. Kanske bara med en enkel vädjan: nästa gång du tycker någon är överkänslig, försök att inte tänka på dem som något abnormalt eller fel. Överväg möjligheten att de bara är rent biologiskt annorlunda. Försök acceptera det. Försök uppskatta det.

Om Vad Det Nu Är

Nånstans längs vägen har jag tappat nånting men jag är inte helt säker på vad det är.
 
Min edge. Min livsgnista. Min energi. Min vilja. Jag vet inte. Nåt sånt. Det låter outhärdligt deppigt när man formulerar det i ord men vänta.
 
För en vecka sen visste jag inte ens att jag hade tappat det, vad det nu var, bara att jag var lite mer nedstämd än vanligt. Jag reflekterar inte så mycket över sånt, jag är van. Det brukar gå över. Skillnaden den här gången var att jag hittade det - vad det nu var - i en handvändning. Och sen tappade det igen lika fort.
 
En chockerande solig onsdagförmiddag i Bergen står jag slokörad och väntar håglöst på flygbussen. Jag ska till Göteborg över ett par dagar för ett mindre fotouppdrag (inga detaljer, då låter det inte lika proffsigt) men jag bryr mig inte riktigt. Jaha. So what. Göteborg. Whatever. Typ. Jag kliar mig på halsen, gäspar, flygbussen slår på blinkersen och svänger in mot trottoaren. Jag låter chauffören hiva på min väska, köper en biljett och sätter mig tillrätta på en fönsterplats. Och där. Då. Bam. Samtidigt som bussen börjar rulla igen så hittar jag det, vad det nu är. Min edge. Min gnista. Det är lite som om färgerna återvänder från det mörka hål där de gömt sig, sprider sig epidemiskt över Bergen och vidare över hela världen, ger färg till min trötta, bleka nuna. Jag sitter överförtjust och förskräckt och bara förundras. Fattar inte vad som precis hände, bara att jag gillar det.
 
Den här euforin och känslan av helhet håller i sig under resten av dagen. Jag knallar fånleendes på flyget till Oslo, byter till flyget mot Göteborg men det är försenat, jag bryr mig inte, jag sitter och flinar dumt och lyckligt mot mina sura medpassagerare, mumsar förnöjt på en gammal chokladbit jag hittade längst ner i väskan. Sen går flyget och jag landar i Göteborg och hoppar på flygbussen och stannar vid Korsvägen och då tappar jag det igen. Jag ser mig omkring. Pressbyrån. Apoteket. 50-bussen. Jag suckar. Jaha. Whatever.
 
Samtidigt läser jag en bok som mycket fyndigt är titulerad Fuck It - the Ultimate Spiritual Guide som diskuterar begreppet meaning. Tro det eller ej, men hela boken bottnar i österländsk filosofi och advokerar - som jag läser det - avsaknaden av meaning, eller med en buddhistisk term, attachments. Att säga Fuck It, helt enkelt.
 
För mig är det precis tvärt om. Jag är attached som fan till resande och tydligen är det vad som ger meaning åt mitt liv. Jag menar. Vad gör jag annars. Stirrar in i väggen på 7-eleven. Stirrar upp i taket i kollektivet. Samma jävla väggar varje jävla dag. Jag är inte attached till nånting, jag hänger löst i limbo och är bara uttråkad. Och jag tycker inte om det. Ja, resande är förjävla viktigt för mig (tydligen) och rädslan att förlora det gör mig rädd och orsakar lidande. Fine. Men så mycket mer det ger mig i gengäld. Herregud. Hjärtat och själen som nuförtiden är slöa och tystlåtna jublar av bara tanken.
 
En sak tar jag med mig av The Ultimate Spiritual Guide i alla fall och det är just att säga Fuck It. Vilken dag som helst nu kommer jag hoppa på första bästa tåg till Belgrad, eller kanske Warsawa, för jag behöver det. Fuck It. Jag borde jobba mer än jag gör, borde söka mer jobb än jag gör, men Fuck It. Jag borde jobba mer på ansökan till fotohögskolan men Fuck Det Också. Mer än nånting annat behöver jag resa. För det är bara då jag hittar det. Vafan det nu är.
 
 
 

Om Garantier Och Aj

Kylan när jag kliver ut från terminalen på Arlanda får mina ögon att tåras. Jag kryper ihop mot vinden, skjuter upp axlarna, hostar matt i jackärmen. Flygbussen kommer om tio minuter. Jag hänger med huvudet.
 
Därefter går det bara utför.
 
Förkylningen, som bara gett sig till känna samma morgon, blir bara värre. Det fortsätter fjollsnöa hela kvällen och jag som hade lovat att laga middag till morsan. Sen har vi de personliga små misslyckandena som fortsätter hagla över mig. Och skammen, besvikelsen, hur sårad jag blir. Hela jag är en knut men jag ska försöka räta ut mig för dig. Vänta.
 
Killen jag träffade i höstas åker till andra sidan jorden, men vi hann falla hejdlöst för varandra innan dess. Vi har pratat alldeles för mycket och haft på tok för mycket kontakt under hela januari. Tror jag. Så när han börjar höra av sig alltmer sällan, svarar kortare, långsammare, svalare, så går jag sönder en gång till. Trots att vi visste att det här skulle hända. Vi gjorde ju slut. Vi försökte bara trappa ner efter det men jag orkar inte.
 
Jag hatar mig själv i förhållanden. Jag känner inte igen mig överhuvudtaget. Det börjar ju så bra, jag är en charmig, flirtig, lysande liten sol av självförtroende och karisma. Tills jag börjar känna nåt på riktigt. Tills jag börjar få nåt att förlora. När det händer börjar marken allt snabbare försvinna under fötterna och jag klamrar mig alltmer desperat fast vid den enda fasta punkt jag hittar - personen jag faller för. Därefter tappar jag kontrollen totalt. Jag förvandlas gradvis till en osäker, ostadig liten pöl av en före detta människa, med ett omättligt bekräftelsebehov och en växande övertygelse att killen jag nu börjat kväva ska dumpa mig. Men ärligt talat hade jag ändå inte klandrat honom: personen jag plötsligt ser stirra tillbaka på mig i spegeln är inte tjejen han föll för, hon är en avdankad avart, en konturlös skugga. Jag går upp så totalt i den andra att jag i processen utplånar mig själv. Jag letar hela tiden efter en garanti, en absolut försäkran att han känner likadant, utan att till fullo ha fattat att kärlek inte funkar så och att det är det som gör det till vad det är. Det finns inga garantier. Vi måste bara tro på varandra, ta den andras ord för det, läsa in det i deras handlingar och höra det i deras röster. Kanske kan jag bara inte lita på folk. Jag vet inte.
 
Och kanske är det växtvärken som gör ont när jag långsamt och motvilligt bygger upp mig själv igen, kanske är det hålrummen som värker av tomhet; jag har ingen aning, men oskönt som inihelvete är det oavsett. Så jag sitter där på morsans soffa i Stockholm med armarna låsta om mig själv och ett vinglas i ett krampaktigt grepp i ena handen och använder alla smärthanteringsmetoder jag kan. Försöker desperat fokusera på nuet, på jaget, men tankarna slinter, hittar inget att fästa sig vid.
 
Att vara så tillintetgjord. Så avidentifierad, opersonifierad. Det är därför jag vet att jag måste vara ensam men inte vet om jag fixar det. Jag vill ju inte. Men det är nog tamejfan det enda sättet om jag nånsin ska lära mig att existera oberoende av nån jävla kille.
 
 

Om Att Sticka

Jag har börjat hatälska Bergen.

Det är ju mitt hem nu, på gott och ont. Jag känner mig trygg på alla gator som jag kan så väl, är trygg i mitt kollektiv, är trygg i arbetssökandet, är trygg i språket, trygg trots min osäkerhet. Men ingenting fascinerar mig längre. Ingenting får mig att hoppa till, vifta och peka, skratta sådär förtjust, haja till. Ingenting är extraordinärt längre. Bergen har förlorat sin rosenskimrande glans och sin status som min vita riddare. Jag har landat men jag har landat för hårt. Och det tråkar ut mig.
 
Och det är här varningsklockorna börjar ringa. Några synapser fångar upp ett mönster som de känner igen, hey, säger de, det här har hänt förut och det var inte så jävla trevligt, kan vi banga det? Och jag ser mig omkring, vår lägenhet, vår gata, Ulriken som skymtar långt borta mellan husen, rösterna från grannkollektivet, folk som skrattar. Och jag bara vet inte. En del av mig vill bara iväg. Omedelbart och långt härifrån. En annan del av mig gör hyschande ljud och försöker lugna mig: du har tid, säger den. Kan du inte försöka stanna? Bara lite till. Försöka se om du kan hitta ett hem där du kan trivas en längre tid. Bara prova. Se om du kan. Det finns alltid tid att resa, men du måste lära dig att stanna upp.
 
Eller?
 
Varför måste jag lära mig att stanna upp? Varför måste jag stanna på ett och samma ställe längre än min rastlösa skalle vill? Och det är skrämmande att börja prata om sånt här, för frågorna som dyker upp för med sig svar jag inte tycker om.
 
Jag måste inte stanna. Det enda som håller mig kvar här är jag själv. Mina rädslor, min lathet, mitt jävla förnuft. Jag borde ju ändå spara ihop pengar, eller hur. Och Bergen är ju fint och trevligt, eller hur. Och jag kan ju ändå jobba barnehage och 7-eleven här, eller hur. Och jag trivs ju i våra kollektiv, eller hur, det är inte som att jag vantrivs. Men rastlösheten. Rösten i bakhuvudet som börjar mumla oartikulerat och tyst men fullt hörbart. Det enda jag kan urskilja är det räcker inte. Men det absolut värsta är att jag vet att jag inte kommer göra nåt åt det. Jag kommer stanna här, kommer bli ännu lite mer bekväm, jag kommer ignorera rastlösheten och försöka dämpa den med vitvinsglas och blidka den med kollektivhäng. För jag väljer den enkla vägen idag. Jag har en årsplan, det är en bra plan, en plan som jag är helt okej-nöjd med, som kombinerar förnuft med känsla. Och den involverar några månader till här i Bergen. Bergen som har förlorat sin rosenskimrande glans och sin status som min vita riddare. Bergen som är så trivsamt.

Men rastlösheten.
 
 

Om Rösten I Ditt Huvud

Jag har druckit för mycket kaffe igen och går kallsvettig och skakandes över Torgallmenningen. IT håller mig stadigt i armkrok och upmuntrar mitt osammanhängande babblande medan jag knyter nävarna i jackfickan. Det kommer gå fint, säger hon lugnande varje gång jag kvider till och börjar vifta med händerna. Uhuhuh, svarar jag och kör ner händerna i fickorna igen.
 
Hon lämnar mig vid en sidogata, kramar om mig och önskar mig lycka till. Jag nickar nervöst och går den sista biten till Blå Stenen där killen jag dejtat några veckor väntar. Han vänder sig om när jag är några meter bort och ler brett, kommer fram och kysser mig. Jag drar mig undan, ser ner i marken, frågar hur läget är. Pulsen dunkar i öronen och jag hör knappt vad han svarar. Ser upp på honom och jag tror redan han förstår.
 
Den lilla rösten i bakhuvudet som jag har lärt mig tillhör hjärtat och själen har viskat oupphörligt i några dagars tid. Jag har försökt ignorera den, vill inte höra vad den har att säga, jag vill så gärna tycka om honom, han är ju så mysig. Men den låter sig bara ignoreras så länge och jag blev tvungen att inse att den har rätt: det känns inte helt rätt med honom. Jag kan inte fortsätta såhär, kan inte låtsas. Så jag möter upp honom vid Blå Stenen och säger det så snällt jag kan. Att jag inte vet vad det är men att jag helt enkelt måste lyssna på magkänslan, att jag är ledsen. Nånting slocknar i hans blick en stund, men han nickar, ler lite, säger att det är helt lugnt. Sen går vi och dricker kaffe (te för mig) och det har aldrig känts så enkelt och avslappnat att vara med honom. Han håller med: det är tråkigt, men rätt beslut.
 
Det var förjävliga trettio sekunder och timmarna innan var en mardröm. Jag vet inte hur man dumpar någon. Jag vet inte hur man säger att man inte vill vara med någon. Jag ville bara försvinna tyst och odramatiskt, ville inte såra någon. Men jag respekterar och tycker om killen för mycket för att ta den enkla, fega vägen; att låtsas, börja mygla, hitta på ursäkter. Nej. Och jag har aldrig varit så tacksam för den lilla rösten i bakhuvudet, eller så stolt över mig själv för att jag lyssnar på den. Insikten sätter sig djupare för varje gång jag gör det: den är rätt. Den är helt enkelt rätt.
 
Snälla. Försök urskilja den där rösten som talar lite djupare, lite klarare än de andra. Lyssna på den. Den kommer bara växa sig starkare och du kommer lära dig att känna igen den. Du kommer inte alltid tycka om vad den har att säga, men du kommer alltid vara glad för att du lyssnade. Det är inte mycket jag vet eller kan säga helt säkert, men det här är jag övertygad om.
 
 

Om Jävla Skit

Kommer du ihåg de där klippen du brukade kolla på när du var liten, med de tecknade kaninerna som gjorde Titanic eller The Shining på trettio sekunder?
Det är precis det ni var. Nåt lite lätt surrealistiskt, overkligt, jävligt fint; en trailer över vad som hade kunnat bli men som är över innan du hinner fatta vad som händer.
Du sitter på ännu ett tåg genom ett snöyrigt norskt vinterlandskap och det är som om det lagts ett svartvitt filter på världen utanför, det finns inga färger överhuvudtaget, bara svarta träd och stenar och vitt, överallt vitt. En kvinna sitter och stickar bredvid dig, hon försökte inleda en lätt konversation när hon satte sig bredvid dig på Bergens station, men du bara grät och snart gav hon upp. Han stod fortfarande utanför fönstret under ett paraply och försökte le mot dig genom ösregnet och du hade inte kunnat göra det klyshigare ens om du hade försökt. Och ändå grät du. Och du fortsatte medan tåget rullade ut, medan kvinnan bredvid dig satte sig tillrätta och somnade till ljudet av dina försök att ta dig samman, medan folk gick av och på tåget, du fortsatte tills ditt huvud började värka och du däckade med armarna låsta om dig själv, utmattad.
Hur ska du fira jul nu? Hur ska du träffa släkten och vänner och vara glad nu? Hur ska du få dem att förstå att det inte är nåt personligt när du sätter dig i ett hörn med en flaska starkvinsglögg och fortsätter gråta?


Om Att Inte Ha Något Att Säga

Du försöker men du har helt enkelt ingenting att säga. Du har ingenting att säga, men desto mer att göra.
 
Du jobbar 56 timmar i veckan. Du försöker, desperat och hög på sömnbrist och koffein, att pussla ihop jobb, plugg, träffa vänner, killen du dejtar, sova, äta, planera framtiden, ta hand om dig själv, hinna njuta av din hysteriska vardag som rinner dig ur händerna. Du bara hinner inte. Det går inte. Du känner dig som ytan på en trampolin - du dras åt hundratals olika håll, lika hårt samtidigt, och du, du är så spänd, så jävla tunn och du kommer spricka snart. Om du inte hade älskat varje sekund så hade du redan kreverat.
 
Och mitt i allt: jävlar, vad du faller. Du faller så hårt att fartvinden dånar i dina öron, svindeln är nästan paralyserande; fa-an, vad du faller för honom. En del av dig får nästan dåligt samvete, du är så van vid din konstanta melankoli, att sörja över ditt ex. Du trodde ju på fullt allvar att du aldrig skulle klara av att gå vidare. Du ville inte ens. Och plötsligt står du där fånigt och förälskat flinandes, på grund av någon helt annan. Som flyttar till andra sidan jorden om åtta dagar.
 
Ja. Justdet.
 
Han tittar nästan ursäktande på dig och du hör, trots att han försöker dölja det, hur svårt det är för honom att säga det. Jag åker. Bara det. Han åker. Du nickar. Du håller med; han borde göra det. Det är rätt beslut. Det är det. Du petar lite på konceptet - En Framtid Utan Honom. Långsamt skalar du bort alla lager i ditt liv som han infiltrerat. Hans lägenhet. Borta. Hans sneda leende på jobbet. Borta. Sättet han säger ditt namn på. Borta. Marken börjar luta under dig. Du vänder dig om, bort från honom, drar upp benen mot bröstet. Du har börjat skaka. Igen. Såklart. Ögonen bränner och du tappar kontrollen över rösten när du säger: Okej. Absolut. Du harklar dig. Det är helt lugnt.
 
Ni ligger tysta en stund, du klamrar dig fast vid hans andhämtning och för varje andetag går du sönder lite mer, för varje sekund är en sekund mindre ni har tillsammans; du vill stanna tiden, sakta ner den i alla fall. Det skapas en liten mascarafärgad pöl under din kind och du torkar dig med baksidan av handen; diskret, så han inte ska märka nåt - du vill inte vara Den Tjejen. Men han reser sig i alla fall upp på armbågen och lägger en hand på din arm. Gråter du? frågar han tyst, och du hör inget av den irritation eller misstro som du halvt hade förväntat dig, bara mild förvåning blandad med geniun omtanke, och en gnutta självförebråelse. Du skakar på huvudet i kudden men tittar inte på honom. Nejdå, säger du alldeles för glättigt. Inte skulle väl jag. Han känner lätt på din kind i mörkret och ger ifrån sig ett litet plågat ljud, lägger armarna om dig, drar dig hårt intill sig, kysser din hjässa, din tinning, dina öron, dina kinder, din nacke. Ingen av er vet vad ni ska säga. Det finns helt enkelt ingenting att säga. Du försöker men du har helt enkelt ingenting att säga.
 
 

Om Att Skita (I Saker)

En gång skrev jag att att bli galen är som peeling för själen. Jag vet inte hur jag kunde veta det då, men det ligger en hel del i det.
 
Vänta.
 
Jag har alltid klagat över att jag bryr mig för mycket (jag tror att jag vid fler än ett tillfälle använt termern 'empati på crack' och liknat mig själv vid 'en emotionell nerv'). Det är intressant för nu bryr jag mig knappt om nånting alls. Eller jo. Det är klart att jag gör, men inte alls på samma sätt. Jag bara orkar helt enkelt inte. Nånstans längs vägen rann nånting över, en gräns passerades, en mur föll, och nu bah: nä. Jag pallar inte. Det är därför jag tar fetjobbiga diskussioner, ringer samtal jag egentligen hatar, går upp halv sex varje morgon, inför Tourettes-tisdagar, dansar som ett mongo på jobbet, pratar med folk jag inte känner, käkar choklad när jag borde träna, för jag bara orkar inte bry mig längre. Jag har brytt mig för mycket.
 
Och nu verkar jag inför min omgivning som en galning, ett nervvrak, ett fyllo, en dåre. Jag vet att det verkar som jag tappat det totalt och det kanske jag har. Men som jag skrev. Det är som peeling. Fyfan vad gött det är. Friheten. Den totala jävla friheten när du släpper alla inbillade rädslor, spränger genom murar du byggt upp runt dig själv och faktiskt bara gör det du känner för. Jag vet att det låter fjolligt. Jo, men det gör det ju. Jag håller med. Men det finns inget bra sätt att säga det på; det är ju så uttjatat, så jävla kliché. Men sant.
 
Det är inte alltid bekvämt. Ibland blir jag ratad, skrattad åt, det blir dålig stämning, jag skrämmer folk, jag misslyckas, und so weiter. Men vet du vad det bästa är. Jag skiter i det också. Och det är ju så jävla fucking värt det. Jag peelar bort alla döda celler som gör mig grå och äcklig, och därunder finns nåt nytt och livligt och jävligt märkligt.
 
Jag uppmanar dig: Skit I Allt! Bara gör det. Släpp sargen. Snälla. Bara en liten grej. Hälsa på den skitsnygga killen/bruden i baren. Digga lite när du lyssnar på skitfet musik på stan. Ge komplimanger när det faller dig in. Var inte så jävla rädd. Och om du är det, skit i det också. Jag vet att det låter märkligt. Men jag lovar dig, kompis. Det är så värt det. Livet blir så jävla kul.
 
 

Om Tacksamhet

En vanlig torsdagskväll i vår ursäkt till soffa och jag blir plötsligt helt överväldigad. En regnig eftermiddag under ett paraply som bråkar i den bitande vinden och jag känner mig nedbäddad under ett täcke av tacksamhet. Jag blir ju fortfarande hög på det ibland. Du vet. Friheten. Bo hemifrån. Eller snarare ett nytt hem, såklart. Ett till hem. Jag har sagt det förut men det bara slår mig ibland, hur jävla bra jag trivs med det. Förlåt. Jag älskar er därhemma, det gör jag, men... jag måste älska mig själv också.
 
Jag är jävligt medveten om att det här är mitt uppror. Min wannabe-nomadiskhet är ett uttryck för nån sorts upproriskhet; absolut. Oh ja. Jag knarkar sönder min frihet, jag får inte nog av den, jag missbrukar den säkert. Jag är rätt okej med det. Jag svär för mycket och dricker för mycket och flirtar för mycket och sover för lite och äter för lite och pluggar för lite men jag väljer det. Det faktum att jag faktiskt kan bestämma över min egen tillvaro gör mig tamejfan hög som ett fucking hus. Och det är det - min frihet, min valfrihet - som är byggstenarna som långsamt bygger upp mig igen.
 
Mina vänner ser snett på mig ibland när jag häver ur mig nåt särskilt skandalöst eller grovt, eller plockar demonstrativt fram en frukt när jag sitter där med mina sjokoladeboller, och oavsett hur trött det kan göra mig så låter jag det inte riktigt röra mig i ryggen. För de har ingenting att säga till om. Långsamt börjar det sätta sig i ryggraden. De får faktiskt tycka vad de vill och jag kan välja att högaktningsfullt ge blanka fan i det. Vilket jag ofta gör. Tar trotsigt en stor tugga sjokoladebolle och håller kvar ögonkontakten. Dansar småhysteriskt på jobbet och pumpar bara hårdare när nån stirrar. Pratar ogenerat om precis allt med de jag behöver prata om det med. För att det behövs göras. För att jag vill. För att jag kan.
 
Jag kommer utveckla detta om ge fan i saker och ting i sinom tid, men just nu vill jag bara försöka förklara hur jävla nöjd jag är med att stå lite på egna ben. Det är helt sjukt vad jag älskar det. Jag behöver det så mycket. Jag går runt på Bergens gator och bara försöker greppa att det här är min stad, att jag bor här, att jag klarar mig själv. Kommer hem till mitt kollektiv som jag är helt förälskad i. Blir helt blödig och bakar scones och masserar vänners huvuden och kliar ryggar bara för jag är så tacksam för dem. Just det. Tacksamheten. Den är inkilad mellan varje tanke nuförtiden. Tacksamheten över att oavsett vad som händer sen, så får det här vara mitt liv just nu. Just nu gör det inte så ont. Just nu krävs det ingen ansträngning för att andas. Och tacksamheten.
 
 

Om Ilska Och Integritet

Jag vill skriva om sånt som gör ont. För jag tycker det är viktigt att prata om. Jag vill skriva om sånt som gör ont för det är så jävla svårt att prata om.
 
Jag vill skriva om integritet, om gränserna vi sätter upp, hur långt vi är beredda att gå; hur långt vi tillåter andra att gå. Jag vill skriva om svårigheten i att göra rätt men att avsky det. Om att vara ensam och ratad och vår jävla kamp för att inte vara det. Jag vill prata om faran i tröttheten och likgiltigheten - när vi är så trötta på att slåss mot allt och alla att vi helt enkelt inte orkar bry oss längre.
 
Jag sitter på en sängkant bredvid en nära vän som nyligen gått igenom ett förjävligt breakup. Hen ser inte direkt på mig, ser till att ha hår som hänger ner i ansiktet, men jag hör hur rösten är tjock av gråt. Hen säger att hen inte vet vem hen är längre, att hen får våldsamma impulser att slå ner (vissa specifika) personer. Jag sitter rådvill med en kropp som värker av empati och klappar hen på armen, och det enda jag kan komma på att säga är: det är ju tamejfan en helsund reaktion. Min vän frustar till av motvilligt skratt. Jomen på riktigt, fortsätter jag. Du vill, jag vet inte, hämnas dig själv, typ. Du tar inte den skiten du var med om. Tänk om du bara hade suttit där och svalt det. Nej, vafan kompis. Var arg, var svinförbannad fan.
 
Och jag försöker applicera det här på mig själv. Jag tror jag borde vara argare. På lärare, polare, föräldrar, arbetsgivare, bitchen i kassan och jäveln på bussen. För min egen skull. För att jag kommer tappa bort mig själv om jag bara sväljer allt, tappa respekten för mig själv.
 
Jag vill skriva om sånt som gör ont men det är så jävla svårt. För smärta är så nära förknippat med skam, eller hur, saker som gör ont är inte sällan saker vi vill hålla för oss själva. Som att vara ensam. Ratad. Avvisad. Vi pratar inte om det. Tänker knappt på det; försöker, i alla fall. Nej. Men vi kanske borde. För kanske kan vi upptäcka att det inte är nåt att skämmas över, kanske kan vi bli arga istället för att svälja. I alla fall jag. Jag måste fan börja sträcka lite på mig och kaxa tillbaka lite. För vad är alternativet? Om jag inte ens utsätter mig själv för risken att bli avvisad, vad kommer jag då få för jävla meh-existens? Nej, för helvete. Jag borde vara argare. För det är okej att det gör ont, men vi behöver inte mer än vår beskärda del.
 
Jag önskar att jag hade nåt hjälpsamt att säga, säger jag hest till min vän. Typ att det kommer ordna sig, eller nåt som får det att göra mindre ont. Men dels vet du det redan, och dels hjälper det inte nu ändå. Det bara suger. Det är förjävligt. Jag hajar det och jag är ledsen för det. Men det är okej. Det du var med om var förjävligt, och det måste få suga ett tag. Men jag kommer vara här genom all förjävlighet, okej? Du har mig. Och du har all jävla rätt i världen att lacka ur och jag tycker det är bra att du gör det för du bryr dig om dig själv. Och det kommer ju bli bra.
Det kommer ju bli bra, upprepar jag som ett mantra eller en bön. Jag vet att jag har rätt. Det kommer ju bli bra.
 
 
 
 

Om Femåringar Och Orättvisa

Det småduggar i Bergen och vi går runt med våra kameror. Eller ja. Simon släpar runt på min kamera, Linus har Simons, och jag går och kramar min analoga antikvitet.
 
Lektion fem, fortsätter jag och känner mig skitlöjlig. Hitta vinkeln. Och Linus och Simon lägger sig ner på marken, fotar genom soptunnor, klättrar över kanten till Bryggen, fotar väggar, måsar, förbipasserande fotgängare, trappnedgångar. Jag står lite bredvid och jag ser det. Den där magin. När varje bild är ett litet mirakel, den där totalt opretentiösa leklusten. Vi sätter oss på en bänk och kollar igenom deras bilder, jag försöker ge konstruktiv kritik; det är bra skit grabbarna producerar. Jag pekar på linjer och kompositionella element i bilderna och killarna nickar, skrattar åt sina egna bilder. Jag skrattar också men inte åt bilderna, jag garvar för det är så jävla gött att se. Och lite för att överrösta den tjuriga femåringen i mig.
 
Jo. Vänta.
 
Den tjuriga femåringen i mig är avundsjuk. Hon bläddrar igenom grabbarnas abstrakta bilder och vinklarna hon själv aldrig hade tänkt på och porträttet Linus tog av gubben i den där affären och Simons gyllene snittet-bild av en brandtrappa och hon är skitavis. Varför kan de. De har inte nördat ner sig i fotografi i flera år. De har inte läst tiotals böcker och tillbringat hundratals timmar med kameran i händerna. De ska inte kunna ta såna här bilder. Det är inte rättvist. Den tjuriga femåringen är missnöjd också för hon tog ju bara med grabbarna på fotokurs (bara det, va - hon är inte bara tjurig utan pretentiös också) för att bevisa att hon faktiskt kan nåt. Att hon inte bara är bruden som sitter och misslyckas med världens enklaste gitarrackord och inte fattar musikteori och inte får upp plastförpackningar. Hon kan också.
 
Grabbarna är inte alls med på det här. De ser den tjugoåriga Lisa som möjligtvis är lite lättirriterad och otålig när hon ska lära sig nåt men som annars, om något, verkar äldre än tjugo. De har inte hunnit märka att jag aldrig ger mig in på något som jag inte vet att jag kommer kunna klara av; att jag alltid behöver vara bäst på det jag faktiskt gör. Eller ja. I alla fall inte känna mig sämst. Underlägsen. Dålig. Den tjuriga femåringen i mig klarar inte av det. Därför håller hon god min och berömmer grabbarna varmt och ärligt (för de är ju faktiskt bra), men sen går hon raka vägen hem och ilskegooglar sina egna bilder och läser igenom sina anteckningar från besöket hos Paul Hansen tills hon lyckats övertyga sig själv om att hon faktiskt är bättre än de där, de där nybörjarna.
 
Tro mig. Jag vet hur löjligt det är. Det gör jag verkligen. Jag jobbar på det. Klappar femåringen på huvudet och säger att hon räcker till mer än väl precis som hon är. Att jag älskar henne. Att hon inte har nåt att bevisa. Jag jobbar på det.
 
 

Om

Min profilbild

Lisa

RSS 2.0