thatsthewaywegetby

Förlamning.

Jag vet inte var den kommer ifrån, men ibland händer det, kanske inte bara ibland, kanske lite för ofta för att jag ska gilla det. Sirapslungorna punkteras, stenmagen sjunker genom golvet. Och jag vet inte varför.

Jag tror det är därför jag hatar sms nuförtiden. De förlamar mig. De kedjar fast mig vid en liten knappsats för jag vet att någon förväntar sig ett svar. Det förlamar mig.

Skolarbeten. Tandläkartider. Träningsscheman. Handledarmöten. Avtalade tider. De förlamar mig.

På nattspårvagn genom novembermörker igår hittade jag en gammal anteckning i mobilen, den måste vara minst ett halvår gammal. Muddy Waters agerade soundtrack när jag läste igenom den och jag kunde inte sluta le åt mig själv.

Jag skrev att det slog mig på spårvagnen, som vanligt. Att det var enkelt, som vanligt. Det slog mig att jag var fri. Jag skrev att det kommer alltid finnas ramar, men inom dem är vi fria.

Plötsligt kommer jag ihåg känslan. Som om sirapen försvinner ur lungorna, stenarna ur magen. Ett litet leende på nattspårvagn genom novembermörker, igen, framför blinkande markör vid datorn. Det kommer alltid finnas ramar, men inom dem är vi fria. Det finns så mycket jag måste borde behöver göra, allt som förlamar mig finns fortfarande kvar - men tänk om om jag själv väljer dem?

Det är en så minimal skillnad, knappt att den ens finns. Men den betyder allt i världen. Allt som behövs göras finns fortfarande kvar; skillnaden består i att jag själv väljer att göra dem. Det kan diskuteras om jag ens har något val, men illusionen av valfrihet - det är den som spolar bort all sirap, alla stenar, det är den som får mig att känna mig fri. Det är den som får mig att sätta mig med korsade ben på bäddad säng, läsa om molekylbindningar och periodiska systemet, som får mig att ringa en främling och snacka objektiv i en kvart, som får mig att orka peppa indieklubb när allt jag vill är att se om en film jag redan sett, som får mig att skita i sömnbrist och diskutera politik och livsfrågor med Hannah mitt i natten, lutad mot ett staket, som får mig att gå till gymmet, städa rummet, plugga förlamande skolarbete. För jag väljer det, för jag vet att det kommer hjälpa mig i längden. Jag tycker inte om det, men jag väljer det.

Det är en så minimal skillnad, knappt att den ens finns. Men den betyder allt i världen.