Vad Är Väl En Bal På Marstrands Societetshus
Det känns som om allt jag skriver om och tänker på nu handlar om sena nätter och diverse fester. Men hey. Vi var på bal.
Det börjar såklart med ett religionsmikroseminarie som går åt helvete på eftermiddagen, men det är sista examinationen på gymnasiet så det är okej, jag och Persson tittar på varandra och rycker på axlarna. Fixar smink och hår på rekordtid, tar mig ner till Operan, blir bländad gång på gång på gång på gång av vänner som plötsligt är självlysande universum av elegans med egna gravitationsfält. Snurrar runt i mina skyskrapor till klackar och kramar allt som rör sig.
Vi åker buss vi åker färja vi går alldeles för långt i alldeles för höga skor vi kommer fram till Marstrands Societetshus - bara namnet, kompis - och det är så vackert. Det är så vackert. Mina vänner är vackra, solnedgången är vacker, huset är vackert, jag tar tusen oklara bilder med sketen kompaktkamera, men mest bara njuter jag. Och det är verkligen en bal. Långklänningar, smokingar, flugor, håruppsättningar, kristallkronor, trerätters, kypare med artiga småbugningar, bordsplaceringar och vin som smakar honung och whiskey. Vi är förståeligt oförståeligt stenade på nedräkningen. Det hålls hjärtskärande tal och hejdlöst roliga nomineringar, vi dansar barfota och svettiga, blandar vals med bugg med dupstep med ADHD-rörelser.
Det blir senare och till slut ställer sig William på scenen och brölar nåt om att vi ska hemåt, jaha, så vi byter skor, traskar alldeles för långt tillbaka till färjan till bussen till Göteborg. Däckar direkt på axelvaddar tillhörande en stillsamt sjungandes Lisa, vi lyssnar på Billie Holiday och Bon Iver tills bussen stannar. Kramar älskade vänner hejdå och tack, tar mina klackskor i handen, kuvertväskan under armen, och går huttrandes i min nittiotalskavaj uppför ett långsamt ljusnande Avenyn på jakt efter en taxi. Sitter uppe en stund med min nattamacka när jag kommer hem och lägger mig inte förrän det är helt ljust. Stillsamt leende. Trött som fan.
Att Komma Hem Sent
Haha. En sån där kväll man skriver böcker om. Vänta.
Vi sitter på stranden vid en sjö, några tappra själar letar ved i skogsbrynet. Jag välkomnas av en estradpoet i pundarskepnad, vänners vänner lyser upp när vi hälsar, det är liksom lagomvarmt vid brasan. Sitter mellan ett par polare med varsin bärs och räcker till. En skinheadhippie hör mig säga Dostojevskij och slår sig ner. Vi snackar litteratur och filmatiseringar, han röker som en skorsten och har en man crush på Hemingway, jag älskar honom för det. Nån annan spelar upp en hemmagjord houseremix av Ellie Golding, vi snackar mixningar och EQ, jag blir imponerad. Brasan dör aldrig ut för någon tändvätskebombar den. Skymningen blir omärkligt gryning, någon badar. Det slår mig med jämna mellanrum hur oförskämt bra jag trivs. Och att jag får, det är okej. Jag måste inte gå hem direkt efter midnatt. Det är okej att stanna in på småtimmarna, gå långsamt på en skogsväg genom hägg och folks deodoranter, sitta på en spårvagnshållplats och snacka strunt ackompanjerat av hysteriskt fågelkvitter. Sedan äta frukostmat som nattamat och acceptera att världen är bakochfram, somna till gryningsljus och ljudet av en bastrumma.
Det är liksom sånt här jag gör nuförtiden. Tar promenader och förundras över all luft, alla dofter som verkar finnas helt plötsligt, blir förbisprungen av joggarnas väsande andetag, jobbar på och misslyckas med att få en hyfsad balbränna. Står barfota på altanen, bara står där, blir inte uttråkad. Och samtidigt. Jag vill ju vara friare.
Hakuna Matata
Jag har tänkt lite på frihet senaste tiden.
Efter ett filosofiarbete om valfrihet och ett samhällsarbete om självförverkligande är det inte utan att huvudet snurrar. Och jag har fått sätta ord på så mycket. Slutsats: jag vill vara friare.
Den där klådan i bakhuvudet varje morgon, självföraktet som lyser igenom i varje skolarbete, jag förstår dem bättre nu. Jag vill vara friare. Jag vill inte gå i skolan; jag kan inte välja det innerligt som Kierkegaard vill längre, jag kan inte välja att göra det jag gör där jag gör det med dem jag gör det med, jag väljer inte det här längre. Jag känner mig inte fri. Jag känner mig fucking låst i mina självpåtagna mentala kedjor men det är så det är. 16 dagar kvar. Jag håller mig själv fången 16 dagar till. Sen får det räcka. Sen aldrig mer.
Så jag gör det jag kan, väljer det jag kan. Väljer att dra på mig fetaste smilet när familjevänner kommer på besök och äter middag, väljer att vara gladaste jävla värdinnan i stan. Väljer att hänga på Karin på en random fest när allt jag vill är att mögla på mitt rum. Väljer att sitta på en främlings altan och upptäcka nya människor. För det är något som har slagit mig nyligen: saker händer inte om man inte bidrar till dem själv. Min vän Karin är en av de mest sociala människorna på planeten, och oavsett hur fantastiskt otrolig hon är så är det lätt att känna sig blyg och försynt i hennes närhet. Om man inte tar kommandot själv. Skiter i den sociala rädslan och hoppar, tar de oundvikliga kallsuparna och vågar vara kaxig.
Eller så är det bara min i kanterna naggade stolthet som löper amok. Kanske är man bara så fri som man gör sig. Oavsett vilket så är det 16 dagar kvar. 16 dagar. Fuck.
Dagens lilla glädje-grej: att fånigt flinande för mig själv hamra på tangentbordet och skriva om hur svenska staten använder Plopp för att bibehålla kapitalismen.
Sweet dreams <3
Mosaik
I min retorikkurs var det en gång en snubbe som berättade en historia. Jag har inte lyckats glömma den berättelsen än, och ibland dyker den upp i huvudet och det slår mig varje gång hur fin och sann den är.
Det var en gång en ung man som bodde i en stad. Mannen skröt om vilket rent, slätt och vackert hjärta han hade, och folket i staden tittade på det och höll med, han har det vackraste hjärtat i världen, sa de. Men så kom en gammal man och visade sitt hjärta. Jag har det vackraste hjärtat i världen, sa han, och folket i staden skrattade åt honom, för hans hjärta var urgröpt och hoplappat på flera ställen och inte alls lika slätt och vackert som den unge mannens. Men så förklarade den gamle mannen att groparna var delar av hans hjärta som han gett till de som han älskade, och att de hoplappade bitarna var delar som han fått av de som älskade honom i gengäld. Och folket i staden blev plötsligt tysta och generade, och den unge mannen blev så rörd att han tog en bit av sitt hjärta och gav det till gamlingen, som också gav honom en bit av sitt hjärta.
Det slår mig varje gång, hur klockren den här historien är. Visst är jag en liten fjolla, men det är såhär jag älskar människor. Jag ger dem delar av mig själv och det gör ont, men att fylla hålet med en del av någon annan gör mig så mycket helare. När jag dör vill jag vara en mosaik av all världens hjärtan.
Craze Och Gött Häng
Förvirringen när bussen stannar utanför hostelet på Erzsébet Krt. är total. Till höger ligger ett massivt lyxhotell där, får vi veta några dagar senare, Bruce Willis har bunkrat upp för närvarande. På andra sidan gatan ligger, well, en Szex Shop där glittriga underkläder hängs ut i skyltfönster under en blinkande neonskylt. Chauffören nickar, ja, gå in dit. Någon tar ridderligt täten, går tvekande in i portgången följd av trettio svettiga klassvänner, och finner sig plötsligt stående i ett gammalt vackert trapphus som på fjärde och högsta våningen åtföljs av en chockerande fräsch entré till världen bästa hostel, som vi under de närmsta dagarna kallar vårt hem. Standarden sätts, ribban höjs: Budapest är inte vad det verkar.
Ah fuck. Budapest ja.
Hostelet är helt enkelt för bra. "Personalen" - the house bitches - och Hawaii - och Raoul-Felix - är så goa att det är skrattretande. Första kvällen kör vi pub crawl, vi hittar innegårdar med en uppsjö av olika barer och går ut hårt med mojitos och vodka redbulls, jag hänger med en tandläkare från Manchester som bor på samma hostel och jag dansar med mina galna vänner.
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play.
Dagen efter, femtonbäddarsrummet luktar unket, vi snackar strunt med bakishesa röster och sitter på den runda lilla balkongen med solglasögon och tuggar halvhjärtat på en macka. Det är runt tjugofem grader och vi blir höga på värmen. Någon går på lokalsinne och ren tur och vi är ett gäng som tar oss till Parliament med alla dess psykedeliska tinnar och torn, hamnar på en bro över Donau, jag pepprar bilder i blåsten och är så pinsamt nöjd med att ha hela världen i sökaren. Så sitter vi plötsligt i en hysteriskt grön park och någon tar fram en miniatyrflaska champagne, jag fotar, någon slumrar till i skuggan, jag snurrar runt barfota i gräset med en klänning som fladdrar om benen. Det blir kväll och jag finner mig själv stående på ett karaokedansgolv sjungandes Lady Gaga för full hals med en kanadensare och engelsman som jag kommer att hänga med två kvällar i rad. Engelskan stör mig inte överhuvudtaget, vi snackar om allt möjligt i flera timmar. Jag märker att jag tycker om mig själv när jag pratar engelska, det klickar. Det kommer att förvåna mig senare att det gör så oerhört ont i själen när de åker dagen innan oss.
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play.
Jag och Hedda tillbringar ett par timmar med att med ömma fötter knata runt på hårt trafikerade fula gator och leta mat. Vi hamnar på Donken, trötta, utmattade, för en gångs skulle hungriga, vi tar en tur på H&M, sen går vi hem och hänger på balkongen igen. Ett par timmar senare står vi på ett båtdäck på Donau och halsar champagne, jag står återigen med mina engelska vänner, de kommer på ordvitsar och jag håller mig i relingen och skrattar, båten skriker på miljonerdecibelsnivå varje gång vi åker under en bro.
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play. Sista morgonen och vi är så slitna, vi går runt och skrattar i vår sunkighet, det spelar ingen roll hur många duschar vi tar. Men det är okej. Så vi ställer oss på våra misshandlade fötter med blåsor och skavsår och går till Castle Hill, sitter i gräset och äter kakor och går på en liten marknad, åker kollektivtrafik och är förvirrade. Vi hamnar på en restaurang där en gammal servitör ger oss boxningshandskar och posar för bilder. Och det blir kväll igen, sista kvällen, och det är liksom vemodigt men ändå party. Jag tänker lägga mig tidigt men träffar återigen så gött häng att jag somnar fyra-halv fem ändå, och vaknar fyra timmar senare, och helvete här ska packas. Väntar på bussen, snackar med en amerikansk äldre kvinna, en kompis får åka sjukhustransport för hennes fot är infekterad. Vi hamnar på planet och slocknar till ljudet av Alexi Murdoch. Mamma hämtar från flyget. Kommer hem. Det är kallt som fan, jag känner mig febrig. Plugget känns så avlägset och jag har ändå inga hjärnceller kvar. Känslan är: :-/
Och nu misstänker jag att jag börjar få luftvägskatarr. På återseende, vänner.
Update
Dear fucking God.
Budapest. Herrejävlar. Var börjar man.
Man börjar med hostelet som är fyllt till bristningsgränsen med de skönaste lirarna världen har att erbjuda, från Brasilien till Kanada till Australien till Birmingham, UK. Man fortsätter med billiga cocktails, halvtropisk värme och dans i parker och på gator och dansgolv, pausar i ett fjortonbäddarsrum och fyra timmars sömn, slutar med insikten om att du aldrig vill åka härifrån. Det här är fan-fucking-tastiskt.
Pepp Och För Mycket Caps
GUD.
Har svårt att sluta skriva i CapsLock. Vill ni veta varför? JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN JAG - ÄR - FUCKING - KLAR - MED - PROJEKT - RAPPORTEN FATTAR NI VAD DET BETYDER? Det betyder att jag är klar med hela projektarbetsskiten. Det betyder att det inte finns nåt mer jag kan göra nu, betyget ligger i min handledares torra spruckna händer, JAG KAN ANDAS IGEN!
Så jag sitter här, svettig och adrenalinkickad och hög på höjdskillnaden för jag har äntligen landat. Ögonen kliar hysteriskt och huvudet känns som ett insektsbett, och jag som inte var allergisk mot pollen.
Det har bara varit en sån där dag, antar jag. När saker helt enkelt... faller på plats. Rapporten är klar, allergimedicinen kirrad. Har skuttat runt i shorts och varit speedad. Legat på Karins vardagsrumsgolv, svettats och planerat tågluff. Svämmat över av ren och oförfalskad pepp. Flippat på studentplanering och fått svindel av tidsbrist. Skrivit mental packlista och dansat i stolen till Urban Cone.
Ja, packlista ja. Vart jag ska? BUDA-FUCKING-PEST! Med min klass. I fyra dagar. Ja-adå. Det är okej. Jag packar och peppar och pladdrar. Dör inombords men har aldrig levt så jävla mycket.
Sorry. Men.
JAG ÄR KLAR MED PROJEKTRAPPORTEN!
Vänner, vi hörs om några dagar. Kanske.
