thatsthewaywegetby

Fortfarande. Jag kan tamejfan inte hantera det här. 

Jag tror hela tiden att jag ska lära mig. Att jag ska börja bli lite lagom likgiltigt blasé, att jag ska sluta bli febrig och tårögd och skakig och förälskad och avundsjuk och galen och hysteriskt, hjälplöst, bottenlöst tacksam. 

http://stevemccurry.wordpress.com/ 

Där. Varje gång jag ser ett nytt inlägg tänker jag samma sak. Jag minns fel. Det kan inte vara så bra. Störtlöjligt. Och så tittar jag. Och det är som, jag vet inte, en atombomb, ett vulkanutbrott, en tsunami, en jordbävning; alla naturkatastrofer jag kan komma på, fast större, djupare, det är alltihop samtidigt på en cellulär nivå, nånting som genljuder i och skakar om roten av allt som är jag. Det låter fjolligt, tro inte att jag inte vet det. Jag vet det. Men... ändå. Jag bryr mig inte. Det är foton av ren mänsklighet. Fattar ni? Det är sanning. Det är verklighet. Det är det jag vill göra. Inte typ det - utan det jag vill göra. De fotona jag vill ta, den verklighet jag vill förmedla. Jag vet inte om jag ska vara förbannad eller extatisk över att någon annan har gjort det först. Jag tror jag satsar på extatisk.
Så jag ska lära mig. Jag ska imponeras, förundras, insupa flippa ur inspireras försöka misslyckas lära mig, jag ska göra det här. Jag ska bli extraordinär. Bara så ni vet. 

Gör mig en tjänst. Bara kolla på bilderna. Ta dig lite tid och se dem. Jag tror att det kommer göra oss till bättre människor och världen till en bättre plats.