Boom
Boom.
Perspektiv.
Landet, mörkt utanför dammiga fönster, tekopp i handen och uppsmälld dator på gammalt bord. Muddy Waters i bakgrunden. Sparkar igång mina bildredigeringsprogram, vill editera bilder och leka fotograf.
Lagg.
Rynkad panna, frammuttrat ahmenvafan, trycker hårdare på tangenterna, pulsen ökar, tar av mig monsterhalsduken, lagget fortsätter och jag svär och svär och svär och pratar med datorsupportpappa i telefon som försöker hjälpa men som heller inte fattar och jag svär och svär och SVÄR för det FUNKAR JU FÖR FAN INTE och varför funkar det inte för jag har ju rätt till en fungerande datorjävel!
Boom.
Perspektiv.
Tanken fastnar i min mentala hals, jag hostar oartikulerade svärord och outtalade invändningar och blir plötsligt så äcklad av mig själv. Kan jag verkligen ha menat det där?
Det är inte ens en fråga; jag vet att jag gjorde det. Och jag skäms. Så fruktansvärt. Jag hatar bratbarnet i mig som sticker upp sitt slemmiga, äckliga jävla tryne ibland, och kräver. Inte vill ha. Kräver.
Det är skillnaden. Att vilja ha går bra, att drömma, sikta högt och allt det där. Men att förvänta sig. Kräva. Inte be, utan begära. Herregud. Jag vill inte tro att det där var jag. Jag, som känner mig som en hjälte när jag avsäger mig julklappar, övertalar föräldrar att inte ta bilen en dag. Jag, som sväller av stolthet när jag ger sju spänn till en hemlös, är nöjd med att det gör ont när jag inte har något att ge. Samma jävla jag tappar kontrollen när jag inte kan redigera mina bilder.
Som är tagna med en systemkamera. Och redigeras i Photoshop. På en laptop. På sommarstället.
Boom.
Vad gör man?
DEN Känslan
"Det roliga är att hitta nåt intressant, inte att skapa det. Om det inte finns där - gå vidare och gör nåt annat som är underbart. Berätta sanningen. Om man ser nåt fult, skildra det fult. Om man ser nåt vackert, kan man låta sig bli rörd av det och utgå från det, men man behöver inte skapa nåt tjusigt av skit."
"Fotografering är en kärlekshandling, anser jag. Vi fotograferar saker för att vi älskar dem. Produkten är biprodukten. Det är själva seendet som är det roliga. Om det inte fastnar på bild, är det synd, men själva seendet har man fått."
-Jay Maisel
Om jag nånsin glömmer varför jag gör det jag gör, påminn mig om
Jay Maisel,
Steve McCurry,
Henri Cartier-Bresson,
David duChemin, påminn mig om citaten ovan; de där orden som faktiskt lyckas förklara det som jag bara har vetat oartikulerat, intuitivt. Påminn mig om att det finns de som
tror på mig, säg att det finns en anledning till det. Påminn mig om den där känslan av att vara så
rätt, så nästan outhärdligt smärtsamt skavande
pepp. Påminn mig om att det inte
finns något annat jag
kan göra. Snälla, påminn mig, om det någon gång skulle behövas.
Fast jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det. Varje gång jag får en kamera i händerna är det någonting som klickar till, jag kan känna det, nästan höra det, det är bara... rätt. Jag kan inte förklara det. Jag kan fan inte förklara det. Möjligtvis såhär: du vet känslan när du ska slå/kasta/sparka iväg en boll, och redan innan du träffar bollen så bara känner du att det kommer bli ett bra slag/kast/spark? Du känner det i hela kroppen, alla dina sinnen bara anpassar sig utan ansträngning till den bästa sparken/slaget/kastet i hela ditt liv. Du tänker inte ens på det, det bara funkar. Så självklart.
Den känslan. Varje gång en kamera hamnar i händerna. Den känslan, ett småfånigt leende, en egen liten värld i sökaren.
Jag säger inte att jag alltid lyckas. 98% av alla bilder jag tar är skit. Hey, jag är arton år, har ett taffligt kit-objektiv, har inte gått någon utbildning överhuvudtaget. Jag är inte särskilt fantastisk. Men jag älskar det, och jag skiter i professionalitet, jag går på känslan och den är fucking euforisk. Jag måste göra det här.
Som tur är.
Om jag nånsin glömmer varför jag gör det jag gör, ta med mig och spela tennis. Spela några bollar med mig, tills den känslan dyker upp. Sätt sedan en kamera i händerna på mig och låt mig vara dig evigt tacksam.
Dagens lilla glädje-grej: att känna magen guppa av bubblande skratt under Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska För Nybörjare och känna huvudet spränga av beundran.
Sweet dreams <3
Rollin'
Det rullar på.
Det är oktober och det regnar och jag dricker te och det rullar på.
Uttrycket har alltid förbryllat mig lite. Är det en bra sak, att det rullar på? Rullar på, som vadå? En cykel? Bil? Ångvält? Hamsterhjul, att vi pinnar på, och så... rullar det på?
Nej, cyniskt. Förlåt.
Den där skammen, alltså. Skammen över att inte, how to say, uppskatta allt tillräckligt, skammen över att vilja förändra det som redan, teoretiskt sett, är... perfekt. För fan, det är ju det. Jag kan inte tänka mig något i mitt liv som inte är riktigt jävla bra. Sure, ett jobb hade inte suttit fel, lite mer pengar på kontot, men summa summarum: life's good. Väldigt fucking good.
Och ändå.
Den där klådan långt, långt bak i huvudet, irritationen nånstans längst ner i själens dammiga skrymslen - det är inte alls perfekt. Det är inte min definition, jag valde inte det här, jag behöver något mer, något annat. Därmed inget illa sagt om nuet, absolut inte. Nuet är bra, det är väldigt fucking good, jag menar verkligen det. Jag behöver bara... hm.
Jag behöver misslyckas. Gå i fällor, göra misstag, göra bort mig, göra fel, göra om, göra nytt och göra mig. Stå på egna ben, vill gå och inte krypa, springa inte gå. Göra nåt, göra nytt. Göra mer, göra mig.
Hm.
Och jag vet att det är farligt. Som att stirra för nära på teven, hey, du kommer bli blind. Jag vet. Försöker. Försöker leva på små glädje-grejer och tänka life is väldigt fucking good, och jag vet. Egentligen. Nuet är här och nu och väldigt fucking good, yup, absolut. Jag är lycklig när jag kollar på filmer och åker klassbuss och somnar i hög med vänner och tränar karate under kvävda asgarv och tar sovmorgon och ja, men jag måste prova något annat. Jag har gjort samma sak i arton år, det räcker.
Eller så räcker det inte alls.
Bara prova. Bara lite. Bara göra.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta och diskutera demokrati och elevinflytande med bland andra skolans i särklass mysigaste lärare.
Sweet dreams <3
12 Timmar I Stockholm
Underlig känsla.
På ett sätt är det för heligt för att försöka förklara, definiera, akademisera, problematisera, för heligt för att försöka klä i ord.
Underlig känsla.
Pappa visar bilder på tåget. Kan fortfarande inte fatta. Visar filmer. Allting skakar, vibrerar, dånar. Och vi var DÄR.
Underlig känsla.
14.51 och X2000 rullar in vid Stockholm C. Väderprognosen sa sol. Verkligheten säger strilande småregn och sju plus. Människornas kroppsspråk säger åhfaninteigen.
15.34 och jag och Stockholmspolare Dante har äntligen hittat varandra utanför Slussen. Vi knallar in på ett mysigt cafe, jag dricker mocca, han dricker kaffe, jag blir speedad. Vi snackar strunt i nån timme innan vi tar tunnelbanan och jag hittar pappa, hans chef och en bärs.
17.25 och McDonaldsmiddag på centralen. Ointressant.
17.57 och framme vid Globen. Jag drar i pappas jacka och fnissar oavbrutet. Vi är här vi är här vi är här, babblar jag. Pappa nickar. Vi är här vi är här vi är här.
18.09 och den trevliga sadisten vid insläppet tvingar mig att lämna in min kamera. Lite för fet, säger han. Ahmenvafan, säger jag. Känner mig slagen. Ägd. Misstrogen. Hur fan. Hur fan kan det här hända. Hur FAN? Det gör ont.
18.18 och Globen är enormare än jag mindes. Försöker uppskatta takhöjden. Misslyckas.
18.32 och Femi Kuti går på med en arme av brassinstrument och trummor och dansare och energi. Globen börjar tina, vår svenskhet flagnar en aning i värmen från deras spelglädje. Vi dansar.
19.16 och då. Då. Ett lilafärgat huvud traskar in på scen med en röd jacka och vit bas. Han ställer sig bredvid Femi Kutis basist och börjar lira. Flea. Alltså DEN Flea. Michael Balzary. Den Flea som jag har läst om, lyssnat på, väntat på i fyra månader. DEN Flea. Jag stämmer in i vrålet från publiken som väller in över Globen.
19.29 och Femi Kuti går av. Råddarna börjar rådda.
19.49 och det råddas.
19.59 och det råddas.
20.09 och det råddas.
20.19 och det råddas och det gör ont överallt.
20.29 och Chad och Jack kommer nästan omärkligt in, börjar spela, publiken tjuter som besatta, sen Flea med sitt lila huvud och gumminacke. De spelar ett fett komp.
20.30 och jag tror jag kommer dö. På riktigt. Hjärtat hamrar farligt hårt i bröstet och ögonen spärras upp så det gör ont och jag andas som efter ett maraton och där. På scen. Anthony Kiedis. Red Hot Chili Peppers är komplett. Jag inte bara drar i pappas jacka, jag sliter i den och hoppar och skriker och känner mig skitkonstig, men precis som alla andra i hela publiken. De är här, vi är här, det är nu. Underlig känsla.
Spelningen är två timmar lång. Varje låt är en ny adrenalinkick, varje litet ord från Anthony får oss att tjuta vilt. 80% av tiden är det enda som hörs i mitt huvud - förutom de 20% som upptas av ajajajaj mina fötter, åhfanåhfan jag måste dricka - OHMYFUCKINGGOD is that ACTUALLY Anthony-fucking-KIEDIS? Jag kan inte greppa det. Det slår mig att det här mycket väl kan vara det största jag nånsin varit med om, kanske KOMMER vara med om. Ändå är jag faktiskt med om det, just här, just nu.
Underlig känsla.
Jag kommer aldrig kunna förklara det här rätt, men förstår ni vad jag menar när jag säger att jag älskar dem? Inte bara bandet, men medlemmarna i det; att jag älskar dem så det nästan gör ont?
På ett sätt är det för heligt för att försöka förklara, definiera, akademisera, problematisera, för heligt för att försöka klä i ord. Kanske borde jag inte ens försöka. Kanske räcker det med att säga att det var precis lika bra som jag hoppats, och bättre ändå.
Underlig känsla.
Jag Måste Få Säga
Jag måste få säga.
En ödmjuk förfrågan inför framtiden: sluta hetsa.
Lördag natt, Håkan Hellström på vansinnesvolym i högtalarna, discodans och fuldans och annan dans. Kameran i händerna, blixtar som lyser upp svettiga ansikten.
Jag är ledsen, verkligen, men jag gör det inte för någon annans skull. Jag fotar inte för någon annans skull, jag fotar för mitt eget höga nöjes skull och endast för mitt eget höga nöjes skull. Jag fotar inte för att lägga upp på facebook, för att folk ska peka och skratta och säga jag ska aldrig dricka mer. Jag fotar inte för att fånga folk när de är fula.
Jag fotar inte för att lägga upp på facebook, men blir jag ombedd så kan jag väl göra det. Varför inte, egentligen. Men. Jag måste få säga: vill ni ha dräggbilder, bilder att skratta åt, peka på, säga jag ska aldrig dricka mer till - fråga någon annan. Jag vill inte höra det. Tycker det känns respektlöst att medvetet publicera bilder som jag vet att någon kommer hata; jag gör det här på mitt sätt. Jag fotar för att i alla fall försöka, även om jag misslyckas, att fånga en känsla, ett minne, en stämning, en liten del av verkligheten, det jag vill minnas i den. Jag vill få människor att se vackra ut, för det är så jag ser dem. Jag fattar inte poängen i att lägga upp mörka, fula, suddiga bilder; att lägga någon energi överhuvudtaget på sådana bilder. Så snälla. Jag måste få säga: be mig inte. Jag kommer inte göra det.
Dagens lilla glädje-grej: att halvligga lutad mot Miranda och sömnigt lyssna till vänner som diskuterar SD:s vetenskaplighet, eller, ja, brist på den.
Byggnadsprojekt
Jaja. Okej. En lektion på tre dagar. Så jag skolkar lite, okej.
Jag skiter i.
Jag skiter i franskaläxor och engelskaläxor och tråkiga sms. Jag skiter i dåliga kommentarer och idioter och hånfullt höjda ögonbryn, jag skiter i måsten och borden och andras fucking förväntningar. Istället går jag på bio, dricker måndagsbärs och spelar pingis. Tar kvällspromenader, lyssnar på blues. Tar upp kontakter, fotar. Ser på film, bakar bröd. Skiter i måsten och borden och andras fucking förväntningar och det skrämmer fan livet ur mig.
Jag känner inte igen det här, vet inte vad som händer. Det här är så olikt mig. Förnuftsfjanten i mig revolterar, bankar på väggarna av mina beslut och försöker förändra dem, försöker men misslyckas, blir överröstad. För det finns något nytt nu. Ett lugn som liksom börjar definiera mig, förändra mig, ett lugn som börjar färga verkligheten i fler färger, möjligheter. Det skrämmer skiten ur mig men jag älskar det. Det är nytt och jag behöver det. Det är som om saker rinner av mig, som om alla de där tunga extra kilona förnuftsfängsel och ruttna ramar har dunstat bort. Jag vet inte varför. Jag vet verkligen inte varför, jag vet inte vad som har hänt, vet inte hur eller när.
Om det verkar som att jag inte riktigt är mig själv så kan det nog stämma. Eller så är jag den jag håller på att bli. Jag vet inte. Men det här är nytt och efter arton år av samma vardag så behöver jag det. Jag behöver nåt nytt. Jag behöver förändra och förändras. Och det här är bra. Så döm mig inte om jag inte dyker upp på någon lektion, inte svarar på sms, går på bio istället för att plugga. Jag är under ombyggnad. Gör om min flagnande fasad, isolerar sprickor där det drar, dekorerar om. Älskar det.
Dagens lilla glädje-grej: att bli bombad av ilskna sms som klagar på lektionen jag bangar.
Sweet dreams <3
