thatsthewaywegetby

Det här är bästa stunden på hela veckan.

Har pluggat hela dagen och unnar mig därför en stund icke-plugg-relaterad tid. Det är Donneronsdag vilket betyder mätt på icke-bamba-relaterad mat, typ sushi, och pianolektion, vilket betyder livsglädje.

Om jag fick nominera någon till ett imaginärt pris av typen Världens Bästa Människa så skulle jag nominera pianoelevtjejen. Hon är en av mina favoritmänniskor. Hon är ett åttaårigt flumknippe med fräknar, utväxande visdomständer och pyttefingrar. Hon har stora ögon som liksom lyser av nyfikenhet när jag babblar på om något halvdunkelt musikteoriavsnitt och kisar lite när hon strålar av mitt beröm. Hon har korta ben som knappt når ner till pedalerna. Hon skrattar halvt frustrerat och halvt förtjust när hon spelar fel. Hon säger meeen! och trycker hårdare på tangenterna när hon vet att hon egentligen kan spela rätt. Hon sticker alltid fram huvudet bakom sin mamma, vinkar häftigt och ser lite småledsen ut när jag går därifrån. Jag är den förvirrade men roliga tjejen som dyker upp en gång i veckan och tar med sig en dos okomlicerad barndom därifrån, ren och oförstörd glädje, som inte innehåller komplexa samhällsmodeller eller begynnande stressmagkatarr.

Jag tror inte hon fattar, egentligen, hur mycket den där halvtimmen (45 minutrarna, kanske) betyder. Det här går bortom lärarglädje för att en elev är engagerad, det här är mer. Det här är nånting äkta. Det här är lycka i sin renaste form. Det här är fucking tacksamhet.

Dagens lilla glädje-grej: att stå och bläddra i en fototidning med Kicki och stå och stirra på hyllor fullproppade med modemagasin.

Sweet dreams <3