Varning För Förlåtelse

Det är en hård sak att inse om sig själv, att man är en hycklare. Varje fiber och envis tanke klamrar sig fast vid ursäkter som de ursinnigt och högljutt upprepar. Men någonstans, djupt nerifrån, hörs en någotsånär förnuftig röst, som lugnt och kallt säger: hycklare.
Jag har gått omkring i arton år och stolt sagt att jag är öppen, så fördomslös som det nu går att vara, så jävla ödmjuk och förstående. Omkring mig har alla nickat. Lett. Berömt mig för min tolerans.
Till och med när jag snackade med en Faktumförsäljare på Centralen fick jag höra att jag var en bra människa. Han sa det flera gånger, du är en bra människa Lisa, du är en bra människa. Jag nickade, log. Tack, sa jag. Han kunde ju inte veta. Att det bara skulle dröja ett par dagar innan jag skulle vara jävligare mot honom än mot någon annan jag nånsin mött.
För det var med honom det började. Antagligen var han hur snäll som helst. Han ville väl bara ha sällskap, inga konstigheter. Jag tänkte intervjua honom för mitt projektarbete, men det blev liksom aldrig av, han behövde snacka med nån som han inte fick tag i, och jag gick dit flera gånger, men det funkade aldrig, men han ville ta en fika, så det gjorde vi, och han ville vara min vän, och jag började känna mig illa till mods, log lite skevt, han sa igen att jag var en bra människa, jag slutade le helt, var tvungen att åka hem, skruvade på mig på vagnen, grät.
Så fastnade vi i Hamburg. Jag skulle ha träffat honom medan vi satt fast där, men kunde ju inte meddela mig och berätta var jag var.
Och där nånstans, i Hamburg, bestämde jag mig för att göra om allting i mitt projektarbete. Jag kände hur jag rasslade med varje steg och gick upp i sömmarna med varje andetag, och insåg: nej. Det här kommer inte gå. Så när vi kom hem gick jag inte tillbaka till Centralen. Tog omvägar runt den. Såg mig noga omkring överallt i närheten av Brunnsparken. Bara tanken på honom fick mig att bli illamående av rädsla.
Tills i lördags, när jag råkade gå förbi honom i Nordstan. Lisa, Lisa, ropade han, jag fick panik, herregud, jag måste sett helt jävla vettskrämd ut, jag-jag-jag måste gå, kraxade jag, tog Karin i armen och skyndade därifrån med sänkt huvud, mådde fruktansvärt i flera timmar, dagar, efteråt. Fortfarande. Händerna skakar och jag mår illa över mig själv. Jag som var så tolerant. Ödmjuk. Fördomslös. Som var en så bra människa.
Det är väl ingen enormt stor grej, egentligen. Folk har gjort värre saker mot varandra. Men inte jag, jag behandlar inte människor såhär. Så jag måste omvärdera hela min personlighet. Det är en stökig process. Det ligger så mycket bortglömd skit i hörnen, motsatser och kontraster som krigar i varje minne, varje tanke.
Jag tror att det här är mitt skruvade sätt att söka förlåtelse. Genom att, i alla fall för mig själv, skriva ner precis vad det var som hände, och varför, så försöker jag acceptera det. Förlåta det. Bearbeta det. Det funkar. Men det svider fortfarande så orimligt jävla mycket. Tur då att det är jul snart.


Dagens lilla glädje-grej: att käka världens finaste julfrukost på Gunnebo Slott med mamma och nyhemkommen syster yster.
Sweet dreams <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0