thatsthewaywegetby

Förvirringen när bussen stannar utanför hostelet på Erzsébet Krt. är total. Till höger ligger ett massivt lyxhotell där, får vi veta några dagar senare, Bruce Willis har bunkrat upp för närvarande. På andra sidan gatan ligger, well, en Szex Shop där glittriga underkläder hängs ut i skyltfönster under en blinkande neonskylt. Chauffören nickar, ja, gå in dit. Någon tar ridderligt täten, går tvekande in i portgången följd av trettio svettiga klassvänner, och finner sig plötsligt stående i ett gammalt vackert trapphus som på fjärde och högsta våningen åtföljs av en chockerande fräsch entré till världen bästa hostel, som vi under de närmsta dagarna kallar vårt hem. Standarden sätts, ribban höjs: Budapest är inte vad det verkar. 
Ah fuck. Budapest ja. 
Hostelet är helt enkelt för bra. "Personalen" - the house bitches - och Hawaii - och Raoul-Felix - är så goa att det är skrattretande. Första kvällen kör vi pub crawl, vi hittar innegårdar med en uppsjö av olika barer och går ut hårt med mojitos och vodka redbulls, jag hänger med en tandläkare från Manchester som bor på samma hostel och jag dansar med mina galna vänner. 
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play. 
Dagen efter, femtonbäddarsrummet luktar unket, vi snackar strunt med bakishesa röster och sitter på den runda lilla balkongen med solglasögon och tuggar halvhjärtat på en macka. Det är runt tjugofem grader och vi blir höga på värmen. Någon går på lokalsinne och ren tur och vi är ett gäng som tar oss till Parliament med alla dess psykedeliska tinnar och torn, hamnar på en bro över Donau, jag pepprar bilder i blåsten och är så pinsamt nöjd med att ha hela världen i sökaren. Så sitter vi plötsligt i en hysteriskt grön park och någon tar fram en miniatyrflaska champagne, jag fotar, någon slumrar till i skuggan, jag snurrar runt barfota i gräset med en klänning som fladdrar om benen. Det blir kväll och jag finner mig själv stående på ett karaokedansgolv sjungandes Lady Gaga för full hals med en kanadensare och engelsman som jag kommer att hänga med två kvällar i rad. Engelskan stör mig inte överhuvudtaget, vi snackar om allt möjligt i flera timmar. Jag märker att jag tycker om mig själv när jag pratar engelska, det klickar. Det kommer att förvåna mig senare att det gör så oerhört ont i själen när de åker dagen innan oss. 
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play. 
Jag och Hedda tillbringar ett par timmar med att med ömma fötter knata runt på hårt trafikerade fula gator och leta mat. Vi hamnar på Donken, trötta, utmattade, för en gångs skulle hungriga, vi tar en tur på H&M, sen går vi hem och hänger på balkongen igen. Ett par timmar senare står vi på ett båtdäck på Donau och halsar champagne, jag står återigen med mina engelska vänner, de kommer på ordvitsar och jag håller mig i relingen och skrattar, båten skriker på miljonerdecibelsnivå varje gång vi åker under en bro. 
Spola fram: komma hem på småtimmarna, dricka vatten i köket, hänga med någon australiensare/amerikan/irländare/kanadensare/engelsman en stund, försöka att inte väcka folk i femtonbäddarsrummet, borsta tänderna, slockna, vakna efter fyra timmar, play. Sista morgonen och vi är så slitna, vi går runt och skrattar i vår sunkighet, det spelar ingen roll hur många duschar vi tar. Men det är okej. Så vi ställer oss på våra misshandlade fötter med blåsor och skavsår och går till Castle Hill, sitter i gräset och äter kakor och går på en liten marknad, åker kollektivtrafik och är förvirrade. Vi hamnar på en restaurang där en gammal servitör ger oss boxningshandskar och posar för bilder. Och det blir kväll igen, sista kvällen, och det är liksom vemodigt men ändå party. Jag tänker lägga mig tidigt men träffar återigen så gött häng att jag somnar fyra-halv fem ändå, och vaknar fyra timmar senare, och helvete här ska packas. Väntar på bussen, snackar med en amerikansk äldre kvinna, en kompis får åka sjukhustransport för hennes fot är infekterad. Vi hamnar på planet och slocknar till ljudet av Alexi Murdoch. Mamma hämtar från flyget. Kommer hem. Det är kallt som fan, jag känner mig febrig. Plugget känns så avlägset och jag har ändå inga hjärnceller kvar. Känslan är: :-/