Wee Hours

Jag har börjat med en sån där grej.
Det är rätt sen kväll och jag sätter mig i min pyttelilla soffa i mitt pyttelilla rum, och har en kopp te eller ett glas julmust och en chokladbit i händerna, och så står datorn där, och så kollar jag på klockan, och jag borde ju egentligen gå och lägga mig, men nej, det är ju ändå jullov, och så tänker jag att jag kan ju se början på en film, bara för att varva ner lite, så jag proppar upp några kuddar i hörnet på soffan, gnager förstrött på chokladen, letar upp nån film på servern, tänder kanske nåt ljus på skrivbordet, chattar frånvarande med nån nattsuddare på facebook, och det är sådär tyst i hela huset, för när klockan börjar bli ett-två-tre nånting så sover hela familjen, och det enda ljud som hörs är datorfläkten och soundtracket till filmen, och jag älskar det mer än jag kanske borde, den där fridfullheten, och det är bara. Min. Tid, och ibland sätter jag mig på golvet bara för att jag kan, och så kanske jag stretchar lite för det ska tydligen vara bra för mitt laggiga knä, och jag tänker att jag borde verkligen lägga mig nu, men ska bara dricka upp, men så är glaset/koppen slut efter några sekunder och då är det redan kört, för jag måste se slutet och så somnar jag runt fyra-halv fem med malplacerat fågelkvitter som ekar utanför fönstret. Det är en sån där dum grej. Borde ju vända dygnet rätt och allt sånt där klyftigt. Men det gör jag inte. Jag är ett nattdjur och jag älskar de här få, stulna timmarna, för den här tystnaden är olik alla andra tystnader i världen, och bättre. Det är som om tystnaden är i mitt huvud. Och fan, mitt huvud behöver verkligen hålla käft ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0