thatsthewaywegetby

Tja, det var väl bound att komma ikapp mig till slut. 

Efter de senaste dagarnas delirium har jag gått på adrenalin och koffein, sprungit runt överallt och sovit för lite och skrattat för mycket och druckit precis lagom mycket vin. Det har gått fantastiskt bra förutom en liten, skavande företeelse, som jag lyckats ignorera fram tills idag: jag har inte haft nån lust att äta. Mat har helt enkelt äcklat mig. Visst har jag pressat i mig nudlar och gröt och mackor då och då, men bara velat ställa ifrån mig tallriken. 

Jag var trött idag när jag kom till jobbet vid tiotiden. Fick ont i ryggen vid elva. Tvingade i mig lunch vid tolv. Gjorde frustrerade gester till ringklockan som kallar upp mig från köket vid ett. Stod och stretchade vid två. Och mellan tre och sju var det bara en jävla mardröm av utmattning och för-nära-att-svimma och mage som vänder sig och svajande vid diskbänken och Jon som ger mig en spontankram och plötsligt oroligt rynkar pannan och jag som inser att svedan i ögonen är tårar och händerna för ansiktet och generat hulkande-garv och Jon som kommenderar mig till raststolen och hämtar en mocha till mig och är väldigtväldigt vänlig och jag som hela tiden försöker förklara och bortförklara alltså det är bara det att jag inte har ätit jag vet inte varför och det är jättemärkligt men jag är okej jag är okej jag lovar thank you hun och hela min kropp som känns som bly. Sen en psykedelisk ostadig trettiominuterspromenad hem med pitstop på Tesco's för att köpa prissänkt Ben&Jerry's och ramla innanför dörren och fulgråta rent våldsamt och däcka på golvet och bli kramad och ompysslad av världens bästa rumsvänner. 

Jag vet inte varför jag inte har ätit på så länge. Kanske har jag varit för uppe i varv. Kanske har jag druckit lite för mycket vin i alla fall, kanske är det bara nåt biologiskt lagg. Oavsett vilket så hoppas jag att en natts ostörd lång sömn och en ledig söndag och fika med parallellklasspolare kan återställa balansen, få mig att orka en vecka till. 

Men. The silver lining: det här påverkar knappt mitt humör överhuvudtaget. Jag är fortfarande barnsligt lycklig. Inte hysteriskt glad, nej, jag har sminkrester över hela ansiktet och ser i kors och vill bara kramas och vira in mig i ett stort täcke och gråta lite till, men det är bara tillfälligt och fysiskt, och jag vet det. Det förändrar liksom ingenting. Och det gör mig ännu gladare.