thatsthewaywegetby

En sköterska läser upp mitt namn och ser forskande ut över rummet. Jag slänger upp en hand i luften och knör ner Brott och straff i min lite sandiga tygpåse, kommer på fötter och skakar hand med henne med ett litet smånervöst leende.

Sköterskan tar med mig in i ett rum, ställer några frågor (har du varit sjuk på sista tiden? Tagit några värktabletter senaste två dagarna? Känner du dig frisk?) och lämnar sedan över mig till en läkare som heter Elin. Elin har stora bruna ögon och mörka ringar under dem. Elin pratar långsamt och ler när jag svarar ja på frågan om det är första gången jag ger blod. Elin berättar hela tiden om vad hon gör, varför hon gör som hon gör, och vad som kommer hända med blodet när allt är klart. Elin svarar tålmodigt på alla mina nervositetssociala frågor om blodgrupper, blodbrist och separeringsprocesser. Elin berättar lite om sin läkarutbildning. Elin låter mig hålla blodpåsen när det är färdigt och besvarar mitt lite korkade flin med ännu ett varmt leende. Elin ler mycket. Elin ber mig att sitta kvar en stund och bara vila medan hon hämtar ett glas juice åt mig. Elin säger att jag ser ganska pigg ut (det måste vara adrenalinet, tänker jag, för inte fan känner jag mig direkt pigg) och säger att jag kan sitta i väntrummet ett tag om jag vill, men att jag fortfarande borde vänta ett tag innan jag går därifrån. Elin ler en sista gång och säger hejdå ha en bra sommar lycka till med allting hejdå och jag ler också och säger detsamma och går lite vingligt och hämtar en kopp choklad och två mackor som jag mumsar på och långsamt återfår lite av min balans.

Som tack när man ger blod får man en gåva. Man kan välja mellan bland annat en kopp, ett presentkort på nånting, eller att skänka lite pengar till en fond. Jag frågar kvinnan i receptionen om de verkligen har råd med såna här gåvor, sjukvården liksom, säger jag med menande höjda ögonbryn. Kvinnan säger att jag kan ge pengar till fonden om jag vill. Okej, säger jag, skriver på. Kvinnan säger åh, då har du ju gjort två goda gärningar idag. Förjävligt, svarar jag. Får gå och göra nåt dumt nu då. Kvinnan ser inte road ut. Jag tror att jag gör det.

När jag sedan går Avenyn upp mot Stadsbiblioteket känner jag mig lite varm inuti. Jag funderar om varje människa som jag går förbi kanske blir den som råkar ut för en olycka och behöver blod, mitt blod. Jag känner mig inte störd av tanken. Snarare tröstad. Att ge en del av mig själv till en främling; det känns helt okej. Ganska bra, faktiskt. För jag gillar verkligen människor.

Som igår. Movits, Kungstorget, nära nog att kunna se svettdropparna på basistens panna. Människor överallt. Svettlukt, parfymdoft, hoppande dansande kroppar, hela världen i takt, rytmiska hjärtslag till beatet, skrikande röster i vansinneskör, armbågar i sidan, hälar på tårna, asgarv mot vänner med lysande ögon.

Självklart fotade jag. Stod med kameran om halsen och dansade mig svettig, en arm om tygpåsen, en i luften. Så kom saxofonisten nära - fötterna frös fast i marken, en van hand slet av linsskyddet, den andra höjde kameran mot ögonen, danshavet fortsatte i takt utan mig, jag gick in i min tysta, stilla fotobubbla där jag är ensam, okontaktbar. När jag fått min bild klickade jag på linslocket, stängde av kameran, hittade beatet och smälte samman med publikmonstret igen. Måste sett underligt ut. Märkte hur en kompis kompis som stod bredvid sneglade förvirrat på mig. Jag fnissade. Fortsatte.

Och fyfan vad bra det var.