thatsthewaywegetby

Det har tagit några dagar att komma in i gängorna igen. Att acceptera att jag är här och nu. Det blir lite svårare för varje gång jag kommer tillbaka, för varje gång jag har sett nåt annat, känt nåt annat, så blir det lite, lite svårare att återgå till vardagen. Att orka med morgonpackade sextonbussar, kalla Converseklädda fötter, den där mer eller mindre ständigt närvarande känslan av meningslöshet som ligger som en mental huvudvärk över varje beslut jag fattar, varje timme, varje avklarad minut som är en ilsken liten seger.

Jag vet att jag har sagt det förut. Men det är för att det är sant. Det är svårt. Det gör ont. Det är såhär. Och annars skulle jag bli orolig.

Mina vänner och min familj säger åt mig att tänka positivt. De har rätt, förstås, som alltid. Det de inte fattar är att det är det jag gör tills jag får sursmak i munnen, tills jag gör det i kubik, in absurdum, tills ingenting får vara negativt längre för det finns inget ont som inte för nåt gott med sig. Och ändå. Den där rösten i bakhuvudet som dyker upp vid de sämsta tillfällen och tyst säger: det här kan inte vara rätt. Nej. Det är inte rätt. Men det måste vara såhär, och det är okej. Tänker positivt. Får sursmak i munnen, sväljer, börjar om.

Det är därför små saker blir så stora. Små detaljer blir universum av möjligheter, omvälvande händelser ligger och brusar i bakgrunden av mitt dimmiga medvetande. Det är därför jag blir så genomlycklig av Ruben Östlund som föreläser på skolan och driver med alla och fuckar med allt. Taggar en hel dag att få redigera mina bilder när jag kommer hem. Dansar mig öm och svettig i Karins vardagsrum, full på te och kärlek. Klamrar mig fast vid det ömtåliga hoppet till en idé till projektarbetet som vore den en livboj. Saker som en resa till Alperna, en sjuk farfar eller en snabbt annalkande jul dyker upp då och då, provocerar fram nån sorts känsla, och flyter sedan bort igen. Hela världen är uppochner, bakochfram, utochin.

Och annars skulle jag bli orolig.

Om jag verkar underlig, ha bara tålamod med mig. Det går över. Behöver bara en stund för att vränga världen rätt.

Dagens lilla glädje-grej: att hitta massa gammal musik på datorn.

Sweet dreams <3