thatsthewaywegetby

Det var en gång en ung man som bodde i en stad. Mannen skröt om vilket rent, slätt och vackert hjärta han hade, och folket i staden tittade på det och höll med, han har det vackraste hjärtat i världen, sa de. Men så kom en gammal man och visade sitt hjärta. Jag har det vackraste hjärtat i världen, sa han, och folket i staden skrattade åt honom, för hans hjärta var urgröpt och hoplappat på flera ställen och inte alls lika slätt och vackert som den unge mannens. Men så förklarade den gamle mannen att groparna var delar av hans hjärta som han gett till de som han älskade, och att de hoplappade bitarna var delar som han fått av de som älskade honom i gengäld. Och folket i staden blev plötsligt tysta och generade, och den unge mannen blev så rörd att han tog en bit av sitt hjärta och gav det till gamlingen, som också gav honom en bit av sitt hjärta.

Det slår mig varje gång, hur klockren den här historien är. Visst är jag en liten fjolla, men det är såhär jag älskar människor. Jag ger dem delar av mig själv och det gör ont, men att fylla hålet med en del av någon annan gör mig så mycket helare. När jag dör vill jag vara en mosaik av all världens hjärtan.