thatsthewaywegetby

Strilande duggregn över vindpinad hemstad. (Ny) Epicväska uppfläkt som ett öppet sår mitt på golvet, trasiga tights och Lisens kvarglömda kaffeglas på skrivbordet. Flyg som går om 10 timmar. Kurrande mage som inte låtit mig äta ordentligt på två dygn. Ett tomt sugande hål där mina vänner ska vara. 

Det här är inte resfeber. Det här är, jag vet inte, reseinfluensa, resekörtelfeber, resekolera. Jag vet inte vad det är jag är så rädd för för allting kommer ju ordna sig. Det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, men orden har på nåt sätt förlorat sin mening för jag har sagt det så många gånger nu. Till oroliga föräldrar, skeptiska polare, till mig själv som ett mantra när jag tvivlar, vilket jag gör nån gång i timmen. 

Jag försöker tänka logiskt och rationellt, men mest försöker jag att inte tänka alls. Jag bara trycker lite våldsamt ner kläder i min Epicväska. Knarkar PepcidDuo för min hysteriska mage. Fokuserar på att andas lagom mycket. Pratar med syster ysters engelska pojkvän som är så bra på att lugna mig, det funkar så länge vi pratar, jag gråter så fort jag går därifrån. Försöker att inte vara så rädd. Är så trött på att vara rädd. Biter ihop tills käkarna krampar. Bestämmer fika med parallellklasskompis i Brighton, det känns lite bättre. Laddar över filmer till min 2TB hårddisk. Bara filmer jag redan sett. Känns tryggt. Dåliga actionrullar och så Megamind. Nickar för mig själv. Javisst. Strilande duggregn över vindpinad hemstad. Det känns som jag drömmer. Vänner och familj: jag älskar er så jag blir yr, så mycket att jag inte kan andas ibland. 

Det här blir sista inlägget från Svea Rike. Vi ses till jul. Det svartnar lite för ögonen, jag skrattar trött åt tanken. Vi ses till jul, men jag hoppas att ni kommer och hälsar på oss. Annars är det bäst för er att ni lägger till mig på Skype (lisa.asberg) och pratar med mig varje dag. 

Jag ska skriva här så mycket jag kan; här och på Twitter. Kommer kolla facebook. Bli stammis på Skype. Cybersocialast i landet. 

Det kommer ordna sig.