thatsthewaywegetby

The Bang Bang Club, sann historia nedskriven av två sydafrikanska krigsfotografer som täckte apartheids fall. Enkel bok. Mycket enkel. Brutal, stundtals. Kanske inte superbt välskriven. Men just därför. Så jävla äkta.

Huvudet ekar av den där sjungande sydafrikanska dialekten, jaa bru, howsit, fokk Inkatha. Bilderna har bränts in på näthinnan. Får hela kroppen att pirra.

Och det är ju precis det här jag vill göra. Jag vill vara med om the bang-bang. Jag vill fota det. Jag måste. Hur sjukt och ljuvligt destruktivt det än låter.

Går omkring i nån sorts envis tystnad, tankspridd och ilsken. Fast mellan självvald isolering och brutalt bekräftelsebehov och vill mucka gräl med allt som rör sig. Allt som krävs är ett ögonblick av sviktande självkontroll, sen vet jag att jag kommer tappa greppet, brisera, krackelera, detonera. Jag är så arg. Så kväljande kvävande förbannad. Öronen brusar och händerna Parkinsonsskakar. Igen. Jag har inget att vara arg på så jag är arg på allt. Jag tror det är därför jag exilar mig. Jag vet att jag kommer göra nåt dumt snart så jag försöker skydda er genom att dra mig undan. Jag vet att det är destruktivt och det är därför det känns så bra. Jag vet att det är normalt.

Det är inte meningen att såra er men jag vet att jag kommer göra det. Så förlåt. För alla sms jag inte kommer svara på, för alla gånger jag inte kommer skratta åt era skämt, för alla gånger jag bara kommer vilja stanna hemma, för alla dörrar jag kommer smälla i och alla stela kramar ni kommer få. Bara ni förstår att det här inte egentligen är jag. För jag tappar inte kontrollen. Det här är inte jag.

Så jag antar att det är lika bra att berätta det här också: min farfar dog häromnatten. Han somnade in helt lugnt, såvitt jag förstår utan någon större uppståndelse. Pappa åkte upp till Sundsvall dagen innan, och ringde på måndagsmorgonen, precis innan min första lektion. Jag visste antagligen redan när jag såg numret på skärmen. Men jag ursäktade mig från mina vänner, gick lite avsides, svarade med en spänd röst jag inte riktigt kände igen, och pappa berättade, farfar dog inatt, sa han, och det lät så sjukt, tyckte jag, så brutalt, han dog inatt, och orden ringde främmande i öronen, jag upprepade dem tyst för mig själv, fick en chock när jag kände en blöt duns på låret, det var en tår, två tårar, tusen tårar.

På film brukar folk alltid sjunka ner med ryggen mot en vägg och se kritvita och chockade ut. Så var det inte för mig. Jag lutade mig i och för sig pyttelite mot en bordskant, men sen bara grät jag. Stående. Ensam i ett litet rum på skolan. Hulkade rent våldsamt. Så torkade jag mig under ögonen. Och flydde till bussen hem.

Pappas ord tjuter fortfarande i huvudet, försvinner aldrig helt. Lite som en morbid sorts tinnitus. Jag mumlar dem för mig själv när jag sitter på bussen, vid datorn, sysslolös, kraftlös vid teven, smakar på orden, och de smälter samman med tornadon av alla små fragment av tankar och känslor som vrålar i huvudet. Det känns som att ha feber. Ingenting är verkligt och världen lutar brant.

Jag vill inte prata om det. Så jag skriver det här. Så att ni ska veta, vilka ni än må vara. Så att ni ska förstå när jag svarar "okej" när ni frågar hur det är, när jag sitter tyst när ni pratar. Det är inte meningen att vara dryg eller dramatisk. Jag behöver bara smälta det här. Jag är inte mig själv. Jag ville bara att ni skulle veta det.

Mitt projektarbete alltså.

Hur börjar man.

Jag ligger såklart patetiskt efter och kommer aldrig hinna klart i utsatt tid, men. Men. Arbetet betyder nånting, och det ger mig nån sorts pervers kick. Jag blir hög på betydelsen, får mina fixar av nya insikter.

Hur börjar man.

Hemlösheten ökar, överrepresentationen bland utrikes födda ökar. Både kommunföreträdare och forskare menar att det till stor del beror på hyresvärdarnas höga krav på hyresgästerna. Varför de har så höga krav? Marknaden. Lagstiftning säger numer att: kommunala bostäder ska drivas affärsmässigt. Kanske inte så konstigt om hyresvärdarna tolkar det som att hyrorna måste vara helt säkra? Kanske inte så konstigt om bostadslösa inte kan få ett förstahandskontrakt utan fastnar i den sekundära bostadsmarknaden (kontrakt genom socialen etc)? För det är också en form av hemlöshet, enligt den nyaste definitionen. Det handlar alltså inte bara om uteliggare som ligger på parkbänkar och luktar illa, fuck no. Vi snackar 34 000 pers i Sverige; av dem är det inte ens en procent som sover utomhus eller i offentliga utrymmen. Resten har i alla fall tak över huvudet - men mer eller mindre kortsiktigt. Frågan är om hemlöshet ens går att utrota. Jag intervjuade en professor som forskat om hemlöshet, trevlig kvinna, skrivit flera böcker. Vad hon svarade? Hon tror att det skulle gå, men att det inte finns tillräckligt mycket intresse från politikernas håll. På grund av ekonomiska intressen. Jag orkar inte. Rika blir rikare, fattigare blir fattigare, och hemlösheten ökar.

Förlåt, men jag måste få säga: är det detta marknadsekonomi innebär? Är det verkligen detta regeringen eftersträvar?

Jag är inte någon vidare politisk varelse i någon bemärkning, men det här gör mig förbannad. Jag tror inte att jag lyckas förklara det särskilt bra, vilket jag ber om ursäkt för. Sen är det väl inte såhär enkelt heller, det finns säkert mijloner variabler jag inte tar hänsyn till. Så ta det inte personligt, alla ni marknadsmuppar därute. Låt mig bara avsluta med lite Churchill: A society is measured by how it treats its weakest members.

men det börjar ju inte där.

Jag läser i David duChemins bok för första gången och sitter med hakan i knät, hjärtat i uppror. Jag förstår inte hur han lyckades med sina foton, hur han kunde komma så nära. Det är så vackert, så äkta, och jag kan inte låta bli att undra -

men det börjar ju inte där heller.

Jag tittar på en streetfotografs bilder på facebook. Han har lyckats få porträttbilder av totala främlingar, vissa av dem riktigt starka. Jag gillar sidan. Kollar vidare. Och sen kan jag inte låta bli att skriva på loggen och fråga: hur gör du när du fotar främlingar? Ber du om lov?

Min klasskompis tystnar och ser uppmärksamt på mig. Jag drar efter andan för att svara, kommer av mig lite, någon går förbi och hälsar på oss, går vidare. Kompisen väntar fortfarande. Jag ler brett. Nej, jag ber inte om lov, myser jag. Är det inte skitläskigt? frågar hon. Jag frustar till av skratt. Det skrämmer livet ur mig, svarar jag.

Streetfotografen frågar inte om lov. Inte David duChemin heller, och han tycker fortfarande att det är skrämmande. Men det är inte poängen. Poängen är att någon frågar mig det jag har frågat mina idoler, för att deras foton berört mig. Det behöver inte betyda nånting, egentligen. Men för mig är det en sorts milstolpe. För mig betyder det att någon bryr sig tillräckligt om mina bilder för att ifrågasätta. För mig är det ett gott tecken.

Åh, alla hjärtans dag idag också, såklart. Tja. Ta hand om varandra. Tyck om så mycket ni kan. Puss.

Tisdag eftermiddag: fikar med Hedda, klagar lite på skavande hals, tisdag kväll: glider runt i stor nepalesisk tröja och mår krassligt, onsdag morgon: igentäppt huvud, brinnande hals, onsdag kväll: rinnande näsa, feberöverkänslig hud, torsdag morgon: låter som från botten av en djup brunn, huvudvärk, på gränsen till frossbrytningar, skrotar runt i pyjamasbyxor och sov-T-shirt. Svullna ögon, röd näsa, läppar särade i en konstant korkad min. Försöker plugga, failar. Fattar inte vad som hände. Mådde ju toppen för två dagar sen. Livet är bra lustigt.

Gjorde ett snabbt självporträtt, måste säga att det är rätt likt.

Italien.

Första skiddagen är det mulet. Nej, inte bara mulet, det är dimmigt, luften är kompakt, sikten uppe på berget är helt värdelös. Du ser ett par meter framför dig, en mörk silhuett lite längre bort. Men det gör inget. Ni åker i alla fall, ja jävlar vad ni åker, ni är ninjor på skidorna, lite försiktiga ninjor kanske, men ändock ninjor, eller din pappa i alla fall, du ser lite ut som en pensionär med dina långa svängar och obekväma sladdningar, men du känner dig som en ninja, och det är det som räknas. I alla fall tills näst sista åket för dagen. Du kommer till en lite isig, uppåkt brant, skidorna glider isär, det gör inte så mycket, okej, nu ramlar du, tänker du ganska samlat, men så ser du ena benet vikas i en inte helt okej vinkel, någon skriker, du inser att det är du själv, du skriker ännu mer av rädsla för ditt eget skrik för det är så argt, anklagande, panikslaget, vänstra knät drar till sominihelvete och du stannar till slut, till slut, i en liten snyftande hög med Parkinsonsdarrande händer.

Någonting hände med dig. Senare bär knät inte riktigt lika bra som det brukade, det gör ont när du vrider det, och du är livrädd hela kvällen för att inte kunna åka mer.

Så du tar två dagar till att vila. Du tillbringar tiden medan din pappa är i backen med att ta långsamma, prövande promenader i byn, hela tiden med kameran om halsen, äta lunch på något café, eller ta kabinbanan upp och dricka varm choklad nära backarna. Dag tre efter vurpan skiter du i knät och drar på dig pjäxor och skidor i alla fall, och så fort du tar första svängen i första backen så är all smärta och försiktighet som bortblåst. Det är smärtsamt klart, solen exploderar i snön, värmer ryggar och sticker i tacksamma ögon, ett tunt lager lössnö, skidorna skär så inihelvete bra, bergen framträder för första gången i all sin prakt och storslagenhet, och varje gång du vänder upp blicken mot dalen nedanför går luften ur dig. Du försöker ta kort, såklart, med iPhone och liten kompaktkamera, men det går inte att fatta. Ni flinar mot varandra, stumma, lite dumma, ödmjuka inför all denna tidlösa skönhet.

Samma kväll åker ni till Milano, ja, Milano, och kollar på en Serie A-match mellan Inter och Palermo. Det är snökaos och människokaos och biljettkaos och du fnissar lite hela tiden, för det är så italienskt på nåt vis, alla skrik och gester och känslor. Inne på stadion faller det ett jämnt snöfall över planen, det ser rätt sjukt ut, lite överjordiskt, helt malplacerat på en fotbollsmatch. Du dras hjälplöst med i spelet och flyger upp och skriker vid varje mål och försöker fota italienarnas reaktioner, resultatet blir 4-4, det blir många foton och ännu fler garv. Du lär dig känna igen pazzo, subito, vaffanculo, bastardo och du viker dig dubbel av skratt när du hör någon bakom dig vråla mamma mia tjugo gånger i följd.

De två följande dagarna åker du så mycket ditt knä orkar. Ni tar er runt i liftsystemet och hittar vinklar på bergen ni inte sett innan, och tappar andan, och dricker choklad och bärs på uteserveringar, och nördar er med skidteknik och kameror. Vädret blir bara bättre, men knät allt sämre. Du slutar lite tidigare sista dagen, sitter med en Dostojevskij i solen och är trots allt rätt nöjd. Sista åket säger du inte farväl till bergen, utan tack. För att du fått se dem, fått vara med, fått åka. Det gör ont i själen, såklart, när du nästa dag sitter på bussen därifrån. Bono skriker i hörlurarna och det är du. Det gör svinont, men du försöker vara tacksam, försöker se fram emot Göteborg. Det är så förbannat svårt att du efter en stund ger upp och börjar fota berg genom fönstret, till resten av bussens stora förtret. Nästa dag har du så mycket söndagsångest att du knappt kan andas, men ändå. Du är tacksam. Kollar igenom bilder och ler stilla. Du fick vara med.

Du ber om ursäkt för långt inlägg.

Bilder tagna med iPhone, lol.