thatsthewaywegetby

Egentligen vet jag faktiskt verkligen inte allt, jag vet faktiskt väldigt lite, jag vet faktiskt helt sjukt jävla aslite. Jag fattar inte alla referenser och ironiska kommentarer i Pshycho från 1960. Jag blir förvirrad av min mattelärares försök till förklaringar. Jag ler till svar när min franskalärare ställer en fråga. Jag vet inte vilken politisk ideologi som sitter inne med alla de rätta svaren. Jag suger i mig Lärartommys teorier och modeller som en törstig svamp.

Egentligen är jag trött, vill inte vara med, vill inte lära mig mer på ett tag, vill ta en paus. Men jag är en kunskapsslampa. Och min nyfikenhet är en stenhård pimp. Så min trötta hjärna slavar på, driven av en kunskapstörst motsvarande den i en intellektuell öken. Ändå kan jag så sjukt jävla aslite.

Något jag däremot vet är att det är okej. Det är okej att mitt IQ inte är i samma liga som Einsteins. Det är okej att jag inte har alla svar. Det är okej att jag undrar, frågar, inte fattar, lär mig, framstår som lite korkad, frågar igen, kommer fram till att jag inte vet. Att inte fatta gör mig ödmjuk, att vara lite korkad gör mig öppen, att vara osäker gör mig mångsidig.

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte vet allt. Quite the contrary: jag är stolt över det. Om jag hade alla svar skulle jag inte vara här, det skulle inte vara nån mening med nånting då. Då skulle jag vara Gud. Och, även om det kanske kommer som en överraskning för vissa av er, så är jag inte Gud. Jag är en smärtsamt, underbart, hjärtskärande vanlig människa, med alla människans fel, brister och förtjänster.

Jag säger fuck alla orealistiska krav på kunskap, fuck alla orimliga krav på utseende, fuck alla omänskliga krav på rätta svar, för vi har dem inte. Omfamna din mänsklighet. Älska dina brister. Var stolt över allt du inte kan, för det driver dig, gör dig till människa. Och människor är vackra.

Dagens lilla glädje-grej: att komma ut från muntliga nationella i Engelska B med Miranda, titta på varandra och garva hejdlöst.

Sweet dreams <3