DEN Känslan

"Det roliga är att hitta nåt intressant, inte att skapa det. Om det inte finns där - gå vidare och gör nåt annat som är underbart. Berätta sanningen. Om man ser nåt fult, skildra det fult. Om man ser nåt vackert, kan man låta sig bli rörd av det och utgå från det, men man behöver inte skapa nåt tjusigt av skit."

"Fotografering är en kärlekshandling, anser jag. Vi fotograferar saker för att vi älskar dem. Produkten är biprodukten. Det är själva seendet som är det roliga. Om det inte fastnar på bild, är det synd, men själva seendet har man fått."
-Jay Maisel

Om jag nånsin glömmer varför jag gör det jag gör, påminn mig om Jay Maisel, Steve McCurry, Henri Cartier-Bresson, David duChemin, påminn mig om citaten ovan; de där orden som faktiskt lyckas förklara det som jag bara har vetat oartikulerat, intuitivt. Påminn mig om att det finns de som tror på mig, säg att det finns en anledning till det. Påminn mig om den där känslan av att vara så rätt, så nästan outhärdligt smärtsamt skavande pepp. Påminn mig om att det inte finns något annat jag kan göra. Snälla, påminn mig, om det någon gång skulle behövas.
Fast jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det. Varje gång jag får en kamera i händerna är det någonting som klickar till, jag kan känna det, nästan höra det, det är bara... rätt. Jag kan inte förklara det. Jag kan fan inte förklara det. Möjligtvis såhär: du vet känslan när du ska slå/kasta/sparka iväg en boll, och redan innan du träffar bollen så bara känner du att det kommer bli ett bra slag/kast/spark? Du känner det i hela kroppen, alla dina sinnen bara anpassar sig utan ansträngning till den bästa sparken/slaget/kastet i hela ditt liv. Du tänker inte ens på det, det bara funkar. Så självklart.
Den känslan. Varje gång en kamera hamnar i händerna. Den känslan, ett småfånigt leende, en egen liten värld i sökaren.
Jag säger inte att jag alltid lyckas. 98% av alla bilder jag tar är skit. Hey, jag är arton år, har ett taffligt kit-objektiv, har inte gått någon utbildning överhuvudtaget. Jag är inte särskilt fantastisk. Men jag älskar det, och jag skiter i professionalitet, jag går på känslan och den är fucking euforisk. Jag måste göra det här.
Som tur är.
Om jag nånsin glömmer varför jag gör det jag gör, ta med mig och spela tennis. Spela några bollar med mig, tills den känslan dyker upp. Sätt sedan en kamera i händerna på mig och låt mig vara dig evigt tacksam.


Dagens lilla glädje-grej: att känna magen guppa av bubblande skratt under Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska För Nybörjare och känna huvudet spränga av beundran.
Sweet dreams <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0