Fragment Och Dåligt Minne

Året har börjat lugnt. Jag vet inte vad jag har sysslat med, egentligen. Det är bara småsaker som sticker ut. Heldagsfikor med diverse vänner i regnigt centrum, fullskaligt krig under tjutande skratt mot kastvindar och paraplyer. Kvällspromenader längs upplyst Avenyn och paus och foto under Poseidons fiskar. Utekvällar med vitvinsglas och klirrande örhängen, blinkande ljus och vidriga raggningsrepliker. Kapitalt misslyckade försök till naturkunskapsplugg och IR-plugg och projektarbetsplugg och psykologiplugg och idrottsplugg, huvudvärk och pannan i händerna. Döende dator med vrålande datorfläkt i knät. Racketsporter med syster yster, pappa och Ben, träningsvärk i varje fiber av min protesterande varelse, hoprullad tupplur i soffan. Enorm brunch med ljusa strikta möbler, klirrande av vinglas fyllda med vatten, sorl från omgivande bord och livemusik från ett piano i hörnet. Ben som mumlande, ovant, upprepar en fras på svenska, mormor som pratar högtochtydligt, för mycket middagsmat och skrattkramp i magen. Gitarriff som sitter i fingertopparna, strängar som slits och skaver. Kvällskapitel i Sense and Sensibility. Vakna för sent och inte bry mig, ploppande facebookchatt och för många fina filmer.
Och hur ska jag släppa allt det här, och börja skolan igen? Jag har inte förstått det än. Det låter så sjukt, men jag minns knappt hösten. Små fragment, såklart. Men efter tre veckor har ett helt halvår reducerats till ett stort, disigt, oklart brus, myrornas krig där minnen borde vara, arabiska våren där min disciplin borde finnas.
Det är samma sak varje år. Tröttsamt. Men jag ser ändå slutet nu; studenten som hägrar ett halvår bort, vakuumet därefter. Det gör det lättare, aldrig så lite, men ändå. Lättare. Vi biter ihop bara.

Oredigerat - döende dator, you know

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0