Atmosfärfriktion Och Avsked

Dörrhandtaget till klassrummet liksom vibrerar lite av basen när jag och Fanny tar tag i det och försiktigt kikar in. Fail We May, Sail We Must sprakar i luften och blandas med klassens skratt och snack, det ligger en svag doft av kladdkaka över allting och i ett hörn sitter någon med Boken i knät och skriver snabbt.
Klassrummet fylls snabbt upp och musiken höjs, det går inte riktigt att sätta fingret på eller beskriva stämningen - uppsluppen men ändå vemodig, avslappnad men hetsig, upprymd men sorgsen. Jag ställer mig på en stol och är precis klar med att knäppa några foton när dörren öppnas, och jag ser reaktionen i klassen innan något annat, alla liksom ställer om fokus mot dörröppningen, orienteras mot den, oavsett om de tittar dit eller inte så blir dörröppningen en gravitationspunkt, och strax därefter ser jag Lärartommy som skrattar på sitt Lärartommysätt; hopknipna ögon, lite av glädje ihoptryckt ansikte, ljudlöst, en aning sneda tänder i ett enormt leende, och hjärtat sjunker i fritt fall när jag inser att det här är sista gången.
Lärartommy intar sin vanliga tillbakalutade position nära tavlan och säger några fina ord om klassen (hjärtat träder in i magens atmosfär och friktionen gör uppror i maggropen som bränner av känslor), sen går vi ner i cafét och får gratis fika, Lärartommy sitter vid ena änden av ett stort bord, jag hamnar rätt nära och betraktar honom, deltar då och då i samtalet, rodnar lite när han ställer en fråga direkt till mig, Boken skickas runt i smyg. Medan samtalet vinglar mellan lycka och rökning och liv och död och zombieanfall så kryper jag ihop med ryggen åt bordet och skriver Tack i Boken. Jag skriver Tack för att hans lektioner har gjort mig bättre på så många sätt, Tack för att jag har fått vara med. Hjärtat har nått maximal hastighet och nedslaget är nära förestående, mellangärdet har svindel. Boken skickas vidare.
En timme och mycket förvirring senare dyker ekonomerna upp och vi överlämnar Boken till Lärartommy. Han ser inte direkt förvånad ut, han verkar ha förutsett det här, men någonting i fumligheten när han tar emot Boken, någonting i linjerna runt hans mun, hans nedslagna blick, avslöjar att det betyder nånting för honom. Vilket är det finaste vi kunnat få i gengäld.
Jag tittar på Boken och hjärtat slår äntligen ner i full kraft och bildar en krater i hela min varelse och jag tittar på Lärartommy och det känns så sjukt och så fel allting för det räcker inte att säga Tack oavsett hur mycket jag menar det för det går helt enkelt inte att förklara hur mycket Lärartommy och hans undervisning har betytt och hur förändrad jag har blivit bara på grund av honom och nu ska han sluta och det kan inte stämma och fan och eftermiddagen avslutas i förnekelseförvirring och Friendsavsnitt med Alice.
Det handlar om sorgbearbetning nu. Snart kommer förnekelsen gå över, då kommer jag bli arg. Känner redan indignationen som kliar i bakhuvudet - vafan ska den här skolan hitta på utan Lärartommy?
Det går inte att förklara. Lärartommy har satt mig till livet lika mycket som mina föräldrar, jag är skyldig honom så mycket mer än Tack. Jag önskar honom all möjlig och omöjlig lycka i världen och jag hoppas att han kan fortsätta göra nåt betydelsefullt. Men mest av allt hoppas jag att han på någon nivå förstår hur mycket han har gett oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0