thatsthewaywegetby

Bara namnet, alltså. Hur säger man? Schvar? Var? H-var? Ingen av oss verkar veta, det har varit ämne för mycken diskussion. Vilket kanske säger något om nivån av intellektuell stimulans som råder här.
Men det är såklart något av det bästa. Dagarna tillbringas på diverse olika stränder, en tupplur i solen, kanske medhavd middag på några klippor i solnedgången, långdusch i vår lilla lägenhet med tre sängar, kök och badrum, balkong med utsikt över Hvars hamn.
Vi började med en natt på Luka's Lodge, ett hostel med gött häng och wi-fi. Dagen efter fick vi inte plats, så de flyttade oss till vår lilla studio för 20 spänn mer/natt. Okej, sa vi. Det ligger ett mycket kort stenkast från hostelets altan, där vi sitter i skrivande stund och lyssnar och tittar på folk. Hannah fick jobb på Way out West. Karin skrattar åt 9gag. En kanadensare drar dåliga skämt. Min rygg är bränd. Vi saknar Alice, det är hela tiden nåt som fattas, ett litet tomrum i bakhuvudet som bränner till då och då.
Vi blir så tajta. Vännerna är min familj, hur jag ska klara mig utan dem om bara några veckor är ett mysterium som jag undviker att tänka på. Så långt det nu är möjligt tror jag att vi vet nästan allt om varandra. Det är så tryggt. 

Nu har vi träffat några kanadensare som är mycket trevliga, en av dem pluggar mode i Paris, haha, alla människor vi träffar, alltså. 

Roger över Roger ut. Ta hand om er vänner.