Våld Löser Allt

Torsdag och vi klasslunchar i klassrum.
Jag sitter och viftar med armarna för att illustrera precis hur det kändes när jag fick en impuls att kasta ut en stol genom fönstret. Folk omkring mig nickar och ler. Jag skakar oroligt på huvudet, ser mig omkring: nej, säger jag, betonar omsorgsfullt varje ord, jag ville verkligen kasta stolen genom fönsterhelvetet. Samma lite tomma leenden, blickar fästade strax ovanför mitt högra öra, någon klapp på axeln: ja-adå, samma här. Jag ser ner i bordet. Tror inte alls de fattar. De fattar inte den här nya ilskan, våldsamheten i mig, det oemåtståndliga begäret att drämma ett lexikon i huvudet på franskläraren, impulsen att kasta bord och stolar genom fönster, den iskalla beslutsamheten som är lika torr och humorbefriad som den är hård. Den sätter sig i mina käkar och biter ihop dem, smiter in en metallklang i rösten. De kan omöjligt fatta, för jag fattar inte själv. Det här är en mörkare version av mig själv och jag känner inte igen mig.
Men det är inte bara av ondo. Ibland blir ilskan rå effektivitet, beslutsamheten nästan brutal skärpa, otåligheten viftar bort allt skitsnack.
Ibland blir jag övertänd, förstås, alla parametrar visar rött och händerna börjar Parkinsonsskaka och andningen går på högvarv och lungorna krampar och jag gör sönder allt jag rör vid, men på det stora hela så är jag en jävla soldat med århundradets disciplin. Stenhård. Får Arnold Schwarzenegger att likna en kattunge som skiter regnbågar. Jag menar, kolla bara på honom.


Dagens lilla glädje-grej: att hålla en utskriven egen bild på fotopapper i händerna och flina brett.
Sweet dreams <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0