Om Varför Vi Är Gudar

Idag ställde jag klockan på halv åtta och gick och tittade på mormoner. Vänta.
Församlingen ligger i Utby. En kompis kompis pappa i sin minivan full med kompis och kompis kompis och kompis kompis kompis och kompis kompis syster girade förbi busshållplatsen där jag och Miranda stod som fallna från skyarna, och vilt hälsande åt alla håll och kanter svängde vi in framför ett funkishus uppe på en liten kulle. En gammal man hälsade oss välkomna över kanten på sina glasögon och alla hade kostym. Jag skrapade i marken med mina bruna slitna boots, försökte le för att matcha deras ljusa ögon. För det var något jag la märke till - det fanns nåt i allas blickar. Märkte det redan i bilen på väg dit. Det fanns nåt öppet, väldigt ljust, på gränsen till, jag vet inte, naivitet, i ögonen hos alla jag mötte. Jag gillade det.
De valde en ny biskop idag. Vi satt med under tre timmar, lyssnade, observerade, jag hyperventilerade tyst för att förhindra min mage från att kurra. Det var inte så hejdlöst religiöst, egentligen. Väldigt demokratiskt. Lite världsligt. Förutom spridda amen och tack till Herren, några psalmer. Jag vet inte. Jag har vuxit upp i ett ateistiskt, möjligtvis agnostiskt hem, har aldrig gått till kyrkan frivilligt. Haft nån oförklarlig aversion mot den. Diskuterat teologi och religion på ett rent akademiskt, teoretiskt plan. Ändå finns det nånting i mig som så gärna vill tro. Idag blev det så tydligt. Jag kunde liksom känna hur nånting drog i mig, knuffade mig, nån sorts törst efter nånting att överlämna mig till, en hunger efter nånting mer. Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera bilden av deras gud, det tar emot, känns fel, men jag blev så rörd av deras blinda tillförsikt, deras orubbliga tro, okonstlade vänlighet. Det snuddade vid nånting. Jag vill också ha så ljusa ögon. Men jag vet inte vad jag ska tro.
Jag har tänkt en del på tro. Inte just religion, kanske, men tro, vad den betyder för människor. Min tanke är under utveckling. På planeringsstadiet, liksom. Men jag undrar om våra gudar inte bara är perspektiv. Verktyg. Om vi ser oss själva utifrån, om vi föreställer oss allt vi tycker är rätt och riktigt, kombinerat med vår självkännedom och sunda förnuft, och ser på oss själva ur ett sådant perspektiv - som sett från en gud - då tror jag vi ser möjliga lösningar till problem, ser brister och möjligheter hos oss själva. Och då besvarar vi våra böner. Kort sagt är vi våra egna gudar.
Hey. Du är en gud kompis. Fatta vad fett.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0