thatsthewaywegetby

Perspektiv.

Landet, mörkt utanför dammiga fönster, tekopp i handen och uppsmälld dator på gammalt bord. Muddy Waters i bakgrunden. Sparkar igång mina bildredigeringsprogram, vill editera bilder och leka fotograf.

Lagg.

Rynkad panna, frammuttrat ahmenvafan, trycker hårdare på tangenterna, pulsen ökar, tar av mig monsterhalsduken, lagget fortsätter och jag svär och svär och svär och pratar med datorsupportpappa i telefon som försöker hjälpa men som heller inte fattar och jag svär och svär och SVÄR för det FUNKAR JU FÖR FAN INTE och varför funkar det inte för jag har ju rätt till en fungerande datorjävel!

Boom.

Perspektiv.

Tanken fastnar i min mentala hals, jag hostar oartikulerade svärord och outtalade invändningar och blir plötsligt så äcklad av mig själv. Kan jag verkligen ha menat det där?

Det är inte ens en fråga; jag vet att jag gjorde det. Och jag skäms. Så fruktansvärt. Jag hatar bratbarnet i mig som sticker upp sitt slemmiga, äckliga jävla tryne ibland, och kräver. Inte vill ha. Kräver.

Det är skillnaden. Att vilja ha går bra, att drömma, sikta högt och allt det där. Men att förvänta sig. Kräva. Inte be, utan begära. Herregud. Jag vill inte tro att det där var jag. Jag, som känner mig som en hjälte när jag avsäger mig julklappar, övertalar föräldrar att inte ta bilen en dag. Jag, som sväller av stolthet när jag ger sju spänn till en hemlös, är nöjd med att det gör ont när jag inte har något att ge. Samma jävla jag tappar kontrollen när jag inte kan redigera mina bilder.

Som är tagna med en systemkamera. Och redigeras i Photoshop. På en laptop. På sommarstället.

Boom.

Vad gör man?