thatsthewaywegetby

Började med att dra till Cortégen med Hannah, Alice och Karin - och några av Karins polare. Det var rätt kul, dock kallt som satan.

Men. Nånstans kring vagn 19 började jag känna ett vagt tryck mot tinningarna. Jag ignorerade det. Fokuserade på alla ljuvliga Chalmers-hemmabyggda bilar och garvade. Under tiden som trycket sakta men säkert utvecklades till ett skruvstäd som pressade på en enorm samlig rakblad som hade dykt upp i mitt huvud. När sista vagnen hade rullat förbi stod jag med stora ögon, händerna mot tinningarna och hade svårt att känna marken under mina fötter. Kved nånting till mina vänner om att äe det här går fan bara inte jag måsteeeh hem..., lyckades helskinnad ta mig till en hållplats, vinglade hem, larmet gick, tjutande i öronen + rasslande rakblad i huvudet = inte bra, hasade mig till medicinskåpet och en Ipren till räddning, kollapsade i soffan till de välbekanta replikerna i Titanic. 20:01. Spik nykter. Hungrig. Pappa kom hem en kortis och gjorde ridderligt iordning ett par mackor åt mig.

Det var min Valborg. Somnade strax efter midnatt. Ensam i ett tomt hus.

Det värsta är att det - bortsett från huvudvärken - var rätt okej. Jag har gått in i nåt sorts asocialt mode. Trivdes ganska bra med min glasskål och halvtaffliga actionrulle, helt själv. Är inte sugen på att vara Ms. Übersocial, på att pressa fram ett småfejkat leende och armbåga mig fram i statusinfekterade konversationer; inte nu. Jag orkar inte. Jag behöver tystnaden i mitt eget huvud. Behöver liksom sakta ner, ta en sak i taget, bara lyssna på mig själv. Vill jag göra x? Nej. Vill jag göra y? Nej. Vill jag göra z? Ja. Fine. Då gör jag z. Och försöker stänga öronen för allt och alla som säger åt mig att göra x eller y. För när det kommer till kritan är det ingen annan som behöver leva med mina val. Och just nu vill jag faktiskt vara ensam en del. Det kanske är lite fult i vårt perfektionistiska, flockorienterade samhälle, men så är det. Jag trivs med det. Lyssna på musik, spela musik, fota, plugga lite, sola på altanen med ett vattenglas bredvid. Inte prata med någon. Göra mig okontaktbar. Gå in i min egen bubbla och bara vara jag.

Det är bara en fas, naturligtvis. Snart kommer jag vara stans mest sällskapssjuka människa. Men just nu behöver jag helt enkelt dra mig undan en aning. Inget personligt mot någon. Ingen hyperångest eller deppträsk. Inget dödsfall i familjen. Bara en fas. Bara jag som behöver sluta snurra ikapp med världen.

Dagens lilla glädje-grej: att under en morgonrufsig pyjamasoutfit ana en gnutta solbränna.

Sweet dreams <3