thatsthewaywegetby

Och hur ska jag förklara det här. 

Det händer ibland, med lite ojämna mellanrum. Jag känner ju igen det nu. Den där klådan i hjärnbarken, hjärtats dubbelslag och min tunga andhämtning. Den existentiella rastlösheten, typ. Och det närmaste jag kan komma att beskriva det: kreativ förstoppning. 

Det behöver inte vara nåt speciellt som utlöser det, egentligen. Alltsomoftast är det inte det. Jag bara kommer på mig själv med att en dag vara på gränsen till att sprängas, utan att veta hur jag kom dit, och jag behöver behöver behöver få utlopp för den emotionella storm som kaosar i mig men jag vet inte hur för allt jag gör oavsett om det är texter eller låtar eller foto blir bara skräp och det räcker inte och hela tiden dånar hela jag av saker som bara vill ut men jag är emotionellt och kreativt förstoppad så jag går runt som en tickande bomb och gnisslar tänder och försöker förgäves skapa nåt som ska uttrycka allting samtidigt och tillräckligt men ju mer jag försöker desto sämre går det såklart. 

Till slut kommer jag ge upp. Jag kommer sätta mig ner och tvinga mig själv att slappna av och låta huvudet sluta snurra så jävla fort. Jag kommer acceptera att jag är inlåst i mig själv med det virrvarr av tankar och känslor som stormar runt, och jag kommer säga till dem: okej. Vi sitter i samma båt. Hur gör vi det här mer hanterbart? 

Och det kommer räcka. Allting kommer stanna av och lydigt sätta sig ner och moget prata med mig. För allt mitt kaosande inre vill, tror jag, är att bli uppmärksammat. Det låter mig inte ta genvägen genom kreativa medel och bara bli utslussat, ibland vill det att jag faktiskt tittar ordentligt på det, faktiskt ser det. 

Jag kommer titta på mitt inre och lyssna, nicka, jag kommer ge det den uppmärksamhet det så högljutt kräver. Till slut. Men jag är inte där än. Jag sitter här sent på kvällen medan Hannah och Elin har gått och lagt sig, och jag försöker fortfarande desperat skita ur mig nåt kreativt nog för att lätta det emotionella trycket. Jag smygfiser ur mig pretentiösa textfragment och nynnar tveksamt på nån halvsammanhängande melodi, hela tiden plågsamt medveten om att det inte räcker, att det inte kommer räcka. Men om jag inte försöker så kommer jag ju aldrig få veta. Så jag skapar saker tills jag ger upp. Och sen läser jag igenom det jag precis har skrivit och garvar när jag inser att det är en stor fet hög stinkande skit. Men jag fortsätter förgäves försöka i alla fall. Det är mitt laxativ. 

Och folk säger att jag inte är charmig. Tss. 

 

Okej, då är det väl dags. 

Har försökt undvika det här, skjuta upp det skjuta bort det skjuta ner det, för det är ju... pinsamt. Själva definitionen av ett misslyckande och jag fucking hatar att misslyckas. Meneeeh. Min chef kickade mig häromdan. Skrev ett mail och bara så, så var jag arbetslös. Effective immediately. Mailet var väldigt luddigt. Oklart. Men summa summarum: jag jobbar inte kvar på Café Coho längre. Bah så bah. Jag såg det inte komma överhuvudtaget. Chocken. Hur duken rycks undan under fötterna. Den kalla vassa rädslan. 

Det har tagit ett par dagar för det att sjunka in, för mig att hitta mina fötter igen. Jag vacklar fortfarande, rent jävla brutalt ibland. Det lär dröja innan jag står helt stadigt igen. Men jag börjar så smått komma igång, skriva om mitt CV, googla efter jobb, prata med folk, integrera detta nya faktum i min världsbild. 

Fuck it, jag ska söka fotoaffärer nu. Kanske svensktalande customer service representative för American Express. Caféjobb också, såklart, men vafan. Jag vill prova nåt nytt, nåt annat. Nåt jag faktiskt vill göra. Jag är såklart smärtsamt hjälplöst underkvalificerad för det allra mesta, men om jag inte provar så får jag ju aldrig veta, eller hur? Så... jag ska prova. Trotsigheten pulserar med varje hjärtslag, för fa-an, jävla idiotchef, om det är så du vill ha det alltså, då ska du få se, jag ska inte låta din jävla småsinta trångsynta idioti sabba för mig, jag ska ta det här som en fucking möjlighet och jag ska bli så mycket bättre än din helvetiska ursäkt till café. Och så stirrar jag på skärmen, min häftiga andhämtning lugnar sig sakta och jag vill radera allt jag precis skrev. Det är inte sant. Visst kan jag på ett sätt se detta som en möjlighet, men min (föredetta) chef är ingen idiot. Han gör det han måste göra. Han hade kunnat göra det bättre, snyggare, men det är inget personligt. I get that. Det är tragiskt att det är så branschen är, men... det är det. Jag kan inte vara arg. Det är ingens fel. På något sätt har jag accepterat det, och godtagit att det bästa jag kan göra är att gå vidare så snabbt och fullt som möjligt. Jag tror jag kommer ha kvar mina gamla jobbarpolare och jag vet att jag kommer skaffa nya. På nåt sätt. Och hela tiden blir jag stöttad och uppmuntrad av mina vänner här, gamla som nya, precis som vänner och familj därhemma. Ni slipar slökant på rädslans vassa kanter och hjälper mig försiktigt tillbaka på fötter. Jag älskar er för det. Och jag behöver det. 

 

Och jag funderar på det här med kommunikation. 

Klockan är nånstans strax innan dagen efter och jag sitter omgiven av lättklädda dansande studenter med ett glas gratischampagne i ena handen och min iPhone i den andra, som jag apatiskt stirrar på. Killen jag var på dejt med (fortfarande: DEJT! Haha! Vafan!) skulle hängt med ut, men bangade plötsligt. Han har varit sval, opersonlig, på sms, jag är så jävla sårad. Han ska egentligen laga mat till oss imorgon men tonen är så kylig. Så jag skriver så ödmjukt jag kan mellan de vettskrämda champagneklunkarna: bara om du fortfarande vill. I'm not trying to be funny, utan bara erbjuda dig en enkel utväg om du inte känner för det. Jag skulle fatta, vet du. 

Han skrattar åt mig, kallar mig söt. Säger att det är klart han vill komma och laga mat åt oss. Att han vill stöka till i köket och krypa upp i soffan med en film. Jag slappnar av en aning. Och jag vet att det är en så liten, mikroskopisk jävla grej, men för mig är det stort: jag visar klart och tydligt att det känns som nånting är fel. Jag säger det. Jag, med min historia av att undvika konflikter tills de blir preskriberade. Jag konfronterar. 

Det är ett par timmar senare och jag trängs i en säng med min irländska hostelpolare och hans tjejkompis. Hon sover och andas långsamt bredvid oss, jag och snubben ligger och snackar viskandes. Först vill jag vara väldigt tydlig med att polaren är just bara en polare, vilket vi båda är medvetna om och har pratat om. Sen vill jag berätta om hur många gånger, och på hur många olika sätt, han säger att jag är vacker. Inte på något raggigt sätt, utan bara... vänligt. Som om han vet att det är precis det jag behöver höra, eftersom jag fortfarande inte tror på det. Och jag menar, varför skulle jag? Den enda som kallar mig vacker annars är min mamma, och när resten av världen säger åt mig att jag borde gå ner i vikt köpa nya kläder ha snyggare hår träna oftare sola mer, så... räcker det inte. Jag är ledsen, mamma. Du har gjort ditt bästa. Men det har inte räckt. Och där i gryningsljuset i hans rum säger polaren att han kommer fortsätta säga det till mig, tills jag tror honom. Och jag väntar. På att han ska börja garva, driva med mig, håna mig, säga gick du på den lätta! Du är fan inget speciellt så schas och stick och brinn nu va. Men han ligger bara där tyst och sömnig. Jag tittar in i väggen och tänker: varför säger vi inte det här till varandra oftare. Om vi vill kunna vara nöjda med oss själva undrar jag om vi inte får börja med varandra. Bekräfta våra nära och kära precis som de är, berätta för dem hur värdefulla de är, säga att de är vackra om vi tycker det, så att när någon säger det till oss, så kanske vi kan ta till oss det. Vi kan inte ge reklamerna och skönhetsindustrin rätt. Och jag tror att motståndet börjar med att vi förutsättningslöst bekräftar vänner och familj. Och jag tror att vi måste kommunicera mera. Och jag vet hur jävla skrämmande det är. 

 

Två saker. Först: 

Jag är på väg att bli förkyld och halsen skaver när jag går in på cafét vid Churchill Square och petar min irländska  gamla hostelpolare i sidan. Det var längesen vi sågs. Jag köper te, vi småpratar lätt och ledigt, det känns inte som längesen. Jag förväntar mig inte egentligen så mycket av samtalet, men verkligen inte den emotionella bergochdalbana som följer. Jag vet inte ens hur det börjar. På något sätt viker samtalet in på lycka och rädslor, nånting sånt, och jag finner det för gott att nämna att vet du vad jag är faktiskt ganska trasig, killen säger att jag borde vara lycklig ändå, vi pratar lite i mun på varandra tills jag nästan skriker men du fattar fan inte hur sönder jag är!, och där, då, när han tystnar och jag plötsligt måste förklara - ansikte mot ansikte, IRL, inte abstrakt och i text - så blir jag bara... överväldigad. Jag tänker på hur dåligt jag faktiskt har mått, utan att nånsin egentligen kunna förklara varför, på alla mina komplex och förlamande fucking rädslor, på hur jag inte har nån aning om hur jag ska vara lycklig när melankolin är så djupt rotad i själva essensen av mitt jag, och nånstans mellan mina grammatikfel och taffliga liknelser börjar ögonen svida. Min polare rynkar plötsligt pannan och lutar sig framåt, frågar om jag är okej, jag nickar ostadigt, skrattar nervöst, jaa ehh jag... tror det. Han hämtar vatten och servetter och lägger armen om mig och jag sitter där och fattar inte. Jag har tänkt på det här innan. Länge. Skrivit om det, grubblat över det, dampat på det. Men inte riktigt... pratat om det. Det berör nånting. Öppnar nån dörr på glänt, släpper ut skit jag inte visste att jag bär på. Det är inte vad jag förväntade mig av fikan. Men det behövs inte mycket mer än så. Vi sitter sådär en stund, tysta, andas i takt, jag betraktar hur mina tankar sakta lugnar sig. Jag rätar på mig. Snubben ger mig en lång blick. Är du okej? Jag nickar, stadigare, säkrare. Ler. Och nånting har förändrats mellan oss. Blivit sannare, djupare, murarna har blivit så mycket tunnare. Människor kan förvåna en. Vi kan förvåna oss själva. 

Sen: 

jag har satt mig på diskbänken på jobbet, den är lite ranglig men det skiter jag i. Tracy är arg för nånting, chefen, tror jag, på hur allting är (o)organiserat. Jag äter tyst på min lunchmacka och dinglar med benen, lyssnar, nickar. Och sen. Sen hör jag mig själv låta så jävla klok. Jag lägger fram ett scenario där hon snackar med chefen, hur hon kan vinkla sina synpunkter på ett konstruktivt sätt, så att alla blir glada i slutänden. Tracy nickar eftertänksamt. Good point, säger hon. Och jag blir tyst igen och gör stora ögon åt mig själv. Ja. Vet du vad. Jävligt bra poäng. Min mamma hade kunnat säga det jag precis sa. Det låter plötsligt så smart, ödmjukt, konstruktivt, det låter som någon som... jag vill låta som. Jag som inte ens brukar gilla mig själv, jag önskar plötsligt att jag kunde vara min egen polare. För ett ögonblick ser jag mig själv precis som jag önskar att jag kunde vara. 

Vi kan förvåna oss själva. 

 

Jag ska inte vara den som är den, jag lovar. Den som är den som... jag vet inte. Men jag ska inte vara den. 

Men. Jag måste få säga. Jag blev bjuden på middag igår. Jag var på dejt. Tanken får mig fortfarande att skratta högt. Inte jag, surely. Vem som helst annars. Men inte jag. Det... händer inte mig. 

Och jag kan hoppa över att beskriva den lilla thairestaurangen i The Laines med den fantastiska maten, alla långa blickar och djupa skratt, språkbarriärerna och de rivna murarna, hur snabbt tiden gick och hur enkelt det var, och istället cut to the chase: jag fixar det inte. 

Alla mina komplex och rädslor bländar mig, får ner mig på knä, förstör mig totalt. Jag försökte få fram det, igår, försökte trevande åtminstone börja förklara hur trasig jag är, berättade om den svenska rädslan för att tappa ansiktet, om hur det gör att vi missar så mycket, försökte hinta om hur blyg och vettskrämd jag egentligen är. Och fortfarande verka uppåt och social och intressant, såklart. Berätta om alla anledningar till varför killen borde dra sig ur, och samtidigt få honom att inte göra det. 

Och jag tänkte på dem, alla dessa rädslor, över levande ljus och vinglas på The Mesmerist. Kontemplerade hur livrädd fucking skitskraj jag är, för allt. Allt. Hur illamående jag blir när ni säger att jag är så modig för att jag gör det här, hur självständig jag är, för ni fattar bara inte, eller hur? Ni fattar inte hur mycket allting skrämmer mig. Jag är planetens räddaste människa. Jag är inte modig, inte självständig, jag är vettskrämd och sönder. Och jag vet i ärlighetens namn inte om jag kan låta någon komma tillräckligt nära inpå för att se riktigt hur infekterad jag har blivit. Hur jag liksom, jag vet inte, ruttnar inifrån av allt jag ger upp, allt jag inte vågar. Hur jag sakta fylls av nån sorts stinkande överväldigande skam över min egen feghet, som läcker ut ur mina porer och sticker i era ögon. Jag vill inte att någon ska behöva se det. Det är ju tamejfan motbjudande. 

Så det vete tusan om jag kan låta någon bjuda mig på middag, och samtidigt vara övertygad om att jag snart kommer skrämma iväg honom med alla mina vassa hårda kanter. Det känns inte rättvist. 

Men... samtidigt. Om vi pausar. Bara kort. Mod? Vad säger ni? Är det att aldrig vara rädd, eller... att vara rädd och komma över det? Sätta sig över rädslan? Vara större än sig själv? 

Jag säger inte att jag lyckas. Tvärtom, jag misslyckas alltsomoftast. Men jag försöker. Mer än jag tror ni fattar. Konstant; varje andetag är en vansinneskamp mot rädslan för att bara existera. För varje misslyckande har jag klättrat över tiotals, hundratals berg som skrämmer skiten ur mig. Så kanske är jag egentligen planetens modigaste människa, bara i dvärgliknande skala. Kanske borde jag cut myself some slack. Inse att jag aldrig kommer vara perfekt, men att det är okej. Att jag är det. 

Och i vilket fall som helst så har jag i alla fall varit på dejt. Vad säger man. Typ. Lol. 

 

Och jag vet inte riktigt hur jag ska börja. 

Jag tänker mycket på det här med lycka, och jag tänker att om lycka var en valuta skulle jag vara en snuskigt rik riskkapitalist. Och jag tänker att med välstånd kommer den oundvikliga skuldkänslan. Det finns så många som mår så dåligt, och här går jag helt ogenerat och dansar på Brightons gator. Det gnager i mig. Det kan inte vara rätt. Så jag funderar på hur jag kan skänka bort min lycka, lite välgörenhet, liksom, och bara behålla så mycket att jag är överlag nöjd med tillvaron - för bara det, att vara nöjd, är mer än jag nånsin vågat hoppas på. Jag har alltid velat bryta mig fri från någonting, utan att riktigt veta vad. Och det är därför jag ler brett mot främlingar på stan och ger växel till högljudda uteliggare trots att jag inte har råd och står och sjunger i disken och dansar lite bakom kassan, och hela tiden ler jag, för jag kan inte sluta. Och jag märker att ju mer lycka jag försöker ge bort, desto mer... tjänar jag. 

Sen hoppar mina tankar lite och jag slås plötsligt av hur jag alltid letar efter saker och människor som ska göra mig hel. Jag sätter allt mitt hopp och all min tilltro till just dem, förväntar mig att nu, nu, ni, det är det här som gäller, this is it. Det är det här som äntligen ska göra mig hel. Som ska göra mig oåterkalleligt lycklig. Inte bara tillfälligt, ofullständigt. 

Fattar ni vilket ansvar att lägga på någon? Vem fan vill ha allt det på sina axlar? 

Och jag börjar mer och mer inse att det hur som helst är en helt idiotisk tanke, jag menar, oavsett hur mycket jag älskar och blir älskad, så föds vi ensamma och dör ensamma, och tillbringar våra liv isolerade i våra huvuden. Vi kan bryta ner murar och ibland blotta oss själva totalt men vi kommer alltid vara små mikroenheter till människoindivider. Ingen annan kommer göra mig hel för de har inte de bitar som krävs. Det är bara jag som har det. Och det känns så ensamt. Och just den ensamhetskänslan, den plötsliga dämpningen av min extas, gör mig lägre än jag varit på flera veckor. En gammal rastlöshet börjar klia nånstans i de existentiella djupen. Det kanske inte är det här som ska göra mig hel? Brighton kanske inte är Svaret med stort S? Och det som skrämmer mig mest av allt är hur lätt det går att falla tillbaka i de gamla hjulspåren, hur lätt melankolin suger luften ur mig. Som om ingenting har hänt. Som om varken jag eller nånting annat har förändrats. 

Och sen tänker jag att det spelar väl för fan ingen jävla roll. Jag har inte varit helare de här senaste veckorna än någon annan gång, men jag har varit lyckligare. Så fuck helhet. Fuck gamla hjulspår och fuck överanalyser och fuck Svar med stora S. Kära huvud - nu håller du käften. Nu tackar du och tar emot. Nu låter du dig själv vara såhär lyriskt lycklig, och hör sen. 

 

På fika med parallklasspolare dök det mellan cupcakes och skrattattacker upp ett ganska intressant samtalsämne. Vi nickade allvarligt mot varandra, rynkade pannorna, hummade instämmande till den andras trevande försök att förklara. Det jag tror att vi båda försökte säga var att vi inte riktigt kände oss som oss själva här. Men på olika sätt. Och det tangerar på nåt vis den mindre identitetskris jag genomgår här borta. 

Nej, kris är inte rätt ord. Snarare... förändring. Klarifiering. Utveckling. 

Vi har en del rätt djupt liggande föreställningar om oss själva, eller hur, uppfattningar om vårt förhållande till omvärlden, som påverkar oss i allt vi tänker och gör. Små sanningar som vi betraktar livet genom. 

Jag Är Inte Överdrivet Social. Jag Är Inte Särskilt Snygg. Jag Är En Enstöring. Jag Är Inte Den Som Flirtar Med Killar Eller Vice Versa. Jag Har Svårt För Att Få Nära Vänner. Jag Är Alltid Bra På Det Jag Gör. Jag Är Inte Lycklig Av Mig. Jag Hatar Zucchini. Ni vet. Såna grejer. Små sanningar som har utkristalliserats under hela vår uppväxt, från en misstanke till en tanke till en uppfattning till en sanning. 

Så när vi rycks upp med rötterna och alla våra förutsättningar förändras? Kan vi vara samma människor när allt och alla omkring oss förändras? Hur sanna är våra sanningar när själva vår verklighet är under ombyggnad? 

Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd tror jag att jag börjar se hur mina små sanningar slutar vara sanningar och inte tillhör mig längre. Obestridliga hårda fakta talar emot dem, så jag slutar tro på dem. Om jag bara tar en ordentlig titt på min nuvarande verklighet ser jag konturerna av nya sanningar. Fuck it, jag är social, jag hatar inte zucchini, killar flirtar visst med mig, jag får nya vänner, jag är inte alltid bra på det jag gör, och jag asgarvar för mig själv påväg hem från jobbet för jag är så lycklig av mig. Jag vet att det måste vara tröttsamt att höra, att jag har sagt det lite för många gånger nu. Men jag kan inte sluta förundras av tanken. Jag är lycklig. 

Det har bara gått en månad, men jag är inte samma tjej som satt och grät på planet från Göteborg. Kanske skulle jag bli hon igen om jag åkte tillbaka, men den här Brightonbruden är nån helt annan. Jag vet inte om det är för att jag ser mig ur mina nya vänners ögon, men den här stan förändrar mig. Och uteslutande till det bättre. Jag gillar den de ser. 

 

Tja, det var väl bound att komma ikapp mig till slut. 

Efter de senaste dagarnas delirium har jag gått på adrenalin och koffein, sprungit runt överallt och sovit för lite och skrattat för mycket och druckit precis lagom mycket vin. Det har gått fantastiskt bra förutom en liten, skavande företeelse, som jag lyckats ignorera fram tills idag: jag har inte haft nån lust att äta. Mat har helt enkelt äcklat mig. Visst har jag pressat i mig nudlar och gröt och mackor då och då, men bara velat ställa ifrån mig tallriken. 

Jag var trött idag när jag kom till jobbet vid tiotiden. Fick ont i ryggen vid elva. Tvingade i mig lunch vid tolv. Gjorde frustrerade gester till ringklockan som kallar upp mig från köket vid ett. Stod och stretchade vid två. Och mellan tre och sju var det bara en jävla mardröm av utmattning och för-nära-att-svimma och mage som vänder sig och svajande vid diskbänken och Jon som ger mig en spontankram och plötsligt oroligt rynkar pannan och jag som inser att svedan i ögonen är tårar och händerna för ansiktet och generat hulkande-garv och Jon som kommenderar mig till raststolen och hämtar en mocha till mig och är väldigtväldigt vänlig och jag som hela tiden försöker förklara och bortförklara alltså det är bara det att jag inte har ätit jag vet inte varför och det är jättemärkligt men jag är okej jag är okej jag lovar thank you hun och hela min kropp som känns som bly. Sen en psykedelisk ostadig trettiominuterspromenad hem med pitstop på Tesco's för att köpa prissänkt Ben&Jerry's och ramla innanför dörren och fulgråta rent våldsamt och däcka på golvet och bli kramad och ompysslad av världens bästa rumsvänner. 

Jag vet inte varför jag inte har ätit på så länge. Kanske har jag varit för uppe i varv. Kanske har jag druckit lite för mycket vin i alla fall, kanske är det bara nåt biologiskt lagg. Oavsett vilket så hoppas jag att en natts ostörd lång sömn och en ledig söndag och fika med parallellklasspolare kan återställa balansen, få mig att orka en vecka till. 

Men. The silver lining: det här påverkar knappt mitt humör överhuvudtaget. Jag är fortfarande barnsligt lycklig. Inte hysteriskt glad, nej, jag har sminkrester över hela ansiktet och ser i kors och vill bara kramas och vira in mig i ett stort täcke och gråta lite till, men det är bara tillfälligt och fysiskt, och jag vet det. Det förändrar liksom ingenting. Och det gör mig ännu gladare. 

 

 

Det regnar såklart. 

Jag, Hannah och Elin kryssar fram mellan vattenpölarna och kisar mot skyltarna på Prince Albert Street ett stenkast från mitt jobb i jakt på The Mesmerist, hukar oss under våra paraplyer. Jag kollar kartan på min iPhone med jämna mellanrum, vafan, det borde vara här, okej vi går lite till, och sen kommer vi fram. 

Vi möts av jivemusik och människor i lustiga kläder, en precis lagom instängd doft av öl och kondenserat regn från allas jackor. Vi snurrar runt mellan dansande par och skrockande after-workare, och längst in på övervåningen får jag syn på ett par hipsterglasögon och vinkar till Malek. Vi pressar oss fram och hälsar vitt och brett, Hannah, Elin, det här är Chloe, det här är Tracy, hej Jon älskling det här är mina rumskompisar Hannah och Elin, Malek darling allt bra?, hej jag heter Lisa trevligt att träffas, vi ska bara köpa nåt att dricka, kommer strax. Ett monstruöst stort vinglas och ett samtal med ett franskt pundhuvud senare går Hannah och Elin hem och jag följer med mina jobbarkompisar vidare. Hamnar på en lite regnblöt utomhussoffa och pratar i timtal med Jon, Malek och hans polare dyker upp, vi går in och dansar, jag headbangar till sällskapets stora förtjusning, vi dricker Rom och cola, vi tappar lite folk så det är bara jag, Jon, Jons pojkvän Tommy, Malek och hans kompis som drar till Casablanca, det spelar ett liveband, de gör hela världen funkig, vi dricker mer Rom och cola, vi dansar skallarna av oss, min basker åker fram, livebandet är fantastiskt, klockan blir några timmar för sent, Malek och hans kompis bor fem minuter från vår lägenhet så vi följs åt hem, de sista hundra metrarna fnissar och småsjunger jag för mig själv för jag har haft det så oförskämt, orättvist, ofattbart bra. Jag somnar medan världen fortfarande snurrar lite behagligt och när jag vaknar är det inte alls lika behagligt. Sju timmars jobb på det är verkligen inte behagligt. Men ändå. Alltså. 

Jag älskar mina jobbarpolare och jag älskar den här stan. Jag undrar om det alltid var meningen att jag skulle åka hit och göra exakt det jag gör, för oavsett vad som händer, så kommer jag alltid ha haft den här tiden. Även om allting skulle skita sig åt helvete mycket nu så skulle jag ha haft de här veckornas delirium av lycka, av förundran och fantastisk frihet. Jag hoppas att ingenting skiter sig. Jag hoppas att allting fortsätter vara precis såhär länge än. Men ändå. Jag tror inte att jag nog kan uttrycka min världsomvälvande tacksamhet, den knockar mig nästan ibland, får mig att tappa koncentrationen och koncepten. Vilket gör att det är okej att jag suger på mitt jobb just nu. För jag är nästan jämt omgiven av människor som får mig att tycka om mig själv i alla fall. Ja, vet ni vad, det är nog det jag älskar mest med Brighton: jag tycker om mig själv här. 

Det jag tycker sämst om med mitt jobb är mig själv. 

Jag är inte bra på det jag gör. Jag gör misstag i kassan, hör inte vad folk säger (varken kunder eller medarbetare), fuckar upp beställningar, hittar inte grejer i köket, diskar för långsamt, prioriterar fel, säger konstiga saker, jag räcker inte till. Jag hatar det. Jag fucking hatar det. Jag borde börja lära mig nu, borde inte glömma skriva bordsnummer, borde kunna hitta i köket, göra rätt i kassan, fatta dialekten, veta vafan som menas med en large cap with one shot and semiskimmed milk and one sugar to take away please MEN DET GÖR JAG INTE. Jag stirrar på den stackars kunden och känner mig gråtfärdig ibland. För jag är dålig på det jag gör. Jag räcker inte till. Och det gör så orimligt jävla ont. 

Nånstans i bakhuvudet piper en försynt liten röst att jag faktiskt bara har jobbat två veckor, knappt, och att det inte är så konstigt att jag inte kan allting perfekt än, att det är okej, att jag lär mig tids nog. Det är en mycket, mycket liten tyst röst, som knappt hörs över det öronbedövande dånande vrålet i varje fiber i mig som hånfullt dundrar du suger, du suger, ge upp och flytta hem igen. Vrålet tvingar nästan ner mig på knä ibland, får luften att gå ur mig. Den paralyserar mig när jag står ensam nere i disken, får mig att tappa rösten när jag försöker småprata med nån kund eller kvinnan på JobCentre Plus när jag ansöker om National Insurance Number. Vrålet är allting som är trasigt och infekterat i mig. Och det är mycket som är det, trasigt och infekterat. 

Jag är helt enkelt van vid att vara bra eller bäst på det jag gör. Om jag inte varit bra eller bäst på något så har jag inte gjort det. Jag försöker förstå varför det är så jävla viktigt för mig, det här med att aldrig misslyckas. Älskade mina föräldrar mig inte tillräckligt? Blev jag mobbad när jag var liten? Hände nånting traumatiskt i min barndom som jag har förträngt, och det är därför jag alltid måste lyckas bäst med allt? Jag fattar inte. Mina föräldar har älskat mig, jag blev inte mobbad, vad jag vet har jag inte upplevt nåt trauma. Så kanske är det bara vanan. Kanske är det bara det okända som skrämmer skiten ur mig, snarare än misslyckandet i sig. För mina jobbarpolare tycker inte illa om mig för att jag inte är lika bra som de, inte mina vänner eller min familj; min prestation har ingenting att göra med min person. Jag försöker tänka så, i alla fall. Och det tröstar mig litegrann, det faktum att jag kan tänka såhär, att jag kan hålla pli på mina tankar som vill löpa amok. Det är ännu en liten sak som jag tycker gör mig vuxen. En liten klippa att klamra mig fast vid. En liten sak som jag faktiskt gör bra. 

I obevakade oförställda omedvetna ögonblick är det nånting som vacklar till i mig ibland. 

Det är som en existentiell ostadighet, på nåt vis, ett spirituellt snubbel. Jag kan vara påväg nerför gatan och mellan två andetag är det nånting som flyttas, skiftar, och jag går plötsligt så ostadigt. Jag vet bara inte vad det är meningen att jag ska göra, vem jag är tänkt att bli, vafan det är jag sysslar med härborta. Vad är meningen med hela grejen? Visst låter det pretentiöst? Givetvis, men hear me out. 

Säga vad man vill om grundskola och gymnasie, men det var lättare. Hur mycket jag än hatar och har hatat att bli tillsagd vad jag ska göra och hur, så var det lättare. Jag kunde skapa en identitet som hatade att bli bossad över, kunde liksom bli till i allt jag inte var. Och nu när jag kan göra precis vad jag vill, vara vem jag vill, så har jag inga ramar att förhålla mig till, allting blir bakvänt - från att ha varit en negation av allt jag inte är måste jag bli en affirmation och komma på allt jag är, jag måste bygga upp allting från början igen. Måste snickra ihop nya ramar, tälja fram en ny vardag. 

Och något av det svåraste är att förhålla mig till mitt svenska liv. Allting är så annorlunda här och det gör mig annorlunda. Och ändå inte. Jag är precis samma person men som har kastats huvudstupa in i en helt ny kontext. Ibland när jag vaknar vet jag inte vad som är dröm och verklighet, för den här sortens liv - arbete, lägenhetsskötsel, veckohandlingar räkningar hemifrån ny stad nya vänner alltid engelska - är så oerhört annorlunda mot mitt svenska liv. När det nya ställs mot det gamla blir det högtryck möter lågtryck blir blixt och dunder blir ett väldigt förvirrat jag fångat mellan två helt motsatta verkligheter. 

Vad är det vi gör här? Är vi vuxna nu, är det sånt här vuxna gör? För jag ser inte en vuxen stirra tillbaka på mig i spegeln, jag ser en osäker, med jämna mellanrum livrädd tonåring med prestationsångest som bara kämpar för att bli omtyckt. Jag ser bara alla mina misstag och allt jag fuckat upp. Men ibland, i obevakade oförställda omedvetna ögonblick, i min existentiella ostadighet och spirituella snubbel, så lyser en annan möjlig spegelbild igenom, möjligheten att jag faktiskt gör nåt coolt härborta. Att jag gör vissa saker bra, vissa saker rätt. Att jag är mer än den tråkiga enstöringen med näsan i böcker; att jag börjar, ack så långsamt, bli vuxen. 

 

Vill ni veta hur en vanlig dag brukar se ut för mig? Really? Åh vad trevligt! Såhär då: 

Vanligtvis börjar jag mellan nio och elva, vilket gör att jag går upp mellan sju och nio, stapplande, illamående, halvblind, som ett förhistoriskt monster ur djupen. Vräker ner lite yoghurt i en skål, spiller flingor i skålen och lite överallt, sätter mig på en kall plåtstol med utsikt över en regnig grå engelsk gata, äter långsamt, mödosamt, slöstirrar på facebooks nyhetsflöde. Så kämpar jag mig upp och upptäcker att jag måste stressa på mig kläder och smink och diska snabbtsomfan och hallelujah utanför dörren och jag behöver vara vid kyrkan senast 21 minuter i vilket-klockslag-jag-nu-börjar för att hinna och om jag har fyra minuter över sticker jag in och köper en mocha på Starbucks. Sen promenerar jag. Det tar 25 minuter och ca 30 sekunder. På jobbet ler jag mot den som står i kassan, vinglar nerför den smala trappan till köket, hälsar på Tracy eller Bethan eller vem som nu är där. Småpratar om vädret, dagen hittills, kanske dagen innan, planer för eftermiddagen/kvällen, tar på mig mitt förkläde. Tar ett djupt andetag och springer upp och står i kassan ler mot kund plockar disk springer ner med disk diskar disk tar upp ren disk ber Chloe/Malek/Gen/Bethan om en mocha värmer mackor springer ut med någons kaffe och/eller någons mat står i kassan gör misstag hämtar Malek eller Gen ber om ursäkt springer ner och diskar disk äter lunch. Andas. Sitter ner med en värkande kropp som protesterar och ett huvud som piskar på mig och ber mig fortsätta för jag har kul. Och sen går jag hem, eller börjar om från början. 

Om jag går hem så går jag inte direkt hem, utan tar gärna en liten shoppingrunda. Jag har märkt att jag var en äggskalle när jag packade för jag tog med mig ungefär två t-shirts, och jag jobbar i t-shirt eller linne varje dag. För det är varmt, vänner. Jobbet är varmt. Så jag köper t-shirts och linnen och en basker. 

På kvällen eller eftermiddagen kommer jag hem till Elin och Hannah, och ibland har de redan lagat mat, ibland inte, och sen hänger vi några timmar (det är okej att äta glass innan maten, stå och twista till Beatles i vardagsrummet, rulla in till köket, sjunga högt och falskt, svära hur mycket jag vill, prata snabbt och med slang och dampiga referenser, sitta i fönstret med en kopp te, tillbringa timtal med att kolla YouTubeklipp och lära oss teckenspråk) innan jag ramlar i säng med mina träiga ben och bultande huvud och sover lite för lite. Ibland går vi ut. Ikväll ska vi ut med Malek och Grekiska Guden, och i mitt stilla sinne undrar jag var alla snygga män kommer ifrån. 

Sen vaknar jag dagen efter, och allting börjar om igen. Och jag somnar nöjd för jag ser fram emot imorgon.