Tålmodighetens Tradighet

Gode herr Navid Modiris farsa sitter på huk i den lövtäckta mjuka jorden bredvid mig och håller handen för munnen lite grann när han pratar. En Canonkamera med ett teleobjektiv hänger bekvämt från hans axel; det är intressant, man kan nästan skilja en professionell fotograf från en hobbyfotograf bara genom att titta på hur de håller sina kameror. Min ligger i väskan bredvid mig på filten, min hand vilar lätt på väsklocket, lite beskyddande, lite misstänksamt. Herr Modiri Senior har grå stänk i sitt mörka hår, hans svenska är oklanderlig och han kom till Sverige 1985. Och han är fotograf. 
 
Arbetsförmedlingen på 80-talet säger till herr Modiri Sr. att det inte behövs så mycket fotografer just nu, det är en förjävlig bransch säger de, ge upp det där säger de. Gode herr Navid Modiri Jr. kommer många år senare med mörkt satiriska texter sjunga om precis det här, och när herr Modiri Sr. målar upp arbetsförmedlaren, dennes kontor och den tjugo år yngre misstrogne herr Modiri Sr. märker jag att det är en berättelse han berättat många gånger tidigare. Och han berättar den väl. Bakgrunden ger mer tyngd åt fortsättningen, som handlar om hur han sammanbitet och envist segade sig till en strålande fotokarriär. Jag lyssnar uppmärksamt på varje omsorgsfullt valt ord och möter den stadiga bruna blicken som berättar om flykten från Iran, integrationen i Sverige, frustrationen, och allt det där som jag aldrig riktigt kommer förstå. Samtidigt besitter han ett sådant lugn, herr Modiri Sr., en sådan ödmjukhet. Jag känner igen de där dragen. Jag ser dem i intervjuer med James Nachtwey, Paul Hansen, världsresenären jag träffade på en hemmafest i Norge; människor som har levt saker. Inte bara sett eller reflekterat över händelser, utan upplevt dem. Tagit till sig dem. Den där empatin. Fan vad jag gillar den. 
 
Vi sitter på den mjuka marken under träden i Nya Allén, precis utanför Trädgårdsföreningen. Solen skiner sporadiskt men värmen når inte riktigt fram, jorden är strösslad med gulnande löv och hösten viskar förförande i den kyliga vinden. Jag och herr Modiri Sr. (och 130 andra) har smällt upp ett par bilder var på planket, och tittar på folk som tittar på våra foton. Mina fyra bilder sitter i omaka ramar i varierande storlek; presentationen är en katastrof. Men folk lutar sig närmare och tittar, backar, kisar. Och det är allt jag vill. Att någon ska se.
 
Ibland funderar jag över varför jag vill göra det jag vill; resa jorden runt, bli krigsfotograf, bildjournalist och hallelujah liksom. Och jag är rädd att jag vill det av fel anledningar. Att jag är för ung, för självupptagen, att jag är för fåfäng och för mycket ego. Att jag vill fota elände och misär världen om för att folk ska se bilderna och säga: wow. Fan vad ballt. Vad fantastisk hon är. Att jag inte vill göra det för att jag drivs av ett obetvingligt begär att försöka göra en skillnad, utan för att jag vill verka cool. Jag möter min egen blick i spegeln och jag ser inte samma djup i min egen empati som jag skulle önska. Jag behöver... bli händ, saker måste få hända mig, jag behöver uppleva mer. Jag är inte redo för att få det jag vill än.
 
Det är okej. Du kommer att bli mer redo. Ta det bara lugnt. För tillfället, försök att bara njuta av hur du blir mer och mer förälskad i fotografi för varje dag. Ramla handlöst. Tids nog. Tids nog, motherfucker.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0