thatsthewaywegetby

Och hur ska jag förklara det här. 

Det händer ibland, med lite ojämna mellanrum. Jag känner ju igen det nu. Den där klådan i hjärnbarken, hjärtats dubbelslag och min tunga andhämtning. Den existentiella rastlösheten, typ. Och det närmaste jag kan komma att beskriva det: kreativ förstoppning. 

Det behöver inte vara nåt speciellt som utlöser det, egentligen. Alltsomoftast är det inte det. Jag bara kommer på mig själv med att en dag vara på gränsen till att sprängas, utan att veta hur jag kom dit, och jag behöver behöver behöver få utlopp för den emotionella storm som kaosar i mig men jag vet inte hur för allt jag gör oavsett om det är texter eller låtar eller foto blir bara skräp och det räcker inte och hela tiden dånar hela jag av saker som bara vill ut men jag är emotionellt och kreativt förstoppad så jag går runt som en tickande bomb och gnisslar tänder och försöker förgäves skapa nåt som ska uttrycka allting samtidigt och tillräckligt men ju mer jag försöker desto sämre går det såklart. 

Till slut kommer jag ge upp. Jag kommer sätta mig ner och tvinga mig själv att slappna av och låta huvudet sluta snurra så jävla fort. Jag kommer acceptera att jag är inlåst i mig själv med det virrvarr av tankar och känslor som stormar runt, och jag kommer säga till dem: okej. Vi sitter i samma båt. Hur gör vi det här mer hanterbart? 

Och det kommer räcka. Allting kommer stanna av och lydigt sätta sig ner och moget prata med mig. För allt mitt kaosande inre vill, tror jag, är att bli uppmärksammat. Det låter mig inte ta genvägen genom kreativa medel och bara bli utslussat, ibland vill det att jag faktiskt tittar ordentligt på det, faktiskt ser det. 

Jag kommer titta på mitt inre och lyssna, nicka, jag kommer ge det den uppmärksamhet det så högljutt kräver. Till slut. Men jag är inte där än. Jag sitter här sent på kvällen medan Hannah och Elin har gått och lagt sig, och jag försöker fortfarande desperat skita ur mig nåt kreativt nog för att lätta det emotionella trycket. Jag smygfiser ur mig pretentiösa textfragment och nynnar tveksamt på nån halvsammanhängande melodi, hela tiden plågsamt medveten om att det inte räcker, att det inte kommer räcka. Men om jag inte försöker så kommer jag ju aldrig få veta. Så jag skapar saker tills jag ger upp. Och sen läser jag igenom det jag precis har skrivit och garvar när jag inser att det är en stor fet hög stinkande skit. Men jag fortsätter förgäves försöka i alla fall. Det är mitt laxativ. 

Och folk säger att jag inte är charmig. Tss.