thatsthewaywegetby

The Bang Bang Club, sann historia nedskriven av två sydafrikanska krigsfotografer som täckte apartheids fall. Enkel bok. Mycket enkel. Brutal, stundtals. Kanske inte superbt välskriven. Men just därför. Så jävla äkta.

Huvudet ekar av den där sjungande sydafrikanska dialekten, jaa bru, howsit, fokk Inkatha. Bilderna har bränts in på näthinnan. Får hela kroppen att pirra.

Och det är ju precis det här jag vill göra. Jag vill vara med om the bang-bang. Jag vill fota det. Jag måste. Hur sjukt och ljuvligt destruktivt det än låter.

Går omkring i nån sorts envis tystnad, tankspridd och ilsken. Fast mellan självvald isolering och brutalt bekräftelsebehov och vill mucka gräl med allt som rör sig. Allt som krävs är ett ögonblick av sviktande självkontroll, sen vet jag att jag kommer tappa greppet, brisera, krackelera, detonera. Jag är så arg. Så kväljande kvävande förbannad. Öronen brusar och händerna Parkinsonsskakar. Igen. Jag har inget att vara arg på så jag är arg på allt. Jag tror det är därför jag exilar mig. Jag vet att jag kommer göra nåt dumt snart så jag försöker skydda er genom att dra mig undan. Jag vet att det är destruktivt och det är därför det känns så bra. Jag vet att det är normalt.

Det är inte meningen att såra er men jag vet att jag kommer göra det. Så förlåt. För alla sms jag inte kommer svara på, för alla gånger jag inte kommer skratta åt era skämt, för alla gånger jag bara kommer vilja stanna hemma, för alla dörrar jag kommer smälla i och alla stela kramar ni kommer få. Bara ni förstår att det här inte egentligen är jag. För jag tappar inte kontrollen. Det här är inte jag.