thatsthewaywegetby

Fast. Å andra sidan. Det gick faktiskt bättre än jag trodde.

Fast. Å andra andra sidan. Så säger det mer om mina förväntningar än om något annat. Jag förväntade mig att det skulle gå ordentligt helt käpprätt åt helvete. Men det gick bara jävligt dåligt. Så jag är faktiskt rätt nöjd.

Just nu sitter jag och gäspar medan datorn kämpar med att ladda upp Londonbilder på facebook. Det tar sin lilla tid. Men då hinner jag ju skriva det här. Och chatta med Johan. Och lyssna på min egen lilla sommarlista. Och ja. Typ det. Lol.

Jag har fastnat för ordet lol. Det känns bara så chill när man säger det, ligger bra i munnen liksom. Lol. Lol. LOL. LOL. Gött liksom. Ett starkt, ogenerat och läckert lol.

Det går säkert över om ett tag. Tills dess:

LOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOLOL.

Idag har vi haft projektredovisningar i skolan. Gick hem efter lunch. Åkte båt, snackade foto med Miranda och Shelly, kom hem, sörplade yoghurt, åkte och sökte sommar-/extrajobb på ICA. Skitläskigt. Har ett jävla CV, till och med. Det står nästan ingenting på det, men ändå. Att jag ens har ett. Shit. Snart 18 också. Crap. Har även sökt till funktionär på Peace & Love. Så har jag varit och tränat också. Lol.

Vad händer.

Oh man.

Saknar lite att knata runt i skogen med min röda ryggsäck och leka Sagan om Ringen. Det var så mycket lättare.

Fast. Å andra sidan. Det är mycket ballare att knata runt med min bruna läderväska och leka vuxen.

Å andra andra sidan. Vuxenhet är kanske något överskattat.

Dagens lilla glädje-grej: att cykla till gymmet i shorts och få en plötslig impuls att vissla.

Sweet dreams <3

Ni fattar inte hur körd jag är.

Ja, längre har jag inte hunnit i mitt redigerande. Det kommer säkert fler bilder nån gång.

För övrigt söker jag en tidsmaskin. Så att jag kan åka tillbaka några tusen år i tiden och utplåna de gamla jävla grekerna och deras mattesatser. Inte bara typ döda, alltså - vem vet, då kan de ju återuppstå - utan utplåna. Typ elda upp dem. Hoppa på askan. Dela sönder atomerna. Gräva ner avfallet på några tusen meters djup. Skjuta ut resten i en übersnabb raket i rymden. Som aldrig stannar utan fortsätter åka för all framtid. Utplåna på riktigt. Så att de försvinner för all framtid. Be gone. FOREVER.

Det går halvbra med matteplugget, med andra ord.

Så om någon har en tidsmaskin över, hojta gärna till.

Tills nästa gång, njut av de sista timmarna av lovet. Lol. Ha det.

Är på landet. It does that to you. Jag borde plugga, borde borde borde som fan. Men kan inte göra så mot mig själv. Kan inte paja det här. Kan inte förmå mig själv att öppna böckerna, drar istället av mig t-shirten och lägger mig i solen. Med axlar som släpar i golvet och ett fantastiskt korkat leende på läpparna. Helt enkelt... nöjd. Lugn. För en fucking gångs skull. Lugn.

Sweet dreams <3

Vid hotellet möter du upp småkusiner och moster och morbror och drar till en pub runt hörnet. Småkusiner beställer fish&chips, du får in en öl som smakar underbart beskt efter colan på flygplatsen. Småkusiner gör uppror.

En jättebrittisk taxiresa senare och du befinner dig i Covent Garden och står på bottenvåningen i en trevånig Appleaffär och gapar som en fisk. Överallt finns iPads, hörlurar, iPhones, iPods, skal, datorer och en och annan svensexad herre i damkläder som står och sjunger för full hals. Du garvar högt och älskar London mer än nånsin.

Spola fram ett par timmar med små butiker, caféer och vänstertrafik (glöm allt du lärt dig och go with the flow). Du sitter på en liten restaurang i Soho med ett glas kyld champange i handen och lyssnar på alla samtal runtomkring. Utanför börjar skymningen färga Londonhimlen rosa, och gatorna vimlar av sistaminutenshoppare som njuter av den kvarvarande värmen. Du smuttar på champangen och avnjuter en pastarätt med svamp och spenat innan du och småkusin ballar ur på väg till musikalen Chicago - som du fascineras av och beundrar på alla nivåer.

Spola fram: natt ömmande fötter hård sömn pappa snarkar väckarklocka tunga ögonlock sega träben engelsk frukost tandkrämssmak i munnen play.

Ni bestämmer er för att ta en promenad i Hyde Park, där alla blommor har slagit ut och det är för varmt att gå i t-shirt. Ni kommer ut på andra sidan och hittar hyrcyklar som ni förtjust bestämmer er för att hyra. Medan det strular och laggar får mormor tag på en cykel och trampar lyckligt omkring på trottoaren. Du känner nånting röra sig i närheten av tårsäckarna och sliter upp kameran och får ett par sjukt härliga bilder. Hela tiden omges du av denna osannolikt vackra engelska. På trottoarer, på gator, på caféer, i butiker. Du vänder dig om och säger allvarligt till dina föräldrar att vad som än händer så tänker du flytta hit. De ler och du vet inte om de tror dig.

Den närmsta timmen glider du runt på soliga gator och i parker i närheten av Buckingham Palace på väg mot Parliament. Ni stannar till i samlad trupp och sätter er i gräset med varsin mjukglass, omgiven av London Marathon-löpare. På grund av loppet är en stor del av centrum avstängt för biltrafik, och ni cyklar storögt omkring på tomma gator som vanligtvis är proppfulla med bilar.

Spola fram: problem med cykelåterlämning problem med kartläsning problem att ta sig fram iskall cola solglasögon bro över Themsen sushilunch play.

Du, mormor, småkusiner, moster och morbror samlar mod och tar er upp i London Eye. Det är ljust, trångt och omöjligt att ta bra bilder. Du låter kameran hänga runt halsen och diskuterar fallhöjder och dödlighet med höjdrädd småkusin (som inte direkt blir mindre skärrad av samtalet).

Något rådvilla bestämmer ni er till slut för att dela upp er. Småkusiner och moster drar till Madame Tussauds, resten hinner med en dubbeldäckare och en kvart på überaffären Harrods. Du kommer inte längre än till matavdelningen innan stängningsdags men kommer ut med ett saligt leende på läpparna och en bit choklad i handen. Innan det är dags för middag hinner ni med ännu en pub, där du får in en till öl, och pappa gör tabben att på klockren amerikanska beställa in chips istället för det engelska crisps och begraver huvudet i händerna när det dyker upp två skålar pommes frittes på bordet. Ni skrattar fortfarande åt det under en trafikkaosad taxiresa ut till Canary Wharf och Jamie Olivers italienska restaurang. Mitt i ett affärsdistrikt, omgiven av höga glashus och en shoppinggalleria, ligger det här lilla brötiga stället med rustika bord och barnsligt enkel mat som rejvar runt med dina smaklökar. Du kommer på dig själv med att flina brett.

Spola fram: natt ömmande fötter hård sömn pappa snarkar väckarklocka tunga ögonlock sega träben engelsk frukost tandkrämssmak i munnen play.

Det är sista dagen och du och dina föräldrar möter vid Piccadilly Circus upp syster ysters pojkvän Bens pappa, Malcolm, en bastant man i sextioårsåldern med yvigt hår och ashärligt skratt. Ni tar en fika på ett café och ni svenskar jublar tyst över möjligheten att få prata ohämmad brittiska. Malcolm berömmer er engelska och ni strålar. Efter någon dryg timme tar ni en kort promenad till Fortnum and Mason; en affär som är ungefär lika fin i kanten som Harrods, förutom att här kan man också dricka afternoon tea. Resten av sällskapet sluter upp med er där, samtidigt som Malcolm tackar för sig och ni skiljs åt med kindpussar och so nice too meet you's.

High Tea på Fortnum and Mason är en upplevelse som du förmodligen aldrig kommer glömma. Vart du än tittar ser du kristallkronor, mjuka heltäckningsmattor, uppklädda kunder med raka ryggar och perfekt dukade bord. Framför dig ligger en temeny som du slumpmässigt bläddrar igenom samtidigt som du sneglar omkring dig för att se om någon annan har fattat nånting. Det har de inte, men kyparna är läskigt hövliga och hjälper till.

Dina händer darrar av fotohets och du drar fram kameran och pepprar med avtryckaren åt alla håll och kanter. Du får en idé och släntrar bort till en pianist som sitter och spelar mjuka jazzmelodier, och försöker så diskret som möjligt få med honom och resten av salen i samma bild. Precis när du tror du har lyckats och är på väg tillbaka till bordet börjar pianisten prata med dig. Nice camera you've got there, säger han. Du ler förvirrat och tackar. It's a Nikon, säger du. Han nickar och ler. May I see the picture? frågar han och du böjer skamset ner huvudet och visar honom bilden. Till din förvåning blir han bara ännu gladare och börjar berätta om sin bror som är fotograf, och säger att du har en viss blick för bilder, som är sällsynt. Du rodnar av glädje, och det slutar med att ni står och pratar ett par minuter. Utan att kunna hjälpa det skrattar du lyckligt när du går tillbaka till ditt bord.

Under den närmsta timmen dyker det upp champagne, en egen tekanna, fat med paj, scones, sylt, kakor och kanapéer. Du känner det som om du befinner dig i en dröm. I alla fall tills någon plötsligt säger att ni borde börja åka för att hinna med planet hem. Du tittar sorgset ner på din halvätna smördegskaka, sveper det sista av champagnen och säger hejdå till småkusiner, moster och morbror. Du, dina föräldrar och mormor hittar en taxi, hämpar upp väskorna och åker till flygplatsen, där du i ett desperat sista engleksaryck pratar parfymer med en tjej i tax-freeaffären.

Spola fram: flygplan fönsterplats på fel sida (ingen solnedgång) flygplansmat molnformationer Audioslave Audioslave Audioslave ledsen tjej engelsk tidning lock för öronen landning Göteborg tung suck. Hemma.

Borta bra hemma bra. Borta bäst hemma bäst. London hemma Götet hemma. Bra vilket som. I guess.

Ikväll: 18årsfest för Hedda och Amanda. Imorgon DisneyDygn med Hannah och Alice. Resten av livet får vara ovisst.

Nästa inlägg kan få vara Londonbilder. Har inte hunnit redigera dem än. Tillbringade gårdagen med att sola i Slottsskogen, få mattehjälp av Hannah och grilla med halva Göteborg.

Den här stan har sin charm, ändå.

Smaken av bitterljuv engelska sitter fortfarande kvar på tungan. Londons smog klibbar fortfarande på kinderna, lukten av Heathrow-parfym sitter fortfarande kvar på handlederna och det här är första gången i mitt liv som jag inte är glad att vara hemma. Visst, jag ser fram emot en natt med min egen kudde, men bortsett från det skulle jag lätt kunna flytta till London här och nu. Banga gymnasiet, rycka upp hela mitt liv med rötterna, sätta mig i en av Londons alla parker och bara blunda och lyssna på alla britter och detta språk som bara flyter fram och sliter i min ryggrad, på precis samma sätt som en riktigt jävla bra låt gör.

Okej, lite glad kanske jag är att vara hemma. Men bara lite. Lite som i den där strimman av ljus att (kanske?) träffa Hannah en stund imorgon. Ta en sovmorgon. Långrukost. Inte gå sönder fötterna. Dricka varm choklad. Se på teve. Mutera bilder. Läsa Dalai lama. Kanske.

Annars. No skämt. Jag skulle kunna dra här och nu. London och jag blev kära vid... tredje... ögonkastet.

Tredje gången gillt.

Mer utförlig uppdatering utlovas inom en snar framtid.

Nu: sömn.

Jag är en nomad förklädd till lagomhaglande svensk.

Min ursprungliga hypotes var att det skulle bli lättare med tiden.

Min ursprungliga hypotes var fel.

Det blir bara jobbigare. Höll på att klappa ihop framför en ledig dator på en samhällslektion idag. Om inte Rochelle hade varit där och skrattat lite snällt åt mig så är det fullt möjligt att jag hade gett upp. Men jag stod ut. Ger mig själv en klapp på axeln och berömmer min ståndaktighet. Försöker lugna fingrarna som darrar av längtan efter att få knappa in mailadressochlösenordochEnter.

Nuhet, härhet och frihet börjar alltmer ge plats åt ensamhet. Avskärmningen som jag först kunde fnissa lite åt och klappa på huvudet börjar växa sig större och överskugga min nuvunna frihet.

Det är fortfarande ballt. Och för varje timme som går blir jag mer imponerad av mig själv. Men bekräftelsebegäret har krupit ut i varje cell och skriker sig hest, och det är så mycket svårare att få kontakt med någon. Jag saknar tryggheten i att kunna logga in och se alla vänner och ovänner, där, på skärmen, ett klick bort. Istället blir jag så smärtsamt medveten om min egen verklighet.

Men som sagt. Det är fortfarande jävligt ballt.

Annars då, jorrå, tack det rullar på. Svenska nationella blev klart två timmar för tidigt, så med skamset böjt huvud knatade jag hemåt, tog båten, satt längst bak i solen, ensam på däck med James Yuill – This Sweet Love i lurarna. Gungade i takt med båtens rörelser och skrattade inom mig åt praktiskt taget allting. Åt att nationella gick alldeles för fort (nånting måste jag ju ha missat), att alla stirrade på mig vid Lindholmens kaj, att jag mådde så bra att det inte var klokt. Sen letade jag upp min kära far och vi frotterade oss i populärkultur inne på Bengans, innan jag gungade hemåt, en skiva och en film rikare.

Sen somnade jag på en historiabok. Två minuter senare stod jag och blinkade i mitt rum och slängde ner grejer i väskan för att gå på mattestuga med Hedda.

Så idag hade vi engelskaexamination. Efter en snabbspolad lunch, en halvliter vatten och en Alvedon stod jag framför klassen med en whiteboardpenna i handen och stirrade ut i luften.

Ni vet såna där tillfällen när fascinerande många tankar rusar genom huvudet på en enda sekund?

Precis så.

Fast

egentligen

precis

tvärt-

om.

I fem sekunder var det enda som hördes i mitt huvud ett enda långt, öronbedövande och utdraget öööööhhhhhh. Som att falla långsamt genom en kilometer sirap. Med tjugo par ögon på mig som alla undrade vad jag sysslade med.

Det var lite obekvämt. Men samtidigt förjävla komiskt. Jag gjorde en serie småhopp och ryckte på axlarna, sa never mind, let's continue, PLEASE och skrockade lite för mig själv.

Och nu är det påsklov. Är lite trött på Göteborg, så tror jag drar till London imorgon. Efter att ha träffat kära Dante med flera en snabbis ikväll. Och packat.

Shit.

Packa.

Oh crap.

Dagens lilla glädje-grej: att catcha upp med min busspolare.

Sweet dreams <3

Jag och Rochelle paktade ihop oss och har nu påbörjat en facebookfri vecka.

Hur det gick till?

Jävligt bra fråga.

Hur det går?

Det kliar. Rent fysiskt, det kliar alltså. Och ömmar lite. Nånstans i pannan. Runt ögonen. Och i fingrarna som vill skriva in mailadressochlösenordochEnter.

Känner mig smått galet avskärmad. Kan inte chatta med någon. Kan inte kolla event. Kan inte kolla bilder. Kan inte kolla kommentarer. Kan inte kolla födelsedagar. Kan inte vara med och leka.

Samtidigt. Mellan vågorna av bekräftelsebegär så skymtar nånting annat. Nån sorts nuhet. Härhet. Frihet?

Saker att göra istället för att hetsklicka runt på facebook:

• Kolla på en irländsk film
• Baka bröd
• Äta bröd
• Spela piano
• Diska
• Plocka ur diskmaskinen
• Gå en långpromenad
• Läsa
• Skriva blogginlägg
• Ligga på sängen och lyssna på musik
• Prata i telefon med Karin nån timme (två, kanske)
• Skriva litterär-bebis
• Plugga in texttyper
• Gå runt planlöst i huset och titta på alla väggar
• Gå runt planlöst i huset och titta på alla tak
• Gå runt planlöst i huset och titta på alla golv
• Göra en ordentlig hårinpackning

Grejen med det här är att jag vill veta att jag kan. Att jag kan välja. Bevisa för mig själv att jag kan vara ensam. Att jag inte behöver ett socialt medie för att existera.

För jag börjar märka nu att det är tvärtom. Utan facebook existerar jag lite mer. Lite mer nuhet, härhet, frihet.

Missförstå mig rätt. På tisdag kl.16.49 kommer jag kasta mig över första bästa dator och dregla över alla händelser (munnen vattnas vid bara tanken). Men jag kommer veta att det finns ett alternativ. Jag kommer fortfarande hänga vid facebook och lalla runt, men jag kommer veta vad jag ska göra för att hitta tillbaka till verkligheten igen: logga ut. Mer än så behövs inte. Jag blir så jävla här. Jag älskar det. Trots att fingarna kliar. Och ömmar. Så älskar jag det.

Btw. Önska mig lycka till imorgon - sex timmars svenska nationella. Halleluja, jag tänker sparka rumpa.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna strax innan väckarklockan och bara ligga och halvsovandes gosa med täcket.

Sweet dreams <3

Tamejfan att jag förtjänar en kladdkaka idag.

Dagens lilla glädje-grej: att cykla till gymmet utan jacka.

Sweet dreams <3

Därför sitter jag för närvarande i sängen (som ligger i skugga) och drar hej vilt i olika parametrar i Photoshop och muterar bilder från gårdagens spelning. Det går sådär. Spelningen var säkert bra (jag försvann i min fotobubbla i vanlig ordning) men bilderna blev halvtaffliga.

Vad skola bli ämnet för dagen?

Jag tänker i alla fall inte skriva om gode herr Navid Modiris inspirationsträff igår för jag skriver alltid om gode herr Navid Modiri och jag börjar låta som en stalker. Jag tänker verkligen inte skriva om den där varma energin som under dessa icke-föreläsningar sipprar in genom öronen och in i bröstet där den kryper ihop till en liten boll intill lungorna och gör en starkare för varje andetag. Jag tänker heller inte skriva om herr Navids monobrow och vansinnigt bländande karisma, eller hans medarbetares allmänna gosighet. Jag tänker inte skriva om hur jag börjar prata med fantastiska människor jag aldrig hade vågat komma i närheten av annars. Jag tänker inte skriva om hur herr Navid pratar om att ge och att lösa andras problem och i längden tjäna pengar på att göra något för andra samtidigt som man gör det man älskar. Jag tänker inte skriva om hur jag i flera dygn efteråt går omkring och inte kan låta bli att vilja göra allt jag kommer att tänka på. Jag tänker inte skriva om hur fruktansvärt fantastiskt stort det är för mig. Och jag tänker absolut inte skriva om hur bottenlöst, oförklarligt och underbart helt enkelt glad det gör mig.

Istället kan jag skriva om att långsamt gå genom solvarma stadsgator med Alice. Om att hitta en marknad och vrida och vända på reade märkeskläder. Om att köpa en monsterstor kanelbulle i Haga och äta den vid kanalen, och samtidigt fascineras över hur gränslöst bra jag mår. Om att lyssna på en låt av Petter och känna solen bränna på kinderna. Om att tycka så mycket om att det blir kortslutning i hjärnan som försöker förstå. Om att älska det.

Dagens lilla glädje-grej: att käka frukost på altanen och nästan bli lika överhettad som datorn.

Sweet dreams <3

Och nu har det gått ungefär fem timmar och jag är tillbaka från cafébesök/metalspelning. Det var fedt. Dock ringer mina öron och ögonen går i kors och fingrarna är ömma efter att ha justerat kamerainställningar för mycket och så har jag varit på Navid-föreläsning (det är ingen föreläsning verkligen ingen vanlig föreläsning) och den gjorde en massa saker med mig men som sagt så ringer mina öron och ögonen går i kors så det berättar jag om en annan dag.

Fortsättning följer.

Puss och kram.

Sovmorgon långfrukost pianolektionsplanering bibliotekstripp egenlagad "lunch" nyfärgat hår med kemikalielukt kortkortkort i nacken banga svenskatal Shakespearepjäs på tv myschill och Grey's Anatomy ikväll.

LG.

Life's Good.

(Ja, jag snor en slogan. Jag använder den bättre än vad de gör.) 

Men.

Hon har också sagt en sak som jag inte riktigt kan greppa.

Jag kommer dit alldeles strax.

Först måste ni veta att jag är en extremistisk pendel. Jag bara är sån. I ena stunden skuttar jag runt på rosa fluffiga moln, i nästa har jag fallit ner i ett deppträsk och ramlat sönder min optimism. Jag har ingen gråzon, inget mellanting, ingen gyllene medelväg. Jag är en extremistisk pendel.

Det här (om än med lite andra ord) berättade jag för min mentor. Hon nickade och såg allvarligt på mig. Det är för att du är såpass smart, sa hon. För att du ser att världen inte alltid är så jäkla lätt. Jag nickade precis lika allvarligt tillbaka och hummade. Kände mig lite vuxen och smickrad. Tog mig hem. Fortsatte att pendla igenom livet.

Så en dag kom jag att tänka på det här igen. Som så många andra gånger satt jag på vagnen med rynkad panna och Local Natives i lurarna och försökte pussla ihop vad som nu verkade som två oförenliga sanningar.

• Jag ska föreställa smart.
• Jag blir med jämna mellanrum halvförlamad av en överraskningstripp till deppträsket.

Min fråga är: varför bli så jävla nere om man är smart?

Om jag nu är smart, vore det inte smartare att vara glad? Ledsna människor gör ju ingen annan särskilt pepp. Och det är väl rätt korkat att sprida misär omkring sig? Eller?

Jag förstår vad min mentor menade. Men jag håller inte med henne. Att vara klyftig är ingen ursäkt till att gräva ner sig i kraftutsugande meningslös deppighet. Tvärtom. Är man smart nog att förstå hur jävlig världen kan vara, kan man väl tamejfan vara smart nog att se hur vacker den kan vara, också.

Eller?

Dagens lilla glädje-grej: att invadera ett fik vid kajen och sitta och inte fatta ett skit av klasskamraternas ekonomidiskussion.

Sweet dreams <3

Det här med att blogga. Bloggnamn, inläggsrubriker, läsarantal och grejer. Jag tycker nästan det är lite pinsamt. Jag berättar helst inte för någon att jag bloggar. Jag vet inte varför. Kanske för att jag associerar till modefixerade, språkretarderade fjortonåringar. Jag vet inte. Men jag har inget gemensamt med dem, egentligen. Förutom ett textformat. Så varför, egentligen, tycker jag det är så pinsamt?

Jag vet inte.

Till och med gode herr Navid Modiri bloggar ju. Och gör det så jävla bra. En sån blogg man alltid återkommer till. Som tillför nåt. Betyder nåt. Gör nåt. Han kan ju inte rimligtvis skämmas för att blogga. Det finns alltså en anledning till att göra det. Herr Navid har ett syfte.

Tss. Har väl jag med:

Det är kul.

Räcker för mig.

De senaste fyrtioåtta timmarna har jag druckit übersöt chailatte på en råkall uteservering, lagat mat med mina syskon (lång historia. Började med en fånig låt nån gång under högstadiet. Sen ballade det ur. Jag syftar hur som helst på mina barndomsvänner, kallar dem bara mina syskon), gått på teater, sett på bra film, gått på klädbytardag med Alice och spillt choklad på mina mysbyxor.

Åh. Bloggnamnet, förresten. Kände att jag var tvungen att byta (The Letter Lambda? Vafan var det egentligen?). Det nya syftar på världens bästa låt. Spoon – The Way We Get By. Hittade den i början på förra sommaren. Blir fortfarande helt lycklig när jag hör den. Nästan ett år senare. Underbart. Tyckte att denna underbarhet passade bra in på min livsfilosofi - må så bra du kan, så ofta du kan.

Sen tvivlar jag på att något bloggnamn egentligen är snyggt. Men. Som sagt.

Allt är relativt.

Dagens lilla glädje-grej: att under en fika med Alice begrava näsorna i en resetidning och planera vår framtida tågluff.

Sweet dreams <3