thatsthewaywegetby

Så skrev pianoelevtjejen med lila tuschpenna på en liten ljusrosa lapp med hjärtan ditritade med rött. Den låg diskret instoppad i pappret som omger en liten smultronplanta jag fick med mig från läsårets sista lektion i eftermiddags. I alla fall tror jag att det är en smultronplanta. Jag vet inte riktigt. Det enda smultronet som sticker upp bland bladen ser lite för rött, lite för blankt och perfekt ut. Jag vågar inte smaka på det. Det kanske är giftigt.

Jag skiter i plantan (mina växter dör ändå alltid, det är faktiskt ganska hemskt. Jag kanske är en ekologisk seriemördare? Wah hjälp). Men lappen med de små ojämna mulliga hjärtanen gjorde mig helt mjuk och luddig inuti. Jag känner mig lite som den gigantiska rosa fluffiga gosedjursbjörnen som Petra vann när vi var sju år (som också var anledningen till att jag och Hannah inte ville leka med henne på en hel dag). Den har ett ganska fånigt leende och blanka knappögon och är mjuk och kramgo. Så kände jag mig när jag fick syn på kortet när jag satt på spårvagnen hem. Tittade upp lite. Fluffade upp mitt eget mulliga lilla röda hjärta. Med ett fånigt leende och blanka knappögon.

Hon är fan bäst, pianoelevtjejen.

För övrigt har en annan trevlig tjej dykt upp igen, nämligen syster yster. Syster yster har bakat äpplemuffins. Syster ysters muffins får huset att lukta som ett trevligt litet bageri.

Vad gör jag annars, nu med all min fritid. Hm. Jag vaknar ganska sent. Kollar på Megamind (tro mig, alla ni tvivlare därute - den är fucking asgrym). Sen städar jag kanske lite. Redigerar några bilder. Läser nån blogg. Käkar lunch. Drar ner till Vasa, köper en chailatte. Snackar ett par minuter med killen i kassan. Åker till biblioteket, sätter mig i ett fönster med Dostojevskij, chailatten och Alexi Murdoch i lurarna. Är tvungen att se upp med jämna mellanrum för att försäkra mig om att det är på riktigt. Att jag får sitta där. Utan att plugga, utan att stressa, utan att konstant kolla på klockan. Så kanske jag drar hem, käkar middag med pappa. Åker hem till Miranda och träffar Shelly och Hedda och ser på fin fransk film. Dricker te. Åker hem. Lyssnar på Bon Iver på bussen.

Ni fattar inte. Det är så stort, det här. Det är så enormt jävla gigantiskt vansinneshäftigt. Att man får, att det går. Jag fattar inte. Det är så bra. Åh.

Dagens lilla glädje-grej: att knalla runt på Landvetter och knarka flygplatsstämningen.

Sweet dreams <3