thatsthewaywegetby

Italien.

Första skiddagen är det mulet. Nej, inte bara mulet, det är dimmigt, luften är kompakt, sikten uppe på berget är helt värdelös. Du ser ett par meter framför dig, en mörk silhuett lite längre bort. Men det gör inget. Ni åker i alla fall, ja jävlar vad ni åker, ni är ninjor på skidorna, lite försiktiga ninjor kanske, men ändock ninjor, eller din pappa i alla fall, du ser lite ut som en pensionär med dina långa svängar och obekväma sladdningar, men du känner dig som en ninja, och det är det som räknas. I alla fall tills näst sista åket för dagen. Du kommer till en lite isig, uppåkt brant, skidorna glider isär, det gör inte så mycket, okej, nu ramlar du, tänker du ganska samlat, men så ser du ena benet vikas i en inte helt okej vinkel, någon skriker, du inser att det är du själv, du skriker ännu mer av rädsla för ditt eget skrik för det är så argt, anklagande, panikslaget, vänstra knät drar till sominihelvete och du stannar till slut, till slut, i en liten snyftande hög med Parkinsonsdarrande händer.

Någonting hände med dig. Senare bär knät inte riktigt lika bra som det brukade, det gör ont när du vrider det, och du är livrädd hela kvällen för att inte kunna åka mer.

Så du tar två dagar till att vila. Du tillbringar tiden medan din pappa är i backen med att ta långsamma, prövande promenader i byn, hela tiden med kameran om halsen, äta lunch på något café, eller ta kabinbanan upp och dricka varm choklad nära backarna. Dag tre efter vurpan skiter du i knät och drar på dig pjäxor och skidor i alla fall, och så fort du tar första svängen i första backen så är all smärta och försiktighet som bortblåst. Det är smärtsamt klart, solen exploderar i snön, värmer ryggar och sticker i tacksamma ögon, ett tunt lager lössnö, skidorna skär så inihelvete bra, bergen framträder för första gången i all sin prakt och storslagenhet, och varje gång du vänder upp blicken mot dalen nedanför går luften ur dig. Du försöker ta kort, såklart, med iPhone och liten kompaktkamera, men det går inte att fatta. Ni flinar mot varandra, stumma, lite dumma, ödmjuka inför all denna tidlösa skönhet.

Samma kväll åker ni till Milano, ja, Milano, och kollar på en Serie A-match mellan Inter och Palermo. Det är snökaos och människokaos och biljettkaos och du fnissar lite hela tiden, för det är så italienskt på nåt vis, alla skrik och gester och känslor. Inne på stadion faller det ett jämnt snöfall över planen, det ser rätt sjukt ut, lite överjordiskt, helt malplacerat på en fotbollsmatch. Du dras hjälplöst med i spelet och flyger upp och skriker vid varje mål och försöker fota italienarnas reaktioner, resultatet blir 4-4, det blir många foton och ännu fler garv. Du lär dig känna igen pazzo, subito, vaffanculo, bastardo och du viker dig dubbel av skratt när du hör någon bakom dig vråla mamma mia tjugo gånger i följd.

De två följande dagarna åker du så mycket ditt knä orkar. Ni tar er runt i liftsystemet och hittar vinklar på bergen ni inte sett innan, och tappar andan, och dricker choklad och bärs på uteserveringar, och nördar er med skidteknik och kameror. Vädret blir bara bättre, men knät allt sämre. Du slutar lite tidigare sista dagen, sitter med en Dostojevskij i solen och är trots allt rätt nöjd. Sista åket säger du inte farväl till bergen, utan tack. För att du fått se dem, fått vara med, fått åka. Det gör ont i själen, såklart, när du nästa dag sitter på bussen därifrån. Bono skriker i hörlurarna och det är du. Det gör svinont, men du försöker vara tacksam, försöker se fram emot Göteborg. Det är så förbannat svårt att du efter en stund ger upp och börjar fota berg genom fönstret, till resten av bussens stora förtret. Nästa dag har du så mycket söndagsångest att du knappt kan andas, men ändå. Du är tacksam. Kollar igenom bilder och ler stilla. Du fick vara med.

Du ber om ursäkt för långt inlägg.

Bilder tagna med iPhone, lol.