Något Som Liknar En Update
Det går snabbt att komma in i landetgängorna.
Det är precis som det alltid har varit, och det är bra. Småkusiner hittar på fuffens och visar YouTubeklipp, de vuxna städar och fixar och donar och luskar på olika sätt att få oss barn (vi kommer såklart alltid vara barnen) att hjälpa till, vilket vi mer eller mindre väl lyckas med att undvika. Fingertopparna är lätt sönderslitna efter en halvantik stålsträngad gura, huvudet är groggy efter för mycket djup, läkande sömn. Bäcken porlar längs kanten av tomten, snöret slår mot flaggstången, nån båt tutar eller tuffar iväg från hamnen, vi sitter med våra Macdatorer istället för att läsa ut Dostojevskij. Vi kommer käka middag efter klockan nio och övertala oss själva om att det är bättre att ta disken imorgon.
Jag har bara varit här ett dygn, och det känns mysko. Och det känns ännu mer mysko att tänka på de dagar som föregick detta temporära vakuum.
På onsdag eftermiddag dök en engelsman upp på Landvetter, där jag fann mig själv och Karin stående vid ankomsthallen. Snubben är en månadsgammal bästis från Budapest som beslöt sig för att hälsa på, det gjorde oss alla mycket glada. På dagarna gjorde ingen av oss särskilt mycket. På kvällarna gick vi ut, vi och Karins polare, vi var ett litet gäng av en kaliber som skulle göra hostelet i Budapest stolt. För vi var så goa. Så många fina människor.
Det är så dags nu. När det bara är ett par veckor kvar innan jag och Hannah drar till England. Jag hade vant mig vid tanken på att lämna allt och alla bakom mig; det sista jag behöver är nya vänner. Och samtidigt. Har ni hört ett värre i-landsproblem. Ha ha.
Imorgon sticker jag och far min på en liten road trip, vi vet inte riktigt vart än, det ska bli mycket roligt. Tills dess; ta hand om er själva och varandra, ha kul, vi ses någon gång, tah!
Påker fejs
Jag kan inte ljuga.
Många skulle säga att det är en bra grej. Tja. På ett sätt. Men jag önskar att jag kunnat välja. Jag menar, å ena sidan har vi den moraliska aspekten, men å andra sidan har vi den rent praktiska, pragmatiska delen - man blir ju inte särskilt smooth. Jag är som en vidöppen bok. När jag försöker ljuga börjar jag bara fnissa. Om jag är glad ser jag glad ut. Är jag ledsen verkar jag ledsen. Om jag tycker om folk så märks det. Och motsatt - om jag inte gillar nån, så märks det jävligt tydligt, det också.
Det, mina vänner, är motsatsen till att vara smooth.
Jag övar mig.
Senaste tiden har jag funnit mig själv i situationer där jag helt enkelt fått "stå ut" med folk, tja, en gäst, kan vi säga; där jag inte haft mycket till val. Det är på gränsen till skrattretande. Jag tycker inte direkt illa om hen, men vi klickar inte. Jag tycker hen är självupptagen och nedlåtande, jag vet inte vad hen tänker om mig men jag tvivlar på att det är så mycket bättre. Och jag vet att det märks på mig. Jag hör den vassa kanten i mitt skratt, känner hur mina ögon inte hänger med när jag försöker le, kommer på mig själv med smygdryga kommentarer som dryper av undertryckt förakt. Hen är vänlig nog att inte låtsas om det, och jag gör mitt bästa för att försöka dölja det. Vi hjälps åt med att upprätthålla en socialt accepterad fasad. Men jag är rätt säker på att vi båda två vet att vi helt enkelt inte är så förtjusta i varandra, men jag menar, det får väl vara okej. Poängen är att jag är så dålig på att låtsas, och det irriterar mig. Jag vill kunna klara av de små sociala lögnerna. För jag vill kunna vara smooth. Inte sliskig, oärlig; det är inte det jag menar. Bara kunna vara stor nog att sätta mig över mig själv. För att fixa det behöver jag kunna ljuga lite, kunna kontrollera mig själv. Men det är... svårt.
Mina vänner kan läsa mig så pinsamt enkelt, de vet vad de ska leta efter. Jag vill aldrig ljuga för dem, men jag vill kunna välja hur mycket jag ska visa. Man blir så utlämnad.
Så jag måste lära mig att ljuga. Hur gör man? Nån som vet?
Något Som Liknar En Reflektion
Har nu skrivit ett mörkat tal inlägg som jag sedan sorgset läst igenom och raderat. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Jag skulle vilja, eller åtminstone försöka, sammanfatta hela resan, en sammanfattning av typen: Detta Har Jag Lärt Mig. Sådana instiker skymtar, det är sant, men överlag - det funkar inte så. Jag känner mig inte som En Ny Människa, jag har inte funnit Gud eller Brahman. Det som har hänt är att jag står lite stadigare, existerar lite mer. Möjligtvis har jag funnit delar av mig själv. Jo, det får jag nog säga att jag har.
Det resande gör är att det skalar bort dig, lager för lager, tills du står där ansikte mot ansikte med allt du sprungit från i hela ditt liv. Locket flyger av och murarna faller, och du står plötsligt där ensam och naken inför dig själv. Du ser dig i spegeln och ser så mycket mer. Det känns lite som att vakna, och det är precis lika förvirrande och trögt.
Jag ska inte gå in på allt jag upptäckt hos mig själv. Alla mina brister, fel, förtjänster och dygder, allt som gör mig förkastlig och fantastisk. Det kanske räcker med att säga att jag behövde det här. Jag behövde de här pusselbitarna för att foga ihop mitt livströtta - numera jävligt livskåta - jag, behövde den obegränsade friheten för att fatta att jag har ben att stå på, en fantastisk planet att gå vidare på. Jag behövde komma iväg och komma precis dit jag kom. Jag ångrar inte en sekund av hela resan. Allt som hände och inte hände var precis som det skulle, för det skalade bort ytterligare ett lager av mig.
Jag vet inte vad jag Lärt Mig Om Livet, om ens något. Jag tror inte ens man kan säga så, det låter så plågsamt löjligt. Det enda jag verkligen har insett, om jag ska välja en sak, är: världen är fantastisk. Existensen är oerhörd och otrolig. Min småpretentiösa men genomgenuina tacksamhet går inte att beskriva. Den här resan har på intet sätt räddat livet på mig, men den har påmint mig om varför jag älskar att leva. Och det, mina vänner, är det absolut största jag nånsin insett.
Budapest 2.0/München
Inte mycket har ändrats i Budapest när vi svettiga och lyckliga rullar in på måndagskvällen. Felix har slutat, Liz vickar en bit bort, men Johnnie Walker dansar barbröstad som vanligt, Mick pratar fortfarande bred australiensiska och Kyle är lika cool som han brukar. Vi känner oss hemma direkt. The Swedish Girls are back, hör vi nån som ropar på balkongen, vi går och duschar. Och allt är precis som vanligt.
Vi hänger med ett gäng engelsmän samt två kanadensare, varav en blir vår bästis och går på himmelsk second handshoppingrunda med oss. På kvällarna sjunger vi kareoke, klär ut oss (mig) till pepparkaka, och dansar tills vi stupar i mjuka våningssängar. Det är precis som det brukar. Vi har en vardag där, en mycket mycket bra vardag. Någonting i mig känner sig störande hemma. Jag tror det är därför det tar så plågsamt mycket emot när vi åker därifrån, igen, igen. Varje steg mot stationen sliter sönder mig lite mer, så jag tänker inte, jag gör mitt bästa för att sova på golvet i en kupé på väg till München, på väg hem.
München är MYCKET svalare. Cirka 20 grader svalare (vilket såklart säger mer om hettan i Budapest). Vi tar oss till vårt hostel, som är ett tält innehållande 100 sängar. Det är fuktigt och kallt. Vi somnar direkt.
Dagen tillbringas med att sova i en park. Kvällen är händelselös.
När vi vaknar åker vi till Dachau och blir urblåsta. Vi kan inte fatta det. Får kväljningar. Men vi enas om att vi är glada att vi åkte dit, att det är bra att det gör ont.
På kvällen sitter vi på Starbucks och väntar på tåget som ska ta oss till Köpenhamn, och därifrån vidare till Göteborg. Jag kan inte vara glad för det, jag försöker, jag menar, det ska väl bli skönt, eller hur, att få sova i sin egen säng, slippa allt ansvar, visst?
Ett sammanbitet litet leende: yup. Asskönt.
Ses i veckan, vänner. Ha det.
