200
Öppnar försiktigt dörren, smyger lite med det sådär, försöker att inte låtsas om att jag är en halvtimme sen samtidigt som jag gör mitt bästa för att inte märkas överhuvudtaget. Mentorsrebecca tittar upp. Vinkar kraftigt. Tjugo huvuden vänder sig om i en enda rörelse. De ser ut precis som jag känner mig. Lite rufsiga, desperat sömniga, grusiga ögon, löjligt fnissiga. Jag ler. Får tjugo menande leenden till svar.
Hela årskursen går omkring i en kollektiv bakisdimma hela dagen. Entrén, som alltid är högljudd och stimmig, är fylld av lealösa halvsovande kroppar med nackar i konstiga vinklar, slutna ögon, dämpade, hesa samtal om någonting, kvävda asgarv. Lektionerna tillbringas med huvuden tungt vilande på armarna på bänken, stora te- och kaffekoppar, urballade diskussioner om blondiner, hjälplösa skratt och halva tupplurer under föreläsningar. Lunchen blir pizza med Marcus och Fanny i ett försiktigt soligt Eriksberg.
Så vi hängde på Nefertiti igår, och firade att det bara är 200 dagar kvar tills vi tar studenten.
200 dagar.
200 dagar är 4800 timmar. Eller 28 veckor. Eller sju månader.
Om 200 dagar, eller 4800 timmar, eller 28 veckor, eller sju månader, så tar jag studenten.
Nefertiti är egentligen ett jazzhäng, men igår spelades mest halvtafflig house, med undantag av en och annan Skrillexhit, eller Håkanlåt, eller technomixad Coldplayhybrid. Det var okej. Det gick att dansa till.
Och dansa gjorde vi.
Stötte hela tiden till någon man kände, hälsade - eller försökte - över ljudväggen, ryckte på axlar och skrattade när man inte hörde, drack lite vin, dansade dansade dansade, pratade med halvfrämlingar och nära vänner, dansade, kysste vänner på kinder, tog Alice under armen och knatade hemåt på sadistiskt smärtsamma klackar, slocknade i mjuk, varm säng runt tre-halv fyra.
Tre timmar senare och alarmet hetsar, kör samma riff en sådär tjugo gånger, tjuter i mitt öra och första, obehagligt glättiga tanken: ja-adå, inga konstigheter.
Kokar kaffe. Gnuggar i ögonen. Philadelphiamacka på vagnen, chokladkaffe i termosmugg, ganska nöjd i min egen sunkighet. Kär i att det är en vansinnigt vanlig torsdag som plötsligt blivit extraordinär.
Nu: mintchoklad och dator i sängen. Det krävs mycket för att jag ska flytta mig.
Dagens lilla glädje-grej: att dra en stor stickad tröja över huvudet och tillsammans med gött häng skratta åt vår egen sorglighet.
Sweet dreams <3
Kommentarer
Trackback
