Färgbomber Och Mod

Göteborg expolderar i färg.
Träden är frusna i färgsprakande lågor, marken är strösslad med eldfärgade löv. Jag älskar det. Temperaturen sjunker, jag gömmer mig i halsdukar, stora tofflor, värmer händerna på tekoppar. Åker lyxbuss, dricker chokladkaffe som luktar desperation men smakar styrka. Jag älskar det men är lite nervös. Blir rädd när larmet vrålar i mitt öra på morgonen och det är mörkt, rycker till när jag känner hur kalla mina händer är. Sneglar omkring mig på naturkunskapen och fattar ingenting. Får svindel när tanken snuddar vid projektarbetet, undviker det. Snörvlar lite och orkar inte bli sjuk. Hösten är för välbekant men skolarbetet för nytt. Tänker positivt tills jag får sursmak i munnen. Sväljer det och börjar om.
Samtidigt läser jag om Sverige och det nationella paniksyndromet i I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard. Femtio sidor in och jag är rädd för att jag är rädd eftersom Eberhard har för rätt. Paralleller dras mellan en enskild individs panikattacker och panikattacker på en nationell nivå. Visst är det bara en teori, men mitt ansikte blir en skev blandning av breda leenden och ledsna miner när jag inser att det är min verklighet han beskriver. Jag, vi, är rädda, och vi är fan rädda för allt. Vi sätter så mycket gränser, skyddar oss tills vi murar in oss själva och inte hittar ut. Bygger in oss i ett hörn. Femtio sidor in och jag är trött på att vara rädd. Trött på mina gränser. Trött på att vara trygghetsnarkoman.
Så jag tar ett djupt andetag. Googlar universitet i Skottland. Intervjuar en professor för mitt projektarbete. Håller ett föredrag inför en okänd sjundeklass, uppbackad av vänner. Skapar en spellista som jag kallar Och Hela Världen Är Min. Tar tag i arbetsplatsstudien. Knarkar pianoelevtjejens försynta leende istället för trygget.
Småsaker hjälper.
Tisdagsfest hos parallellklasskompis. Breakfast at Tiffany's en onsdagkväll. Spontanscones hos Miranda. Morgonspårvagn med Shelly och musik. Planer på jazzklubb och bokmässa, middag och utgång. Överblivna avsnitt av Smallville. Skrattsabbat smink. Krockar med vänner i korridorer. Veronica Maggio på brutal volym i öronen på vagnen. Småsaker hjälper Och Hela Världen Är Min. Femtio sidor in och jag är trött på att vara rädd.


Dagens lilla glädje-grej: att, som miljoner gånger innan, reflektera över möjligheten att få ett kass betyg i något ämne, men för första gången i mitt liv inte känna mig skrämd av tanken. Tack David Eberhard.
Sweet dreams <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0