thatsthewaywegetby

Morgonen och förmiddagen har förflutit under en ljudmatta av ett konstant mullrande. Bono kan inte överrösta hur mycket han än skriker. Jag dricker cola och försöker behålla förståndet. Det är svårt.

Här var det fest i helgen. Pappa drog hit ett trettiotal polare utklädda till tarts and vickars, precis som i Bridget Jones, och festade natten igenom. Det var mycket underhållande. Jag, Hannah och Alice hittade ett par förkläden från 30-talet i vit spets som vi drog på oss, och sen var vi kökspersonal, bartenders och vimmelfotografer hela kvällen. Pappa var påve som buggade med allt som rörde sig. Det gjorde mig lite lycklig. Hängde med mina morbröder och kände mig hemma.

Dagen efter, när vi städat undan det värsta och vaknat till en aning, försökte jag plugga. Plockade fram minidatorn som jag brukar ha i skolan, sjönk ner i en soffa och öppnade samhällsuppgiften som ska in i veckan. Och dokumentet var tomt. Jag svalde. Darrade lite på handen, stängde, öppnade dokumentet igen, det var tomt, jag började mumla saker för mig själv, stängde av datorn, satte på den, öppnade dokumentet, det var tomt, jag började skrika, mamma dök upp, jag stängde dokument, öppnade dokument, mamma blev förvirrad, jag skrek mer, pappa dök upp, jag kastade datorn till andra änden av soffan, sparkade på den, vrålade fula ord, sparkade mer på datorn, händerna Parkinsonsskakade, någonting gick åt helvete mycket sönder i mig och jag bara grät och sen lugnade jag mig men vågade inte röra mig för det kändes som om jag skulle gå i bitar om jag släppte mina knän så jag satt där i soffan och skakade och snorade och tappade förståndet.

Jag blir alltmer ambivalent. Jag måste ta studenten snart, jävligt snart, inte bara vill, alltså - måste. Men ju närmare det kommer, desto mer ambivalent blir jag. För det börjar bli på riktigt. Och jag vet inte om jag kommer kunna hantera det. Sen går jag eftertänksamt, plågsamt, smärtsamt långsamt igenom alla vänner jag vet att jag kommer förlora när jag drar, och plötsligt vet jag inte vad som gör mest ont - att stanna kvar här, eller att åka härifrån. Det skrämmer mig. Och samtidigt är jag så pinsamt tacksam över att jag har så mycket att förlora. Så tack. För alla vänner jag vet att jag kommer förlora. Tack för att ni gör så jävla ont.

Dagens lilla glädje-grej: att banga engelska och franska, och ta långfrukost i sällskap med tafflig morgontv.

Sweet dreams <3