Mod

Jag ska inte vara den som är den, jag lovar. Den som är den som... jag vet inte. Men jag ska inte vara den. 
Men. Jag måste få säga. Jag blev bjuden på middag igår. Jag var på dejt. Tanken får mig fortfarande att skratta högt. Inte jag, surely. Vem som helst annars. Men inte jag. Det... händer inte mig. 
Och jag kan hoppa över att beskriva den lilla thairestaurangen i The Laines med den fantastiska maten, alla långa blickar och djupa skratt, språkbarriärerna och de rivna murarna, hur snabbt tiden gick och hur enkelt det var, och istället cut to the chase: jag fixar det inte. 
Alla mina komplex och rädslor bländar mig, får ner mig på knä, förstör mig totalt. Jag försökte få fram det, igår, försökte trevande åtminstone börja förklara hur trasig jag är, berättade om den svenska rädslan för att tappa ansiktet, om hur det gör att vi missar så mycket, försökte hinta om hur blyg och vettskrämd jag egentligen är. Och fortfarande verka uppåt och social och intressant, såklart. Berätta om alla anledningar till varför killen borde dra sig ur, och samtidigt få honom att inte göra det. 
Och jag tänkte på dem, alla dessa rädslor, över levande ljus och vinglas på The Mesmerist. Kontemplerade hur livrädd fucking skitskraj jag är, för allt. Allt. Hur illamående jag blir när ni säger att jag är så modig för att jag gör det här, hur självständig jag är, för ni fattar bara inte, eller hur? Ni fattar inte hur mycket allting skrämmer mig. Jag är planetens räddaste människa. Jag är inte modig, inte självständig, jag är vettskrämd och sönder. Och jag vet i ärlighetens namn inte om jag kan låta någon komma tillräckligt nära inpå för att se riktigt hur infekterad jag har blivit. Hur jag liksom, jag vet inte, ruttnar inifrån av allt jag ger upp, allt jag inte vågar. Hur jag sakta fylls av nån sorts stinkande överväldigande skam över min egen feghet, som läcker ut ur mina porer och sticker i era ögon. Jag vill inte att någon ska behöva se det. Det är ju tamejfan motbjudande. 
Så det vete tusan om jag kan låta någon bjuda mig på middag, och samtidigt vara övertygad om att jag snart kommer skrämma iväg honom med alla mina vassa hårda kanter. Det känns inte rättvist. 
Men... samtidigt. Om vi pausar. Bara kort. Mod? Vad säger ni? Är det att aldrig vara rädd, eller... att vara rädd och komma över det? Sätta sig över rädslan? Vara större än sig själv? 
Jag säger inte att jag lyckas. Tvärtom, jag misslyckas alltsomoftast. Men jag försöker. Mer än jag tror ni fattar. Konstant; varje andetag är en vansinneskamp mot rädslan för att bara existera. För varje misslyckande har jag klättrat över tiotals, hundratals berg som skrämmer skiten ur mig. Så kanske är jag egentligen planetens modigaste människa, bara i dvärgliknande skala. Kanske borde jag cut myself some slack. Inse att jag aldrig kommer vara perfekt, men att det är okej. Att jag är det. 
Och i vilket fall som helst så har jag i alla fall varit på dejt. Vad säger man. Typ. Lol. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0