thatsthewaywegetby

Right. Wien.
Värme. HerreJÄVLAR vilken värme. Vi får halvpanik och kastar oss in i luftkonditionerade butiker på stans största shoppinggata - runt hörnet från vårt hostel - och, tja, då kan man ju inte INTE köpa nånting. De två topparna som ropade på mig kunde jag ju bara inte neka. Det blåser hårt i hela stan men det är bara en sabla tur. Värmen är en fucking VÄGG.
Det är svårt att beskriva Wien, vi har inget grepp om stan. Vi har tillbringat ett par timmar på en gräsplätt mellan två feta slott, två minuter från det hypermoderna shoppingstråket, inom synhåll för en massa byggnadsställningar. Känslan är... annorlunda. Mystisk. Om enhörningar finns i någon stad i Europa så finns de i Wien. Jag tycker om det.
Hostelet är mysko. Det första vi möttes av när vi hittade hit var ett gäng irländare som sa: Guys. Don't go in there. Men det gjorde vi, och välkomnades av en tant med halvslutna ögon som mumlade nånting på tysk-kines-engelska. Vi tror att hon pratade om ett par amerikaner som kastat socker och ketchup på golvet och dansat på det dagen innan. Men vi är inte säkra.
Nu är vi i alla fall här, första natten gick mycket bra, vi väcktes av en lirare som sjöng Time to Say Goodbye för full hals, men det var okej. Kvällen lär med största sannolikhet spenderas på samma restaurang som igår; ett litet ställe med ljus i träden på en ljuvlig uteservering med gott vin. Om två dagar (ish) drar vi till Budapest, åh, vad jag saknar Budapest!
Resten av gänget hälsar säkert, men de tvättar och facebookar så jag har inte frågat. Bortsett från denna morbida värme har vi det fortfarande oförskämt fantastiskt.
Puss på er vänner.

Fuckin'ell. Prag. Shit.
Stan är ett leksakshus av överdådigt utsmyckade gamla byggnader, slitna på helt rätt sätt, stämningen är som hemma hos en varmhjärtad men småförvirrad barnfamilj. Jag älskar det. Det finns bilder bakom varje hörn, fan, I varje hörn. Vi har tillbringat dagen med två engelsmän vi träffade i trapphuset på vårt småsunkiga hostel igår eftermiddag. Vi gick upp till slottet, över Karlsbron, trampade trampbåtar på floden, brände oss på axlar och näsor, pratade engelska om just ingenting, hade trevligt.
Förkylningen ger inte med sig. Tog en powernap i eftermiddags men slet ut mig på morgonen, under alla tidigare dagar. Mår inte alls på topp men skiter lite i det. Pumpar upp mig med Ipren och Alindrin och halstabletter och adrenalin och endorfiner. För fortfarande, vänner: jag älskar det här. Det är fortfarande så rätt. Den här friheten gör mig så ofattbart stenad, så hög på möjligheten att stå på mina egna förtvinade ben, sträcka på min ömmande rygg, böjda nacke. Jag existerar så mycket mer för varje dag jag får göra det här. Jag behöver inte mer. För första gången i mitt nittonåriga liv: jag är nöjd nu. Hundraprocentigt tillfreds. Chansen att få göra nånting själv gör mig lycklig i varenda fiber. En seglivad förkylning är ingenting jämfört med den lyckan. Ingenting.
Vänner: oroa er inte. Jag är lyckligare än jag nånsin varit. På tåget mellan Berlin och Prag höll jag på att börja gråta av tacksamhet. Jag vet inte om ni fattar, vet inte om JAG fattar. Jag är så kär i livet, det är sjukare än vad jag är. Tack.

I Berlin.
Med ett miniatyrpaket chokladkakor och en inte särskilt go förkylning.
Resten av gänget är på pub crawl, det är kul för dem. Jag har sett halva Polen-Rysslandmatchen, sen orkade jag inte mer, jag förstod ingenting. Väntar på att håret ska torka, sen ska jag sova. I vår 30-bäddssovsal.
Än så länge älskar jag den här resan med hela mitt skoltrötta frihetshungrande hjärta. Bortsett från förkylningen och ett krånglande kameraobjektiv så är det här så rätt. Det är så rätt.
Vi har promenerat konstant två dagar i följd, benen är träiga, plånboken lättare än jag hoppats. Men det är okej. Jag kan vara billig i drift. För om jag är skapad för nånting så är jag skapad för att resa.
Ta hand om er därhemma, har redan börjat sakna er.
Lite.

Jag ORKAR INTE. För fint

Hällregn och existentiell växtvärk. Där, i svart sliten skrivbordsstol, regnig utsikt över hustak, hej på er. 
Vad finns det att säga egentligen. Nu är jag arbetslös, skollös, klasslös, hejdlöst skamlöst förlöst. Jag är fortfarande hes, fortfarande sömnig. Bakfull på tretton års skolgång, fy fan vilken baksmälla, vänner. Golvad av en blandning mellan extatisk lycka och dödsångest. 
Vändpunkten kom i förmiddags. Satt på vagnen, läste en bok om Kierkegaard som jag snott av Lisa, och som en verbal örfil från 1800-talet: du får göra vad du vill. Inte bara får, du måste. Finna en sanning att leva och dö för. 
Kierkegaard skriver om valet och kvalet, nja, kvalet inför valet, kanske. Rädslan i att stå där på stupet, skriver han, att ta språnget utan att veta, att våga välja. Jag började flina från mitt stup på spårvagnen: det ringer några klockor. 
Vänner, på söndag åker jag på tågluff i en månad. Sen ska jag flytta till England. Jag känner mig så jävla otrygg jag bara kan, har sån svindel att det bara är att ge upp, sträcka upp armarna och skrika högt som fan i bergochdalbanan - av eufori, extas, inte rädsla. Fuck rädsla. Jag har varit tillräckligt rädd. Jag klamrar mig fast vid Kierkegaard och vågar välja, för jag är så jävla utled på att vara rädd. Det räcker. Det räcker. Där. 

För det slog mig också, där på spårvagnen - jag kommer klara mig så sjukt bra. Jag har bara lurat mig själv i nitton år, intalat mig själv att jag inte kan nånting, att jag är liten och feg och beroende av allt och alla. Det stämmer inte. Fan, vad det inte stämmer. Det är bara att läsa alla vackra ord i min studentmössa för att få det bekräftat. Enligt hjältarna i min förra (åherregud) klass så är jag en fantastisk, genomgo, genuin, leende person som kommer lyckas med allt jag tar mig för. 
Åh. Älskade vänner. Jag hoppas ni har rätt.

Jag vill inte berätta allt om studenten, det är för nära, för stort. Men det var utopiskt jävla bra. Overkligt. Vi dansade i 24 timmar, och jag fick fota med lilla sketna kompaktkameran (förlåt, pappa). Jag älskade det så det gjorde fysiskt ont. Älskar mina vänner och min familj som gjorde dagen så euforisk. Har skrivit femton tackmail idag men kan inte säga det tillräckligt många gånger: tack tack tack tack tack tack tack tack tack. 
Nu: hallonbrownietårta klockan tio på kvällen, en liten Bailey's i minatyrglas. Livrädd och överförtjust.

Börjar flippa ur lite. 
Om 24 timmar går jag inte i gymnasiet längre. Om 24 timmar kommer jag vara arbetslös, skollös, klasslös, hejdlöst skamlöst förlöst. Min emotionella Hulk skriker och spottar inom mig och händerna skakar mellan små ostadiga leenden. 
Det är ju så kosmiskt jävla surrealistiskt. Imorgon är en dag som jag mer eller mindre har tänkt på i tio år, och nästan varje dag i tre år. Taggat, bävat, kämpat, slitit för. Imorgon. Får små pirrningar nedför underarmarna, ilningar nedför ryggraden. Så ambivalent att det gör ont, Hulken inom mig går på anabola. Livrädd; rädd för ett liv som plötsligt är oklarare än mitt projektarbete, men samtidigt mitt att leva precis som jag vill. Huvudet snurrar. Får syn på min studentmössa och ryser/skakar/krampar/fnissar. Hulken dansar tango med mitt förstånd. Jag tittar på och undrar hur fan jag kom hit. Tackar kosmos, vänner och familj för att jag har det.
HerreGUD. Bortsett från Red Hot Chili Peppers-konserten är det här nog det största jag kommer ha varit med om. 
Än. 
AAAWWWWWH YEEAAAAAHH.