thatsthewaywegetby

Hon.

Hon är nio år nu och gör världen bättre bara genom att finnas till. Hon har fräknar på bleknande solbränna, lite sneda tänder och påminner mig så mycket om mig själv att jag ibland tystnar och bara förundras. Hon spelar ackord nu, byter lägen, färgar lite försiktigt, fnissar åt mig när jag gör fel och ser snopen ut. Hon kan så mycket mer än hon tror, och hon tittar chockat på mig när jag lägger bort noterna, blinkar, säger kör. Hon tror inte att hon kan, men när hon bara fokuserar på att spela, så blir det perfekt. Hon inspirerar mig. Hon öppnar upp sig mer och mer - små kommentarer om skolan, en detalj om sina galna småbröder, ett extra leende när hon väntar på att jag ska få av mig jackan. Hon är inte kontrollerad när hon skrattar. Hon tappar sina murar, raserar sina försiktighetsfasader, bullshitbarrikader. Det gör mig så tacksam. För mig är det här så stort. Det jag gör betyder något. Jag är ingen pianist, musiker, jag är inget proffs på det jag gör, men jag lär henne det jag kan, och för henne är det stort.

Det jag minns av min pianolärare är småsaker. Han luktade alltid tuggummi och varm hud, han hade en stor silvrig klocka, kort hår, håriga fingrar. Han pratade alltid snabbt, rörde sig nästan lite ryckigt, men hans händer verkade flytande när han spelade. Jag undrar vad Hon kommer komma ihåg av mig. Hur jag alltid knäcker mina knogar? Säger Uuhhmm och kisar upp i taket? Råkar säga skit och rodnar? Min tunna silverring på högerhanden? Doften av min parfym? Någonting överhuvudtaget?

Jag stänger grinden och kommer ut på gatan. Ler, fiskar upp iPhonen. En elektrisk rullstol med en tant med solglasögon brummar förbi. Den har en skylt som det står The Boss på. Det blir för mycket. Jag skrattar högt, mitt på trottoaren. Folk går förbi, brummar förbi, cyklar förbi, de stirrar. Jag biter ihop. Orkar inte. Skrattar igen. Sätter handen för munnen, fnissar hysteriskt. Helt jävla labil, men lika lycklig. Samlar ihop en liten klump av den lyckan och skickar den som en present till vad det än finns för gudar, tackar dem för att jag får vara med.

På religionen snackade Mentorsrebecca om att livet är ett enda lidande (enligt buddhismen, har jag bestämt för mig). Sant. Kanske. Bortsett från sådana här stunder, när det bara är gravitationen som håller kvar en på marken. Det gör det värt alla brustna hjärtan, kvaddade själar, skadade självkänslor, det ger en något att klamra sig fast vid när man sitter på botten och blir tillkastad en spade. Att det finns tappade murar, raserade försiktighetsfasader, bullshitbarrikader. Extra leenden och häftiga hejdåvinkningar.

Hon. Hon lyfter upp mig ur septembergrått deppträsk med sina små händer, och hon håller mig där. Hon.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och fnissa åt sms under en lektion och känna mig som en femåring.

Sweet dreams <3