thatsthewaywegetby

Jag frös sönder mina händer på Konstmuséets tak med kamera och lång exponering över Avenyn, men tinade bland vita väggar med foton i svarta ramar. Vi gick långsamt runt, pratade lågmält med varandra. Diskuterade kompositionen på någon bild, pekade stumt på en annan, rös. Ernest Cole, sydafrikansk fotograf som dokumenterade apartheid. Svartvita foton, smärtsamt enkla, plågsamt verkliga.

Jag blev lite som jag brukar bli. Dämpad, vördnadsfull, introvert. Ville liksom inte komma för nära någon, behövde utrymme, försökte stå ett par steg ifrån, kontemplerade storheten i ensamhet. Skrattade åt det rena geniet i bilderna, grät över motiven. Lät känslorna löpa amok.

Efteråt försökte vi prata om det. Vi krängde på oss dufflar och mössor och släpade ut oss i minusgraderna som bet i kinderna, och kämpade med ord, brottades med meningar, försökte förgäves uttrycka en bråkdel av det vi upplevt. Det slutade med att vi stod och kväkte, bräkte, hulkade brottstycken av kommunikation, skrattade uppgivet och enades om att ge upp. Vissa saker går fan inte att beskriva. Jag har försökt; jag har verkligen försökt - har försökt beskriva Steve McCurry för vänner som inte förstått, förklara för mig själv, har försökt skriva ner eller sjunga eller förklara det - känslan av Riktigt Jävla Bra Foto - men det går inte. Språk är bra till så många saker, men det finns en anledning till att människan började med konst. Och det är just detta. Uppgivenheten och den fullständiga kapitulationen inför sina känslor. Jag vill så gärna kunna förklara hela upplevelsen för er, men jag kan bara rekommendera utställningen. Ernest Cole, Hasselblads Center, Göteborg. Gå dit. Tänk inte. Känn. Se. Ta in. Och don't say I didn't warn you.

Dagens lilla glädje-grej: att nibbla på en bit nybakt bröd och inse hur mycket jag saknat det.

Sweet dreams <3

Klassrummet fylls snabbt upp och musiken höjs, det går inte riktigt att sätta fingret på eller beskriva stämningen - uppsluppen men ändå vemodig, avslappnad men hetsig, upprymd men sorgsen. Jag ställer mig på en stol och är precis klar med att knäppa några foton när dörren öppnas, och jag ser reaktionen i klassen innan något annat, alla liksom ställer om fokus mot dörröppningen, orienteras mot den, oavsett om de tittar dit eller inte så blir dörröppningen en gravitationspunkt, och strax därefter ser jag Lärartommy som skrattar på sitt Lärartommysätt; hopknipna ögon, lite av glädje ihoptryckt ansikte, ljudlöst, en aning sneda tänder i ett enormt leende, och hjärtat sjunker i fritt fall när jag inser att det här är sista gången.

Lärartommy intar sin vanliga tillbakalutade position nära tavlan och säger några fina ord om klassen (hjärtat träder in i magens atmosfär och friktionen gör uppror i maggropen som bränner av känslor), sen går vi ner i cafét och får gratis fika, Lärartommy sitter vid ena änden av ett stort bord, jag hamnar rätt nära och betraktar honom, deltar då och då i samtalet, rodnar lite när han ställer en fråga direkt till mig, Boken skickas runt i smyg. Medan samtalet vinglar mellan lycka och rökning och liv och död och zombieanfall så kryper jag ihop med ryggen åt bordet och skriver Tack i Boken. Jag skriver Tack för att hans lektioner har gjort mig bättre på så många sätt, Tack för att jag har fått vara med. Hjärtat har nått maximal hastighet och nedslaget är nära förestående, mellangärdet har svindel. Boken skickas vidare.

En timme och mycket förvirring senare dyker ekonomerna upp och vi överlämnar Boken till Lärartommy. Han ser inte direkt förvånad ut, han verkar ha förutsett det här, men någonting i fumligheten när han tar emot Boken, någonting i linjerna runt hans mun, hans nedslagna blick, avslöjar att det betyder nånting för honom. Vilket är det finaste vi kunnat få i gengäld.

Jag tittar på Boken och hjärtat slår äntligen ner i full kraft och bildar en krater i hela min varelse och jag tittar på Lärartommy och det känns så sjukt och så fel allting för det räcker inte att säga Tack oavsett hur mycket jag menar det för det går helt enkelt inte att förklara hur mycket Lärartommy och hans undervisning har betytt och hur förändrad jag har blivit bara på grund av honom och nu ska han sluta och det kan inte stämma och fan och eftermiddagen avslutas i förnekelseförvirring och Friendsavsnitt med Alice.

Det handlar om sorgbearbetning nu. Snart kommer förnekelsen gå över, då kommer jag bli arg. Känner redan indignationen som kliar i bakhuvudet - vafan ska den här skolan hitta på utan Lärartommy?

Det går inte att förklara. Lärartommy har satt mig till livet lika mycket som mina föräldrar, jag är skyldig honom så mycket mer än Tack. Jag önskar honom all möjlig och omöjlig lycka i världen och jag hoppas att han kan fortsätta göra nåt betydelsefullt. Men mest av allt hoppas jag att han på någon nivå förstår hur mycket han har gett oss.

Så igår städade jag ur hela rummet. Vädrade, plockade, bäddade rent, la in all skit i garderober och sopkorgar. Det kändes bättre.

Så nu kan jag börja om. Naturkunskappsykologiidrottsinlämningprojektarbetehallelujah.

Det går ju så skrattretande dåligt. Huvudet är kvar i gårdagskvällen på en bar med Miranda, ack så dekadent, citerandes memes och euforin av att inte tänka, så nöjd med mitt tomma huvud.

Grejen är att det inte gör så mycket, att jag inte kan plugga, alltså. Visst stör det mig att ha så mycket att göra, men på något sätt är det fristående från mig själv nu. Det är bara skolarbete. Fuck it, jag har gett skolan arton år av mitt liv. Sista terminen tycker jag att jag kan få ha för mig själv. Jag har ändå ingenting kvar att ta från; jag har ingen motivation längre. Det förrådet tömdes ut för ett tag sen, jag vet inte riktigt när. Det liksom smög sig på. Så en dag upptäckte jag att jag bara inte brydde mig.

Det är svårt att förklara. Jag pluggar ju fortfarande; jag pluggar skitmycket fortfarande. Skillnaden är bara att jag... nöjer mig. Jag släpper det. Skickar in, rycker på axlarna och går och spelar musik. Tänker knappt på det.

Dagens femte tekopp och rivstart.

Självklart pluggar jag. Jag pluggar tills fingrarna brinner och bränner och huvudet bultar och datorn dör igen.

Men sen... slutar jag. Tar på mig mystofflor, knaprar på en chokladbit, lyssnar på Bon Iver och tar ett ögonblick att meditera över de senaste dagarnas spröda, ömtåliga, vackra små saker.

Måndag eftermiddag och jag står på busshållplatsen och går på bussen som kommer, och en tjej kommer springande i backen, och hon är rätt långt borta, och jag ställer mig i dörren och kisar mot henne, och hon kommer aldrig hinna, och bussen börjar stänga dörrarna, och jag sätter axeln emot och tjejen springer, och jag ställer mig ivägen för dörrarna en gång till, passagerarna börjar blänga lite, tjejen springer, och tio meter innan hon når dörrarna sätter jag mig på en sittplats och ser ner i telefonen, och jag vet att hon aldrig kommer veta att det var jag som höll bussen, och hon går flåsande förbi i mittgången. Jag känner igen henne, vi tar samma vagn på morgonen. Hon tittar inte på mig.

Söndag förmiddag och vi ska till brunchen med syster yster och Ben, men vagnen kommer inte, och vi står och stampar och sträcker på halsar och spejar men den kommer inte, och pappa och Ben går och hämtar bilen, och en tjej frågar mig och mamma och syster yster om vi hört nåt om vagnen, det har vi inte, men vi tror turen är inställd, och tjejen ser beklämd ut, och mamma frågar om hon har bråttom, och tjejen sneglar reflexmässigt på klockan, hon ska med en buss, och mamma frågar om hon vill ha skjuts av oss, och hon rodnar lite och tackar så väldans, och när pappa kommer körande så skrattar vi allihop och jag sitter i mammas knä med nacken i konstig vinkel under biltaket.

Måndag förmiddag och jag ser en kompis i cafét, och jag har inte sett henne på en dryg månad, jag vet att hon har haft det tufft, och jag lägger en hand på hennes arm och hon svänger runt, jag strålar och ger henne en hård kram, och jag kan inte med att fråga hur läget är, så jag säger att jag är så glad att se henne, och hennes trötta tacksamma leende stannar kvar i flera timmar.

Tisdag eftermiddag och jag får en presentkalender innehållande vardagsbrytande ljuspunkter som ett evenemang på facebook, och jag läser beskrivningen med allt fuktigare ögon, och när jag kommit till slutet sitter jag med ett dumt leende och svidande tårar i ömma ögon, och Perth går på repeat i högtalarna, och ibland är min vansinnigt vanliga vardag bättre än vad jag förtjänar.

Och hur ska jag släppa allt det här, och börja skolan igen? Jag har inte förstått det än. Det låter så sjukt, men jag minns knappt hösten. Små fragment, såklart. Men efter tre veckor har ett helt halvår reducerats till ett stort, disigt, oklart brus, myrornas krig där minnen borde vara, arabiska våren där min disciplin borde finnas.

Det är samma sak varje år. Tröttsamt. Men jag ser ändå slutet nu; studenten som hägrar ett halvår bort, vakuumet därefter. Det gör det lättare, aldrig så lite, men ändå. Lättare. Vi biter ihop bara.

Det är rätt sen kväll och jag sätter mig i min pyttelilla soffa i mitt pyttelilla rum, och har en kopp te eller ett glas julmust och en chokladbit i händerna, och så står datorn där, och så kollar jag på klockan, och jag borde ju egentligen gå och lägga mig, men nej, det är ju ändå jullov, och så tänker jag att jag kan ju se början på en film, bara för att varva ner lite, så jag proppar upp några kuddar i hörnet på soffan, gnager förstrött på chokladen, letar upp nån film på servern, tänder kanske nåt ljus på skrivbordet, chattar frånvarande med nån nattsuddare på facebook, och det är sådär tyst i hela huset, för när klockan börjar bli ett-två-tre nånting så sover hela familjen, och det enda ljud som hörs är datorfläkten och soundtracket till filmen, och jag älskar det mer än jag kanske borde, den där fridfullheten, och det är bara. Min. Tid, och ibland sätter jag mig på golvet bara för att jag kan, och så kanske jag stretchar lite för det ska tydligen vara bra för mitt laggiga knä, och jag tänker att jag borde verkligen lägga mig nu, men ska bara dricka upp, men så är glaset/koppen slut efter några sekunder och då är det redan kört, för jag måste se slutet och så somnar jag runt fyra-halv fem med malplacerat fågelkvitter som ekar utanför fönstret. Det är en sån där dum grej. Borde ju vända dygnet rätt och allt sånt där klyftigt. Men det gör jag inte. Jag är ett nattdjur och jag älskar de här få, stulna timmarna, för den här tystnaden är olik alla andra tystnader i världen, och bättre. Det är som om tystnaden är i mitt huvud. Och fan, mitt huvud behöver verkligen hålla käft ibland.