thatsthewaywegetby

Dessa bloggar är:

Enkelt.

De inspirerar mig. Ibland så mycket att det nästan gör ont. Många inlägg läser jag igenom flera gånger i följd. Gapar, häpnar, mysfnissar, fucking älskar att alla dessa texter bara ligger i cyberrymden och väntar på att få fucka upp mitt huvud på bästa tänkbara sätt.

Det är min favoritstund på dagen. Kommer hem efter skolan, ofta trött och med en lätt huvudvärk, sätter mig med en kopp varm choklad och öppnar upp inspirationskanalerna.

Det fucking väller in.

Det här är människor som gör det de vill och sen skriver omänskligt fint om det. Som med ödmjukhet, humor och värme berättar om vardag, framtid, projekt. Som vill hjälpa andra göra det de vill. Som varvar med vackra bilder, tips, små skämt.

Jag tror att det behövs. Jag tror att det behövs inspiration, motivation ambition, i världen, vardagen. Det behövs ljusglimtar och örfilar som får oss att göra det vill verkligen vill.

När jag läst färdigt sitter jag en stund och tittar tomt på facebooks nyhetsflöde. Smuttar på min choklad som nästan är slut. Ler ner i koppen. Känner mig lite urblåst, som efter att ha lyssnat på Audioslave. Klartänkt. Pigg. Och, framför allt, glad.

Har ni fler bra tips på bloggar, krönikor, människor?

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på ett café i Vasa med en laptop och ge fritt utlopp åt min litterära nörd.

Sweet dreams <3

Känslan påminner om den när syster yster kom hem från Kina. Abnormal normalitet. Bortsett från ett par nya soffor i entrén har ingenting förändrats, allt har förändrats. Vi har det. Allt är likadant och totalt jävla annorlunda. Det känns inte alls konstigt att sitta i ett klassrum och lyssna på lärare, samtidigt som jag knappt kan minnas hur man gör. Men tanken på att ligga och sola och läsa och bada i havet känns också helt främmande. Befinner mig i ett vansinnesvakuum där ingenting är verkligt, samtidigt som allt är det.

Och det är faktiskt helt okej. Jag har min klass, mina vänner, lärare. Mitt vakuum är inte tomt. Vi är där tillsammans, käkar lunch i klassrum och åker buss under gäspstafetter. Vi förstår lika lite allihop, vilket gör att vi förstår precis.

Precis innan Johanna kom in i klassrummet var det en rektor där. Han nämnde att skolan har ett samarbete med ett företag som organiserar resor till Indien. Ett gäng elever skulle kunna få åka dit som projektarbete, säger han. Om de söker stipendie. De som är intresserade kan dyka upp vid hans konstor imorgon bitti. Sen går han. Jag sitter och gapar med handen på min projektarbetsskiss. Den känns plöstligt grå och tråkig. Det här säger han nu. Fuck it, jag gör vad som helst för att få åka till Indien i tre veckor. Händerna börjar darra vid blotta tanken, eller så är det bara kaffedippen. Indien. Ända sen jag läste Shantaram för första gången för ett år sen har Indien hägrat som ballaste stället på jorden. Det är som med England - jag måste bara dit. Det är nånting som rent fysiskt drar i mig.

Jag ska dyka upp vid rektorns kontor imorgon bitti. Jag ska försöka anpassa min projektskiss som in i fucking helvete för att få göra det här. Jag ska söka stipendie, och om allt går, så ska jag till Indien. Om det inte går, så ska jag ändå till Indien. Bara ett par år senare.

Tills det här ordnar upp sig ska jag kaffekicka skolans ass och ha så kul jag bara kan. Flyta runt i mitt vansinnesvakuum och ta tillvara på det här året som är kvar.

Ni fattar inte. Det kommer bli så oerhört, otroligt, ofantligt fucking bra. Jag är så pepp.

Dagens lilla glädje-grej: att känna det där välbekanta, försynta mysgarvet bubbla upp.

Sweet dreams <3

Göteborg är aldrig så fullt av turister som på sommaren. Från Götaplatsen till Lilla Bommen hörs under junijuliaugusti tiotals olika språk med några stegs mellanrum, trottoarerna är gösslade med små grupper som står böjda över en karta föreställande en stad jag känner bättre än mig själv. En nyuppfunnen Göteborgsslogan tittar fram lite överallt, menyerna står på engelska och tyska. Mitt i allt går jag runt och ser mig storögt omkring. Det här är min stad, tänker jag långsamt. Tjuvlyssnar på ett par spanjorer på spårvagnen. Försöker se min hemstad ur deras perspektiv.

När en tjej med stockholmsdialekt frågar mig och syster yster om vägen till en motionscentral känner jag hur jag motvilligt burrar upp mig lite extra. Lägger på lite bredare göteborgska, drar till med uttryck som vagnen, gött, vesst. Säger hejdå med en främmande del av mitt hjärta som nästan trotsigt skriker efter henne DET HÄR ÄR MIN STAD.

Jag har inte alltid älskat Göteborg. Så fort jag de senaste åren har varit utomlands har jag alltid känt mig småmelankolisk, lite inåtvänd (ni vet Road Mode), när jag kommer hem. Lite smådystert vinkat åt fiskmåsarna, klappat tungt på spårvagnssätet. Känt att jag börjar bli klar med Göteborg nu.

Känslan finns kvar, men den dämpas när jag ser turisterna peka på Poseidon och knäppa bilder ner mot Avenyn. Jag kan inte låta bli att smittas lite av deras entusiasm, deras syn på Göteborg som en sevärdhet. Så jag lyssnar på tyskar som viftar med kartor och värmlänningar som bräker nåt om Gustav Adolf, och ser på min hemstad med nån sorts nyfunnen tillgivenhet. Åker ner till hamnen vid Rosenlund, tar en öl med några vänner. Ser solen gå ner över lyftkranarna vid Eriksberg. Hör kroggäster skråla dryckesvisor på milsvid göteborgska. Nickar tyst för mig själv; jo, jag och Göteborg hör ihop. Vi behöver nog en paus, men jag kommer alltid känna mig hemma här. Kommer inte alltid bo i Göteborg, men det kommer alltid vara ett hem.

En sköterska läser upp mitt namn och ser forskande ut över rummet. Jag slänger upp en hand i luften och knör ner Brott och straff i min lite sandiga tygpåse, kommer på fötter och skakar hand med henne med ett litet smånervöst leende.

Sköterskan tar med mig in i ett rum, ställer några frågor (har du varit sjuk på sista tiden? Tagit några värktabletter senaste två dagarna? Känner du dig frisk?) och lämnar sedan över mig till en läkare som heter Elin. Elin har stora bruna ögon och mörka ringar under dem. Elin pratar långsamt och ler när jag svarar ja på frågan om det är första gången jag ger blod. Elin berättar hela tiden om vad hon gör, varför hon gör som hon gör, och vad som kommer hända med blodet när allt är klart. Elin svarar tålmodigt på alla mina nervositetssociala frågor om blodgrupper, blodbrist och separeringsprocesser. Elin berättar lite om sin läkarutbildning. Elin låter mig hålla blodpåsen när det är färdigt och besvarar mitt lite korkade flin med ännu ett varmt leende. Elin ler mycket. Elin ber mig att sitta kvar en stund och bara vila medan hon hämtar ett glas juice åt mig. Elin säger att jag ser ganska pigg ut (det måste vara adrenalinet, tänker jag, för inte fan känner jag mig direkt pigg) och säger att jag kan sitta i väntrummet ett tag om jag vill, men att jag fortfarande borde vänta ett tag innan jag går därifrån. Elin ler en sista gång och säger hejdå ha en bra sommar lycka till med allting hejdå och jag ler också och säger detsamma och går lite vingligt och hämtar en kopp choklad och två mackor som jag mumsar på och långsamt återfår lite av min balans.

Som tack när man ger blod får man en gåva. Man kan välja mellan bland annat en kopp, ett presentkort på nånting, eller att skänka lite pengar till en fond. Jag frågar kvinnan i receptionen om de verkligen har råd med såna här gåvor, sjukvården liksom, säger jag med menande höjda ögonbryn. Kvinnan säger att jag kan ge pengar till fonden om jag vill. Okej, säger jag, skriver på. Kvinnan säger åh, då har du ju gjort två goda gärningar idag. Förjävligt, svarar jag. Får gå och göra nåt dumt nu då. Kvinnan ser inte road ut. Jag tror att jag gör det.

När jag sedan går Avenyn upp mot Stadsbiblioteket känner jag mig lite varm inuti. Jag funderar om varje människa som jag går förbi kanske blir den som råkar ut för en olycka och behöver blod, mitt blod. Jag känner mig inte störd av tanken. Snarare tröstad. Att ge en del av mig själv till en främling; det känns helt okej. Ganska bra, faktiskt. För jag gillar verkligen människor.

Som igår. Movits, Kungstorget, nära nog att kunna se svettdropparna på basistens panna. Människor överallt. Svettlukt, parfymdoft, hoppande dansande kroppar, hela världen i takt, rytmiska hjärtslag till beatet, skrikande röster i vansinneskör, armbågar i sidan, hälar på tårna, asgarv mot vänner med lysande ögon.

Självklart fotade jag. Stod med kameran om halsen och dansade mig svettig, en arm om tygpåsen, en i luften. Så kom saxofonisten nära - fötterna frös fast i marken, en van hand slet av linsskyddet, den andra höjde kameran mot ögonen, danshavet fortsatte i takt utan mig, jag gick in i min tysta, stilla fotobubbla där jag är ensam, okontaktbar. När jag fått min bild klickade jag på linslocket, stängde av kameran, hittade beatet och smälte samman med publikmonstret igen. Måste sett underligt ut. Märkte hur en kompis kompis som stod bredvid sneglade förvirrat på mig. Jag fnissade. Fortsatte.

Och fyfan vad bra det var.

Hon kan låta bli att äta på ett dygn samtidigt som hon tränar helt jävla absurt mycket. Det märks inte utåt om man inte vet vad man letar efter. Men vet man det ser man det, det fucking sticker i ögonen, man blir bländad av det, det ger en huvudvärk, hjärtevärk. Men det värsta med sjukdomen är hennes syn på sig själv.

Så mycket ens självbild gör. Så mycket onödig smärta man plågar sig själv med, så många saker som bara sitter i ens eget huvud. Så viktigt det är att försöka ta hand om sig själv. Så jävla svårt det är.

Men jag tror på henne, min bekant. Trots att jag avslutade kvällen med att dänga min tekopp på diskhon och gå iväg med svidande ögon och ont i hjärtat, så tror jag på henne. Det är så inihelvete onaturligt, naturvidrigt, att se på sig själv som hon gör. Hon kommer ta sig igenom det. Må bättre. Jag är säker på det. Jag önskar bara att jag hade sagt till henne vad en vän en gång irriterat sa till mig: det enda felet med dig är att du inte tror på dig själv.

På kvällen försöker vi göra vad vi tror lokalbefolkningen gör och tar bussen in till staden (självklart är vi helt galet ute, grekerna har ju egna bilar och moppar, duh). Vi armbågar oss in i ett överfullt fordon fullt av turister - säkert hälften av dem svenskar och norrmän, resten britter - där det luktar fotsvett och diesel. Vi gungar förbi skelett av ofärdiga hus och oväntade stränder och smärtsamt blått hav som blixtrar förbi innan vi svettiga och lätt yra raglar av och nyfiket börjar traska runt bland trånga gränder och souvenirbutiker. Vi letar restauranger och smiter in i en kyrka, där jag nästan börjar gråta på grund av alla människor jag inte vågar fotografera men så desperat jävla gärna vill. Jag nöjer mig med att bitterljuvt gravera in deras ansikten och knäppta händer i minnet. Minns dem fortfarande tydligt. Det svider också fortfarnade lika mycket.

Nästa dag hyr vi moppar och tillbringar några dagar med att susa runt på dåliga och ännu sämre vägar, samt ligga vid olika stränder och bränna oss lite på solstolar någon meter från vattenbrynet till ljudet av vågorna som ursinnigt attackerar stranden. Strax efter lunch kastar jag och pappa oss på moppen och brummar iväg över halva ön i jakt på diverse kloster och undangömda städer, av vilka vi inte hittar en enda. Men moppeåkandet känns lika bra, lika rätt, som att spela pingis.

En morgon (eller natt, beroende på hur man ser det) vaknar vi innan solen gått upp, jag slänger kameran över axeln och knäpper noggrant min kofta med frusna fingrar innan jag och pappa brusar österut på moppen i jakt på soluppgången, i kamp mot den snabbt annalkande morgonen. Med grusiga ögon men adrenalinbankande hjärta knäpper jag bilder överallt omkring mig, helt fucking stenad på drömmar och rädslor, framtidstro och helt vanlig hybris.

Solen går upp och vi åker in till stan, fotar lite till, dricker kaffe och icke-smoothie på ett café vid hamnen. De sista partydjuren släntrar hemåt med en sista bärs i handen, sjungandes högt och falskt till en morgon som luktar svagt av spya och bensin. Borsett från dem och en sällsynt båt som kommer in eller lägger ut så är det tyst, stilla. Vi går runt på tomma gator, viker in i gränder där gamlingar är uppe och hämtar vatten, stirrar på oss. Jag försöker le mot alla vi möter men får bara rynkade pannor till svar. Jag ler i alla fall.

En av kvällarna har vi hittat en undangömd restaurang på en sidogata till huvudgatan Papadiamantis, där Thailandskärringar - ['Ta:ilands'sh:äRing:ar], främst äldre, blonderade kvinnor, som brukar åka till Thailand och vara allmänt postkolonialistiska och kort sagt förjävliga - trängs med barbröstade machomän och vanliga bimbos med tomma ögon. Stället vi hittar betjänas av en tjej i trettioårsåldern med snälla ögon och hår hårt bakdraget i en knut i nacken. Vi börjar försiktigt prata med varandra, grekiska tjejen och svenska familjen, och i slutet av kvällen inser jag att jag kommer sakna henne. Hon bor på fastlandet, föddes i Athen men växte upp här på ön. För ett par månader sen, berättar hon, my head went... how do I say? Chaos, yes. Hon åkte hit och nu jobbar hon på restaurangen över sommaren. Hon mår bättre nu, säger hon och ler stilla. Vi ger abnormt mycket dricks, och hon hälsar oss ut med hälsningen att vår familj har mycket positiv energi. Jag är på väg att krama henne men ler bara så varmt jag kan. Jag vet fortfarande inte vad hon heter.

Nu är det tre dagar senare och jag sitter med målarfärg på benen och kalla fötter. Min - jag har faktiskt börjat tänka på den som min - Epicväska är uppackad. Mitt Road Mode har gått över och jag börjar vänja mig vid tanken på att stanna i Göteborg i ett par månader. Min necessär har inte packats upp ordentligt på en månad, min tandborste ligger fortfarande bekvämt i väskan (bara utifallatt), kameran är fullpackad och lätt urladdad.

Jag kommer aldrig så mycket till min rätt som när jag reser. Jag är en nomad i själ och hjärta.

Men jag har fortfarande inget emot att komma hem.

Hejpåer.