thatsthewaywegetby

Så. Provjobbet som blev heltidsjobb blev, tja, icke-jobb, men i ärlighetens namn är jag glad att slippa därifrån. Chefen skrämde skiten ur mig och Babs jobbade bara ett par timmar i veckan och stället var så jävla... gult. Så jag är tillbaka på ruta ett, bara lite argare, lite stadigare, lite kaxigare, en lite självsäkrare fasad framför alla mina gamla rädslor som välkomnar mig tillbaka som gamla vänner. 

Jag försöker sikta lite högre den här gången. Försöker. Söker volontärjobb på en second handbokaffär för att få lite säljerfarenhet, och när jag kan få det på CV:t tänker jag söka säljprylar över hela stan. Mailar lokaltidningen och gör reklam för mig själv, säger att jag skulle bli en sjuhelvetes fotojournalist. Sätter ihop en portfolio. Dricker improviserad hemmagjord mocha och driver sammabitet på mig själv, fuck it, du ska fan inte ge upp. Sen går jag leriga regniga skogspromenader med Malek, dansar till funk på jazzklubb med parallallklasspolare (i plural!), dricker mycket te och sover länge bredvid Elin i dubbelsängen. Och för första gången börjar jag sakna er ordentligt därhemma. Det är oroande. Sedan de första kaotiska dagarna här i Brighton har jag knappt längtat hem överhuvudtaget, förrän nu. Jag saknar tryggheten. Jag saknar mina vänner. Jag saknar mina föräldrar. Jag saknar mina dampiga småkusiner. Jag saknar vårt sommarställe. Jag saknar att inte ha den här ständiga orosklumpen i maggropen som tynger ner mig för varje steg jag tar. Jag saknar en jävla massa saker därhemma. Men jag saknar inte klaustrofobin som för mig är inbyggd i själva gatorna i Göteborg. Saknar inte rastlösheten, melankolin, meningslösheten, ofriheten, saknar inte alla orsaker till att jag stack i första taget. Det är bra att jag är här, just nu. Det är som det ska vara. Men jag saknar er i alla fall. Och ibland är jag liten och rädd och orolig, även här. 

 

Och du vill inte låta som en dålig romantisk komedi men du kan inte riktigt låta bli. 

Ni tar tåget en förmiddag till London, solen piffar upp höstfärgerna som hittills undgått Brighton, han bläddrar i tidningen, läser upp nåt slumpmässigt stycke medan du tittar ut genom fönstret, han kysser dig mellan artiklarna, fattar din hand när ni går av. Du skrattar för dig själv, fan, vilket jävla couply couple ni är, men du är inte riktigt säker förrän han i biljettbåset ber om ett Oyster Card till sin flickvän. Efteråt smyger du in din hand i hans och säger retsamt so I'm your girlfriend now, am I? och han ler och nickar och pussar dig på huvudet. Och dagen fortsätter. Ni går på marknader, fotoutställningar (du kramar sönder hans hand och stirrar med gapande mun på foton som tar luften ur dig), tittar in på ett litet galleri, skrattar åt hur ni inte fattar konsten, han väntar tålmodigt när du mitt i ett steg fryser till och sliter upp kameran för att ta femton kort på en rökande vietnames, ni promenerar längsmed Themsen och delar på ett par vantar. Och du tittar på honom ibland och undrar hur det gick till. Hur det libyska bombnedslaget med hipsterglasögon gick från kollega till vän till dejt till pojkvän, din pojkvän, du, som egentligen bara blir kär på avstånd. Du som har fulländat ensamheten och gjort den till en konstform, du som måste integrera detta nya faktum i din självbild. Du vet inte hur det gick till och för en gångs skull bryr du dig inte. Och du märker hur folk på stan tittar på er, de blänger, ler, vissa gör märkliga ljud, och du förstår dem, för du är nästan avundsjuk på dig själv. Du hör hur fånig du låter, om du var någon annan hade du sagt åt dig själv att hålla käft. Du vet att du sticker i folks ögon och att du gör ont i dem. Men det är din tur nu, du har sparat din lycka och har den tillgodo nu, så även om du vill så tänker du inte be om ursäkt. Du ler vänligt mot deras grimaser och lägger armen om hans midja. För du får också vara lycklig. 

 

Så. 

Provjobbet blev fulltidsjobb och nu sitter jag här. Triple Chocolate Cookie i hand, Cat Stevens från Hannahs högtalare, ångande tekopp bredvid laptopen. Och de senaste dagarna har bara varit... bra. En vän frågade precis om jag hittat Englandlunken, Brightonvardagen. Och ja, det har jag väl, på ett sätt. I alla fall i det att jag känner mig hemma här nu. Jag har vänner här nu. Jag kan, grovt, stan och hur den funkar nu. Jag har ett jobb nu. Jag har landat här nu. Min tvåmånadersanniversary kom och gick häromdan utan nån större uppståndelse, men det känns som så mycket längre. Vissa saker känns så självklara, på nåt sätt. Som strandpromenaden nån minut från vår lägenhet, de blankpolerade gångarna på Tesco, de öde gatorna på väg hem från en restaurang, att kommendera hostelpolare att göra te till mig, jag vet inte, det är småsaker som är så självklara nu att jag inte ens kommer ihåg dem. Just nu hör jag hemma här. Jag kommer inte alltid göra det, tids nog kommer jag säkert dra vidare och hitta nånting annat, men just nu, just här, så är detta rätt. Det klickar. 

Men ja. Jobbet alltså. 

Det är ett litet, väldigt gult ställe praktiskt taget på andra sidan gatan, kanske 150 meter bort. Mina jobbarpolare verkar mycket trevliga, alla är tjejer i olika åldrar, varav den äldsta heter Babs (Barbara, men ingen skulle kalla henne nåt så seriöst som Barbara, nej, hon heter helt enkelt Babs) och sprider bubblande skratt och spontankramar och skotska mysko skämt omkring sig. Hon går runt med pigga små ögon, ett huvud kortare än alla andra, och sjunger tankspritt och kallar oss good girls. När jag blir äldre vill jag bli Babs. Legend. I övrigt lär de mig vänligt att göra kaffe, och jag står där vid kaffemaskinen och ser mig nervöst omkring med händerna om en milk jug med skummande, fräsande mjölk och fumlar med kaffeshotsen. Mina kollegor ler mycket mot mig och rör ofta vid mina axlar, och jag känner mig trygg med dem. Och det betyder så mycket. Med lite koffein i blodet trivs jag oförskämt bra, än så länge. 

Jag vill säga så mycket mer men jag vet inte vad. Jag vill förmedla livet här, på nåt sätt, men har ingen aning om hur. Så jag nöjer mig här, och återkommer en annan dag. Ha det fint, vänner. 

Så. Mm. Vad har jag för mig nuförtiden.

Jag provjobbar på ett litet café 150 meter från vår ytterdörr, går på intervju hos McDonald's (DON'T JUDGE ME), pratar i telefon med hostelpolare, fikar med parallellklasspolare, hänger med Malek och hans rumspolare, skjuter fyrverkerier i en kolsvart öde park, lär mig udda fraser som [ana jiha:na] (jag är hungrig), [wahashtni keti:r] (jag saknar dig) och [mah-boo:l] (jackass). 

Och det finns så mycket mer jag egentligen vill säga, men mitt huvud är en dålig retake av arabiska våren och det är ändå bara brottstycken, fragment av småsaker, som bubblar upp till ytan och sedan sakta virvlar bort igen. Saker som ni inte bryr er om. Saker som den mystiskt matiga lukten i korridoren till vår lägenhet, färgen på överkastet i Maleks och Toms rum, den lite torra känslan i h-ljudet i mah'bool, mjukheten i en färsk brödskiva på provjobbet, ljudet och rytmen av nyckeln i låset, skärpan i gitarriffet i min väckarklocka, doften av min parfym i halsduken, hur jag tagit för vana att titta på havet från vardagsrummet för att bedöma vädret, kassörskans vassa leende på Tesco, kylan som biter i kinderna när jag går hem på öde stjärnklara gator sent på småtimmarna. Jag tänker sällan på stora, djupa livsavgörande saker nuförtiden. Det händer, men oftast går jag runt och bara är så jävla mycket. Flyter. 

Och ni vill inte höra hur lycklig jag har blivit. Hur jag inte vill gå och lägga mig, för jag inte vill slösa bort min värdefulla tid med att sova. Jag vet att det är så fucking provocerande. Jag ber om ursäkt för det. Men det här har ingenting med er att göra, det här är bara min pryl. Och jag vill berätta hur lycklig jag har blivit, för jag måste berätta det för någon, se det svart på vitt, för att kunna tro på det. 

Det är inte det att livet härborta är perfekt. Det är det inte. Nej. Men det är nånting med friheten här som bara gör allting okej. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag tror det är nåt i stil med: okej, så jag är arbetslös och luspank. Men jag har i alla fall valt att vara här. Jag väljer detta. Och så fort jag påminner mig själv om att det här är mitt val, så känns allting lite mer okej. Ingen sa åt mig att åka hit. Ingen sa åt mig att göra det jag gör, på samma sätt som stat och familj och sociala konventioner och mitt eget förnuft sa åt mig att trots min själs högljudda protester gå till skolan varje dag i tretton år. Det här är jag. Det här är mitt val. Och jag kan inte ens börja förklara hur mycket det betyder. 

 

Och jag måste få säga. 

Privyet, kak vaschi dela? 

Spasiba, u menya'wschte chorosho. 

Eller: 

Marhaban, keef halak? 

Ana kwayas, shukran. 

Jag kan hälsa och fråga hur läget är. PÅ BÅDE RYSKA OCH ARABISKA! Haha! Fattar ni! 

Nej, antagligen inte, för jag fattar inte riktigt själv. Varför jag sitter och fnissar som en femåring, alltså, varför jag går runt i lägenheten och mumlar på ryska och arabiska för mig själv, varför jag tycker det är så överjävligt kul. Och det spelar väl ingen större roll, egentligen. Men jag har en teori. 

Min teori är att jag de senaste månaderna, sen studenten, alltså, har varit så trotsigt och desperat inställd på att jag tamejfan inte ska plugga igen på minst ett år, kanske mer, antagligen mer, för tanken på att gå tillbaka till nåt som liknar gymnasiet har bara gett mig spykänslor. Sen har jag också supit bort alla mina hjärnceller på pubcrawls ute i Europa samt på Queens uteservering. Jag har inte orkat tänka. Jag har viftat med handen åt min före detta intelligens och sagt visst, visst, jag kommer till dig snart. 

Det var innan jag fick sparken från mitt jobb. Innan jag började prata om att åka Transsibiriska Järnvägen. Innan Malek lärde mig att presentera mig själv på arabiska. Så igår YouTubade jag crash courses i ryska och arabiska. Och satt och skrattade lyckligt för mig själv, upprepade förundrat fraserna som knastrade genom högtalarna, smakade på orden, satte ihop små meningskonstruktioner, överföll Hannah och Elin när de kom hem från jobbet, PRIVYET, KAK VASCHI DELA BITCHES, presenterade mig själv på facebookchatten för en imponerad Malek, sög åt mig allt nytt som en råuttorkad svamp. Och jag kan inte låta bli att le vänligt åt mig själv, för det blir så tydligt: jag älskar fan fortfarande att lära mig saker. Inte att plugga. Nej. Men att lära mig. Jag är en kunskapsslampa och min nyfikenhet en stenhård pimp. Det ändras inte bara för att jag tagit studenten eller supit bort min intelligens. Jag är fortfarande nyfiken. Nya språk får det fortfarande att kittlas i hjärnbarken på mig. Och jag ville bara säga det. Jag är så trött på jobbansökningar och pengaknussel och denna ständiga fucking oro, men jag är fortfarande nyfiken. Och jag kan fortfarande lära mig ryska och arabiska. Trots att jag är luspank och arbetslös. Hah. 

I Breakfast at Tiffany's introducerar kära miss Holly Golightly uttrycket to have the mean reds. Det är som att vara rädd men inte veta för vad, säger hon. Jag trodde att jag visste vad hon menade, men när jag vaknade imorse blev jag expert på området. 

Klockan ringer och jag känner bara: nej. Jag är inte redo. Snälla. Jag är inte redo att vakna än. Men det ger mitt alarm såklart blanka fan i och fortsätter envist ringa, och jag sträcker mig med ömmande muskler och stänger av skiten. Stirrar upp i taket och identifierar plötsligt trycket över bröstet - rädsla. Jag försöker sätta fingret på orsaken till den medan jag långsamt gör frukost i en tom lägenhet, äter, slötittar på facebooks nyhetsflöde, kollar mobilen, duschar, fixar till ett cover letter, äter lunch, men nej. Jag vet inte. Jag är halvt paralyserad av rädsla idag men jag vet inte för vad. 

Kanske är det för att inte få ett jobb. För att skämma ut mig totalt när jag lämnar in CV:n. För att killen jag dejtar ska, efter att hängt med mig hela dagen igår på en klätterfabrik (fråga inte), bestämma sig för att jag inte är nåt att ha. För att min lön inte ska ha kommit in på kontot. För att allt jag har här ska rinna mellan mina fingrar och försvinna. Kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte var redo för den här dagen och att jag är liten, gråtfärdig och vettskrämd idag. 

Det går över. Oroa er inte, för det gör inte jag. Det här är en bugg i systemet, och allt jag behöver är en god natts sömn för att reboota och bli mig själv igen. En god natts sömn och kramar. Mycket kramar. Jättemycket kramar. Och lite choklad. Holly Golightly har Tiffany's. Jag har choklad. I'll be fine.