Prag
Fuckin'ell. Prag. Shit.
Stan är ett leksakshus av överdådigt utsmyckade gamla byggnader, slitna på helt rätt sätt, stämningen är som hemma hos en varmhjärtad men småförvirrad barnfamilj. Jag älskar det. Det finns bilder bakom varje hörn, fan, I varje hörn. Vi har tillbringat dagen med två engelsmän vi träffade i trapphuset på vårt småsunkiga hostel igår eftermiddag. Vi gick upp till slottet, över Karlsbron, trampade trampbåtar på floden, brände oss på axlar och näsor, pratade engelska om just ingenting, hade trevligt.
Förkylningen ger inte med sig. Tog en powernap i eftermiddags men slet ut mig på morgonen, under alla tidigare dagar. Mår inte alls på topp men skiter lite i det. Pumpar upp mig med Ipren och Alindrin och halstabletter och adrenalin och endorfiner. För fortfarande, vänner: jag älskar det här. Det är fortfarande så rätt. Den här friheten gör mig så ofattbart stenad, så hög på möjligheten att stå på mina egna förtvinade ben, sträcka på min ömmande rygg, böjda nacke. Jag existerar så mycket mer för varje dag jag får göra det här. Jag behöver inte mer. För första gången i mitt nittonåriga liv: jag är nöjd nu. Hundraprocentigt tillfreds. Chansen att få göra nånting själv gör mig lycklig i varenda fiber. En seglivad förkylning är ingenting jämfört med den lyckan. Ingenting.
Vänner: oroa er inte. Jag är lyckligare än jag nånsin varit. På tåget mellan Berlin och Prag höll jag på att börja gråta av tacksamhet. Jag vet inte om ni fattar, vet inte om JAG fattar. Jag är så kär i livet, det är sjukare än vad jag är. Tack.
