Fel
En bekant till mig har anorexia.
Hon kan låta bli att äta på ett dygn samtidigt som hon tränar helt jävla absurt mycket. Det märks inte utåt om man inte vet vad man letar efter. Men vet man det ser man det, det fucking sticker i ögonen, man blir bländad av det, det ger en huvudvärk, hjärtevärk. Men det värsta med sjukdomen är hennes syn på sig själv.
Det är runt midnatt. Några tomma vinglas står på bordet, Eddie Vedder sjunger tyst i högtalarna, vi är ett gäng som sitter och degar vid några soffor. Vi kommer in på självrespekt, självbild. Jag lyssnar oförstående, frustrerat, skräckslaget på min bekant som argumenterar runt i cirklar för att påstå att hon är slampig, korkad, ful. Allteftersom vansinnesmonologen fortsätter känner jag marken börja gunga under fötterna, hör mitt hjärta slå snabbare, känner min blick börja fräta sönder allt den fastnar på. Jag vet att det är inte är konstruktivt, vet att det är fucking dumt, men: jag blir svinförbannad. Höjer rösten. Försöker behärskat skilja på sak och person - det är ditt tankesätt som är idiotiskt, inte du, du är awesome, vi bryr oss bara om dig - försöker bara stötta. Finnas där. Övertala mig själv om att det inte finns nåt jag kan göra, det här sitter djupt i hennes huvud dit jag inte kommer åt. Det är som att prata med en artigt småleende vägg. Men ändå. Det gör ont. För det är så jävla dumt. Onödigt. Destruktivt. Så åt helvete bortkastat.
Inte för att jag är den bästa att snacka om självbild. Jag har haft min beskärda del av desillusioner och problem, har det säkert fortfarande. Jag är på intet sätt perfekt. Men jag har kommit en sjuhelvetes väg sen bara ett par år, ett par månader, tillbaka. Tar mig hela tiden framåt, steg för stapplande steg, spricka för läkande spricka i hjärtat, rädsla för övervunnen rädsla. Blir hela tiden lite, lite tuffare. Säkrare. Stoltare. Tryggare. Alla mina vänner och ovänner har lärt mig att spika fast en mental planka på ryggen för att hålla den rak, sikta högre för att hålla huvudet högt. Min bekants osammanhängande argument eldar bara på mig: hon har fel. Hon är fan inte slampig, korkad eller ful. Tvärtom.
Varför i helvete gör man så mot sig själv?
Jag vet att anorexia är en sjukdom. Men det är tamjefan den sjukaste jävla sjukdom jag nånsin hört talas om. Onödigaste. Och som betraktare, utomstående, kan man inte göra ett piss, bara försöka behärska rösten, älska dem som de är. Intala sig själv att man inte kan fixa någon. Att det inte är ens eget ansvar. Att det kommer bli okej.
Så mycket ens självbild gör. Så mycket onödig smärta man plågar sig själv med, så många saker som bara sitter i ens eget huvud. Så viktigt det är att försöka ta hand om sig själv. Så jävla svårt det är.
Men jag tror på henne, min bekant. Trots att jag avslutade kvällen med att dänga min tekopp på diskhon och gå iväg med svidande ögon och ont i hjärtat, så tror jag på henne. Det är så inihelvete onaturligt, naturvidrigt, att se på sig själv som hon gör. Hon kommer ta sig igenom det. Må bättre. Jag är säker på det. Jag önskar bara att jag hade sagt till henne vad en vän en gång irriterat sa till mig: det enda felet med dig är att du inte tror på dig själv.
Kommentarer
Trackback
