And All That Jazz

Servitrisen är trött, osminkad och tuggar tuggummi. Hon blänger på mig. Jag ler upp mot henne. Hon ser likgiltig ut, men jag är varm och glad efter två fördrinkar på Tranquilo och bryr mig inte. När min mat dyker upp på bordet är det med en smäll. Jag ler mot henne igen.
Nefertiti är en jazzklubb med exceptionellt dålig belysning som ligger i en källare med tegelklädda väggar. Det sitter tysta män och kvinnor i övre medelåldern med vinglas i olika hörn av den dunkla lokalen. Borden är runda och små. På väggarna sitter svartvita fotografier av berömda jazzmusiker som spelat här. Ikväll är det dags för Lars Jansson Trio, ledd av - ja, ni gissade rätt - Lars Jansson, som är störande lik min gamla mattelärare med sin flint och tendens till ölmage. Efter nån timme dyker trion upp och presenterar sig försynt innan de börjar spela.
Jag har aldrig riktigt förstått jazz. Jag har alltid gillat det, absolut, men aldrig riktigt fattat.
Lars Jansson Trio förändrade inte det.
Jag försöker så hårt jag kan men kan ändå inte riktigt skapa nåt sammanhang i de sjukligt komplexa harmonierna, och ju mer jag försöker desto mer slinker det vackra i musiken undan. Det enda jag fattar är hur sinnesrubbat, overkligt fruktansvärt duktiga de är. De spelar med vad som lätt skulle kunna misstas för ursinne men som jag vet är raka motsatsen, för i deras hjälplöst lyckliga leenden ser jag en sån villkorslös kärlek till musiken, sån svindlande spelglädje. Och jag förstår dem. Jag känner det, känner samma överlyckliga fascination. Den smittar.
Lars Jansson tar en av mickarna och drar tyst ett par skämt och skrattar lite innan han presenterar nästa låt, Hilda. Han sätter tillbaka micken och börjar spela igen, men det är inte att spela, det är att gråta ut all sin kärlek, sina rädslor, sin sorg och sitt hopp i en lång serie toner som smälter samman och kraschlandar i oss i publiken, som sitter tysta och gråter med allt förutom våra ögon. Basisten och trummisen faller in efter ett knappt synligt ögonkast från Lars Jansson.
Och mitt i ännu ett sånt där extasursinnigt break sluter jag ögonen, och jag ger upp. Jag låter musiken spränga och gå förbi murarna av mina försök att förstå, teorisera, akademisera, och låter Lars Jansson Trio spela sig in rakt i hjärtat, där all riktigt bra musik förr eller senare hamnar. Jag slutar tänka, och så fort jag slutar försöka förstå så förstår jag precis.
Viss musik kräver total tillit. Man måste ge upp sig själv i den för att kunna hitta sig igen - lugnare, starkare, lyckligare än förut. Om hårdrock är hjärtats alla misslyckanden och trasiga bitar, så är jazzen själens alla frågor; frågor som vi inte kan, vill eller orkar ställa oss annars. Frågor som inte blir besvarade, men i alla fall berörda. Och ibland räcker det. Ibland räcker det för att tysta hjärtat som alltid kräver uppmärksamhet, och sprida en sorts lugnande värme i själen. Om hårdrocken renar hjärtat från all skit vi drar på oss, så gör jazzen samma sak med själen.
Tack Lars Jansson Trio. Tack för att ni fick mig att sluta försöka förstå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0