thatsthewaywegetby

Jag frös sönder mina händer på Konstmuséets tak med kamera och lång exponering över Avenyn, men tinade bland vita väggar med foton i svarta ramar. Vi gick långsamt runt, pratade lågmält med varandra. Diskuterade kompositionen på någon bild, pekade stumt på en annan, rös. Ernest Cole, sydafrikansk fotograf som dokumenterade apartheid. Svartvita foton, smärtsamt enkla, plågsamt verkliga.

Jag blev lite som jag brukar bli. Dämpad, vördnadsfull, introvert. Ville liksom inte komma för nära någon, behövde utrymme, försökte stå ett par steg ifrån, kontemplerade storheten i ensamhet. Skrattade åt det rena geniet i bilderna, grät över motiven. Lät känslorna löpa amok.

Efteråt försökte vi prata om det. Vi krängde på oss dufflar och mössor och släpade ut oss i minusgraderna som bet i kinderna, och kämpade med ord, brottades med meningar, försökte förgäves uttrycka en bråkdel av det vi upplevt. Det slutade med att vi stod och kväkte, bräkte, hulkade brottstycken av kommunikation, skrattade uppgivet och enades om att ge upp. Vissa saker går fan inte att beskriva. Jag har försökt; jag har verkligen försökt - har försökt beskriva Steve McCurry för vänner som inte förstått, förklara för mig själv, har försökt skriva ner eller sjunga eller förklara det - känslan av Riktigt Jävla Bra Foto - men det går inte. Språk är bra till så många saker, men det finns en anledning till att människan började med konst. Och det är just detta. Uppgivenheten och den fullständiga kapitulationen inför sina känslor. Jag vill så gärna kunna förklara hela upplevelsen för er, men jag kan bara rekommendera utställningen. Ernest Cole, Hasselblads Center, Göteborg. Gå dit. Tänk inte. Känn. Se. Ta in. Och don't say I didn't warn you.

Dagens lilla glädje-grej: att nibbla på en bit nybakt bröd och inse hur mycket jag saknat det.

Sweet dreams <3