Lite Snabbt Sadär
Wales.
Manchesterdialekten pa flygplatsen är halv om halvt omöjlig att första, och jag sitter snällt och väntar pa biluthyrningen medan mamma och pappa lyckas flirta till sig en bil. Vi snurrar ut i vänstertrafiken, mamma kör som en gud, jag somnar i baksätet till Mumford&Sons och när jag vaknar kör vi in i Bangor och hittar syster yster och Ben utanför en matbutik. Det är inte det minsta konstigt att se dem igen. Det känns som i somras. Ingenting har förändrats, och allt har det. Men mest ingenting.
Alla skyltar star först pa walesiska, sen pa engelska. Det är underbart. Hela ord bestar av praktiskt taget enbart konsonanter, och jag börjar garva högt när jag försöker uttala dem.
Syster yster och Ben visar runt oss i staden, som är pytteliten men smärtsamt charmig. Alla runt omkring oss pratar engelska, och fälten utanför stan är böljande, gröna, täckta av betande far och sma buskar som star ensamma i den konstant vinande vinden. Och jag älskar det.
Tillsammans med Bens föräldrar har vi hyrt en liten stuga utanför staden. Vi tillbringar kvällarna med att sitta och prata brittiska och äta choklad och dricka whisky, dagarna med att aka runt och hitta vattenfall, dimmiga bergstoppar och smala, vindlande vägar. Jag och Helen pepprar bilder och kikar upp över sökarna och flinar mot varandra, för vi är de enda som fattar. De andra skriker och skrattar och gömmer sig för regnet.
Jag kan inte fatta det när det blir söndag, och vi lämnar var lilla stuga för att aka tillbaka till Sverige. Vi hinner med att traska runt pa piren och käka lunch, men sen drar vi. Jag grater i bilen. Inte sa mycket för att lämna syster yster och Ben - det har jag gjort förut - men för att jag inte orkar aka tillbaka hem. Det är den värsta känslan jag nansin varit med om. Det gör ont överallt. Slockar aterigen i baksätet, mar bättre när jag vaknar igen. Som alltid. Orkar till och med ta mig ombord pa planet med en viljeansträngning, men kämpar desperat för att acceptera min vardag. Skjuter undan alla känslor, blir bedövad, läser Shantaram med torra ögon.
Men sen.
Tva tredjedelar in pa flygningen sa harklar sig kaptenen i högtalarna. Det blaser hart över Göteborg, säger han. Sa vi maste vända om. Jubel i de mörkaste hörnen av mitt ömmande huvud.
Vi landar i Hamburg. Far övernatta (i eget hotellrum!!). Pappa blir sjuk. Vi bokar flyg pa onsdag, innan dess far han inte aka hem. Jag och mamma gar pa stan och shoppar och fotar och fikar och skrattar och gar pa julmarknad och tycker om men ingenting är egentligen pa riktigt och snart snart snart alldeles alldeles strax kommer jag vakna upp fran en dagdröm pa sextonbussen en göteborgsmulen och fuktig torsdagsmorgon och allt kommer vara precis som fucking vanligt.
Försöker leva i drömmen, skita i att det inte är pa riktigt. Vara sa nöjd och lycklig jag kan. Det gar bra. Hamburg är fint, människorna vänliga. Pappa börjar ma bättre, allteftersom, och hotellpersonalen känner igen oss nu.
Det är sa sjukt, hela grejen, men, hey: jag älskar det.
Manchesterdialekten pa flygplatsen är halv om halvt omöjlig att första, och jag sitter snällt och väntar pa biluthyrningen medan mamma och pappa lyckas flirta till sig en bil. Vi snurrar ut i vänstertrafiken, mamma kör som en gud, jag somnar i baksätet till Mumford&Sons och när jag vaknar kör vi in i Bangor och hittar syster yster och Ben utanför en matbutik. Det är inte det minsta konstigt att se dem igen. Det känns som i somras. Ingenting har förändrats, och allt har det. Men mest ingenting.
Alla skyltar star först pa walesiska, sen pa engelska. Det är underbart. Hela ord bestar av praktiskt taget enbart konsonanter, och jag börjar garva högt när jag försöker uttala dem.
Syster yster och Ben visar runt oss i staden, som är pytteliten men smärtsamt charmig. Alla runt omkring oss pratar engelska, och fälten utanför stan är böljande, gröna, täckta av betande far och sma buskar som star ensamma i den konstant vinande vinden. Och jag älskar det.
Tillsammans med Bens föräldrar har vi hyrt en liten stuga utanför staden. Vi tillbringar kvällarna med att sitta och prata brittiska och äta choklad och dricka whisky, dagarna med att aka runt och hitta vattenfall, dimmiga bergstoppar och smala, vindlande vägar. Jag och Helen pepprar bilder och kikar upp över sökarna och flinar mot varandra, för vi är de enda som fattar. De andra skriker och skrattar och gömmer sig för regnet.
Jag kan inte fatta det när det blir söndag, och vi lämnar var lilla stuga för att aka tillbaka till Sverige. Vi hinner med att traska runt pa piren och käka lunch, men sen drar vi. Jag grater i bilen. Inte sa mycket för att lämna syster yster och Ben - det har jag gjort förut - men för att jag inte orkar aka tillbaka hem. Det är den värsta känslan jag nansin varit med om. Det gör ont överallt. Slockar aterigen i baksätet, mar bättre när jag vaknar igen. Som alltid. Orkar till och med ta mig ombord pa planet med en viljeansträngning, men kämpar desperat för att acceptera min vardag. Skjuter undan alla känslor, blir bedövad, läser Shantaram med torra ögon.
Men sen.
Tva tredjedelar in pa flygningen sa harklar sig kaptenen i högtalarna. Det blaser hart över Göteborg, säger han. Sa vi maste vända om. Jubel i de mörkaste hörnen av mitt ömmande huvud.
Vi landar i Hamburg. Far övernatta (i eget hotellrum!!). Pappa blir sjuk. Vi bokar flyg pa onsdag, innan dess far han inte aka hem. Jag och mamma gar pa stan och shoppar och fotar och fikar och skrattar och gar pa julmarknad och tycker om men ingenting är egentligen pa riktigt och snart snart snart alldeles alldeles strax kommer jag vakna upp fran en dagdröm pa sextonbussen en göteborgsmulen och fuktig torsdagsmorgon och allt kommer vara precis som fucking vanligt.
Försöker leva i drömmen, skita i att det inte är pa riktigt. Vara sa nöjd och lycklig jag kan. Det gar bra. Hamburg är fint, människorna vänliga. Pappa börjar ma bättre, allteftersom, och hotellpersonalen känner igen oss nu.
Det är sa sjukt, hela grejen, men, hey: jag älskar det.
Kommentarer
Trackback
