thatsthewaywegetby

Ibland tar jag en nattpromenad runt Järntorget och hittar ett spontanband som går runt med blåsinstrument, gitarrer och trumma, själv blir jag överfallen av ett överraskningsleende.

Ibland tar jag båten från skolan och känner för att ge Eriksbergskranen en kram.

Ibland hör jag någon prata bred göteborgska och blir lite varm inombords.

Ibland träffar jag vänner på spårvagnen och vi pratar strunt, ackompanjerade av spårvagnsgnissel och stadsljud.

Ibland går jag ut och dansar sönder mig på stora dansgolv.

Ibland tar jag långa promenader ensam.

Ibland sätter jag mig nånstans med en chailatte och tittar på folk.

Ibland sitter jag på sextonbussen med en mocha och lyssnar på dubstep.

Ibland älskar jag min stad som en bästa vän, och det är så jävla viktigt att komma ihåg när studenten känns så inihelvete avlägsen, livet efteråt så omöjligt, Göteborg som ett fängelse. För det stämmer inte. Inte egentligen.

En gång fick jag höra att olycka är ouppfyllda drömmar. Jag har tänkt på det sen dess. Det blir mer och mer sant för varje gång citatet dyker upp i skallen. Jag tror på det. Olycka är ouppfyllda drömmar. Och drömmar är framtiden, och framtiden kan aldrig vara nuet. Och det är väl så, att man måste leva i nuet? I de drömmar som är uppfyllda? Istället för att tappa fotfästet av allt man längtar efter?

Därmed inte sagt att det är lätt. Tvärtom. Det kan vara sjukt jävla assvårt. Ibland fuckar huvudet sönder för det är så svårt.

Därför hyr jag film med vänner. Dricker te. Dansar. Skrattar tills jag gråter, utan att vara ledsen. Hittar ny musik. Lägger mig på vardagsrumsgolvet och bara lyssnar. Försöker att inte stänga in mig med mina framtidsdrömmar, för de kan aldrig vara här och nu så länge de är just drömmar. Tids nog blir de verklighet. Tids nog.

Tills dess har jag en verklighet framför fötterna som ibland gör mig gråtfärdig av tacksamhet. Ibland.

Dagens lilla glädje-grej: att käka helt satans enorm brunch med familjen.

Sweet dreams <3