thatsthewaywegetby

Jag slår in koden och drar i dörren till vårt 18bäddsrum. Lampan lyser rött och jag lackar. Jag drar i dörren igen. Den öppnas inte. Jag är trött och lite småledsen och fan. Knappar våldsamt in koden igen när dörren plötsligt öppnas inifrån, jag trycker förvånat upp den, möts av ett asgarv i dunklet och en engelsk mansröst yeah you've gotta pull the handle up, not press it. Jag slänger in min väska på min säng, yeah I KNOW, svarar jag, haven't had a problem in four bloody days until now. Går irriterat ut och gör om proceduren. Dörren öppnas utan problem. Engelsmannen garvar igen. Det smittar, jag skrattar trött jag också. Vi snackar lite och sen slutar vi inte med det på fem-sex timmar. Vi promenerar och käkar middag på piren och jävlas lite och kollar youtubeklipp och dricker te och promenerar mer och byter nummer och skrattar väldigt väldigt mycket och det känns som vi känt varandra fan så mycket längre än bara ett par timmar. Och det är så enkelt. Så fruktansvärt jävla välbehövt. Alla tankar på CV:n och hemlängtan och glasskålar och vitvinsglas förpassas till ett undangömt litet hörn där de inte gör någon skada. Jag har bara kul. Låter mig själv slappna av och förtränga alla måsten. Sover, vaknar, käkar frukost, dampar, sjunger Disneylåtar på tågstation i en halvtimme innan engelsmannen som egentligen är irländare går på tåg och säger hejdå och kommer tillbaka om åtta dagar. Och livet känns plötsligt så mycket lättare, och framförallt roligare. Jag känner mig busig. Det är kul.