thatsthewaywegetby

Läste gamla blogginlägg från förra året för att samla tankarna inför att skriva det här. Jag log åt mig själv. Jag kommer ihåg det så väl. Hur huvudet snurrade av hela den hösten, hur vuxen jag kände mig; sjutton år, jajemen, hur trött jag var på min egen osäkerhet.

Det var intressant. Och jag är så jävla glad att jag har förändrats. (Självklart kommer jag säga exakt samma sak nästa år: arton år, jajemen.)

Vet ni vad, jag har ingen lust med att skriva en årskrönika över det här året. Inget särskilt intressant har egentligen hänt, och jag är mycket mer intresserad av nuet. Göra chokladdekorationer med syster yster och Ben, hjälpa till inför föräldrars nyårsfest, käka middag hos Hannah och sedan gå på maskeradfest. Jag vill inte tänka på 2011. Det har varit ett år som vilket annat: vackert, smärtsamt, fullpackat. 2012 kommer bli likadant.

Så innan jag stänger ner datorn för i år så ville jag passa på att önska er allihop ett gott nytt år, alla ni fem eller vad ni är som läser, vill säga. Jag hoppas med varenda fiber i min varelse att 2012 blir så bra som det kan bli för er, och jag tänker göra det jag kan för att hjälpa till med det.

Obscena mänger kärlek,

Lisa

Fick idén från en fantasybok och nu är det klippt.

Tillbringar största delen av min tid för mig själv, när jag kan. Försjunker djupare och djupare i mitt eget huvud, grubblar över detaljer i timtal, omvärderar allt jag minns och vet om mig själv. Går runt bland resterna av den jag varit, begrundar mina värderingar, drömmar, mål, raserar en och annan illusion. De faller en efter en, krossas av självmotsägelser och motvilja, och bland ruinerna kikar något fram. Jag kan känna det ibland. Det känns i käkarna när jag biter ihop om en överflödig mening och ändrar den till en fråga till någon annan. Det känns i värmen i bröstet när jag tröstar mig själv. Den känns i rakheten i ryggen när jag står upp för något. Det är inte alltid jag märker det, men ibland: en liten, aldrig så svag antydan till någon annan. Hon är inte alls lika stark eller modig eller ödmjuk som jag hade hoppats, men hon är sann. Hon är jag. Hon är en början.

Det är det här jag måste göra just nu. Jag kan inte göra särskilt mycket som jag inte vill - inga sms. Inget tomt skitsnack. Inga halvsanningar om någonting. Ingen torr facklitteratur.

Däremot: mycket musik. Mycket text, sång, mycket foto, mycket piano och gitarr och hastigt nedskrivna rader i mobilen. Mycket uttryck. Nattsamtal med Hannah och doftljus som ackompanjemang.

Någonting händer här. Om jag hade kunnat rita hade jag hållit på att måla upp en ny självbild, men eftersom jag är en hopplös konstnär så sjunger jag ihop mig. Jag sjunger om alla mina trasiga bitar, saknade delar, alla gropar och hål i hjärtat som jag gröpt ur och gett till så många. Jag sjunger om att jag tackar melankolin för allt den gett mig men att det räcker nu. Och jag menar det. Jag menar vartenda ord. Skuggan av mitt nya jag lyssnar och godkänner.

Jag tror inte att det märks utåt. Det är så subtila saker som justeras, pusselbitar som läggs till som är för små för att synas, men någonting händer här. Hela jag vibrerar av det. Kanske har Parkinsonsskakningarna senaste veckorna bara varit en förberedelse för det här. Jag har ingen jävla aning. Men jag älskar det.

Jag har gått omkring i arton år och stolt sagt att jag är öppen, så fördomslös som det nu går att vara, så jävla ödmjuk och förstående. Omkring mig har alla nickat. Lett. Berömt mig för min tolerans.

Till och med när jag snackade med en Faktumförsäljare på Centralen fick jag höra att jag var en bra människa. Han sa det flera gånger, du är en bra människa Lisa, du är en bra människa. Jag nickade, log. Tack, sa jag. Han kunde ju inte veta. Att det bara skulle dröja ett par dagar innan jag skulle vara jävligare mot honom än mot någon annan jag nånsin mött.

För det var med honom det började. Antagligen var han hur snäll som helst. Han ville väl bara ha sällskap, inga konstigheter. Jag tänkte intervjua honom för mitt projektarbete, men det blev liksom aldrig av, han behövde snacka med nån som han inte fick tag i, och jag gick dit flera gånger, men det funkade aldrig, men han ville ta en fika, så det gjorde vi, och han ville vara min vän, och jag började känna mig illa till mods, log lite skevt, han sa igen att jag var en bra människa, jag slutade le helt, var tvungen att åka hem, skruvade på mig på vagnen, grät.

Så fastnade vi i Hamburg. Jag skulle ha träffat honom medan vi satt fast där, men kunde ju inte meddela mig och berätta var jag var.

Och där nånstans, i Hamburg, bestämde jag mig för att göra om allting i mitt projektarbete. Jag kände hur jag rasslade med varje steg och gick upp i sömmarna med varje andetag, och insåg: nej. Det här kommer inte gå. Så när vi kom hem gick jag inte tillbaka till Centralen. Tog omvägar runt den. Såg mig noga omkring överallt i närheten av Brunnsparken. Bara tanken på honom fick mig att bli illamående av rädsla.

Tills i lördags, när jag råkade gå förbi honom i Nordstan. Lisa, Lisa, ropade han, jag fick panik, herregud, jag måste sett helt jävla vettskrämd ut, jag-jag-jag måste gå, kraxade jag, tog Karin i armen och skyndade därifrån med sänkt huvud, mådde fruktansvärt i flera timmar, dagar, efteråt. Fortfarande. Händerna skakar och jag mår illa över mig själv. Jag som var så tolerant. Ödmjuk. Fördomslös. Som var en så bra människa.

Det är väl ingen enormt stor grej, egentligen. Folk har gjort värre saker mot varandra. Men inte jag, jag behandlar inte människor såhär. Så jag måste omvärdera hela min personlighet. Det är en stökig process. Det ligger så mycket bortglömd skit i hörnen, motsatser och kontraster som krigar i varje minne, varje tanke.

Jag tror att det här är mitt skruvade sätt att söka förlåtelse. Genom att, i alla fall för mig själv, skriva ner precis vad det var som hände, och varför, så försöker jag acceptera det. Förlåta det. Bearbeta det. Det funkar. Men det svider fortfarande så orimligt jävla mycket. Tur då att det är jul snart.

Dagens lilla glädje-grej: att käka världens finaste julfrukost på Gunnebo Slott med mamma och nyhemkommen syster yster.

Sweet dreams <3

Jag sitter och viftar med armarna för att illustrera precis hur det kändes när jag fick en impuls att kasta ut en stol genom fönstret. Folk omkring mig nickar och ler. Jag skakar oroligt på huvudet, ser mig omkring: nej, säger jag, betonar omsorgsfullt varje ord, jag ville verkligen kasta stolen genom fönsterhelvetet. Samma lite tomma leenden, blickar fästade strax ovanför mitt högra öra, någon klapp på axeln: ja-adå, samma här. Jag ser ner i bordet. Tror inte alls de fattar. De fattar inte den här nya ilskan, våldsamheten i mig, det oemåtståndliga begäret att drämma ett lexikon i huvudet på franskläraren, impulsen att kasta bord och stolar genom fönster, den iskalla beslutsamheten som är lika torr och humorbefriad som den är hård. Den sätter sig i mina käkar och biter ihop dem, smiter in en metallklang i rösten. De kan omöjligt fatta, för jag fattar inte själv. Det här är en mörkare version av mig själv och jag känner inte igen mig.

Men det är inte bara av ondo. Ibland blir ilskan rå effektivitet, beslutsamheten nästan brutal skärpa, otåligheten viftar bort allt skitsnack.

Ibland blir jag övertänd, förstås, alla parametrar visar rött och händerna börjar Parkinsonsskaka och andningen går på högvarv och lungorna krampar och jag gör sönder allt jag rör vid, men på det stora hela så är jag en jävla soldat med århundradets disciplin. Stenhård. Får Arnold Schwarzenegger att likna en kattunge som skiter regnbågar. Jag menar, kolla bara på honom.

Dagens lilla glädje-grej: att hålla en utskriven egen bild på fotopapper i händerna och flina brett.

Sweet dreams <3

Det har tagit några dagar att komma in i gängorna igen. Att acceptera att jag är här och nu. Det blir lite svårare för varje gång jag kommer tillbaka, för varje gång jag har sett nåt annat, känt nåt annat, så blir det lite, lite svårare att återgå till vardagen. Att orka med morgonpackade sextonbussar, kalla Converseklädda fötter, den där mer eller mindre ständigt närvarande känslan av meningslöshet som ligger som en mental huvudvärk över varje beslut jag fattar, varje timme, varje avklarad minut som är en ilsken liten seger.

Jag vet att jag har sagt det förut. Men det är för att det är sant. Det är svårt. Det gör ont. Det är såhär. Och annars skulle jag bli orolig.

Mina vänner och min familj säger åt mig att tänka positivt. De har rätt, förstås, som alltid. Det de inte fattar är att det är det jag gör tills jag får sursmak i munnen, tills jag gör det i kubik, in absurdum, tills ingenting får vara negativt längre för det finns inget ont som inte för nåt gott med sig. Och ändå. Den där rösten i bakhuvudet som dyker upp vid de sämsta tillfällen och tyst säger: det här kan inte vara rätt. Nej. Det är inte rätt. Men det måste vara såhär, och det är okej. Tänker positivt. Får sursmak i munnen, sväljer, börjar om.

Det är därför små saker blir så stora. Små detaljer blir universum av möjligheter, omvälvande händelser ligger och brusar i bakgrunden av mitt dimmiga medvetande. Det är därför jag blir så genomlycklig av Ruben Östlund som föreläser på skolan och driver med alla och fuckar med allt. Taggar en hel dag att få redigera mina bilder när jag kommer hem. Dansar mig öm och svettig i Karins vardagsrum, full på te och kärlek. Klamrar mig fast vid det ömtåliga hoppet till en idé till projektarbetet som vore den en livboj. Saker som en resa till Alperna, en sjuk farfar eller en snabbt annalkande jul dyker upp då och då, provocerar fram nån sorts känsla, och flyter sedan bort igen. Hela världen är uppochner, bakochfram, utochin.

Och annars skulle jag bli orolig.

Om jag verkar underlig, ha bara tålamod med mig. Det går över. Behöver bara en stund för att vränga världen rätt.

Dagens lilla glädje-grej: att hitta massa gammal musik på datorn.

Sweet dreams <3