Tanklös
Sitter med laptopen i knät, lyssnar på U2, naturkunskapspappret prasslar under mig när jag rör på mig, jag fnissar lite för mig själv för det går så fruktansvärt, horribelt dåligt. Har tillbringat de senaste fem dagarna med att dygnet runt hardcoreanalysera Vietnamkriget ur olika perspektiv och diskutera med mig själv fram och tillbaka, och detta har jag gjort instängd på mitt rum, som numer är synonymt med hets. Skickade in arbetshelvetet i fredags kväll. Såg mig runt i rummet. Fyra tekoppar stod på skrivbordet, ett par gamla tallrikar, en oklar strumpa på golvet, en liten hög skrynkliga kläder, instängd doft av brända hjärnceller, rynk på näsan och fuck this. Skitfilm godispåse för en gångs skull tomt hus pianopianopiano sova.
Så igår städade jag ur hela rummet. Vädrade, plockade, bäddade rent, la in all skit i garderober och sopkorgar. Det kändes bättre.
Så nu kan jag börja om. Naturkunskappsykologiidrottsinlämningprojektarbetehallelujah.
Det går ju så skrattretande dåligt. Huvudet är kvar i gårdagskvällen på en bar med Miranda, ack så dekadent, citerandes memes och euforin av att inte tänka, så nöjd med mitt tomma huvud.
Grejen är att det inte gör så mycket, att jag inte kan plugga, alltså. Visst stör det mig att ha så mycket att göra, men på något sätt är det fristående från mig själv nu. Det är bara skolarbete. Fuck it, jag har gett skolan arton år av mitt liv. Sista terminen tycker jag att jag kan få ha för mig själv. Jag har ändå ingenting kvar att ta från; jag har ingen motivation längre. Det förrådet tömdes ut för ett tag sen, jag vet inte riktigt när. Det liksom smög sig på. Så en dag upptäckte jag att jag bara inte brydde mig.
Det är svårt att förklara. Jag pluggar ju fortfarande; jag pluggar skitmycket fortfarande. Skillnaden är bara att jag... nöjer mig. Jag släpper det. Skickar in, rycker på axlarna och går och spelar musik. Tänker knappt på det.
Kommentarer
Trackback
